Jag har svarat på frågor för RIKSÄT tre gånger. Första gången när jag började behandling på Ätstörningsmottagningen i Luleå - då blev jag diagnostiserad med ätstörning UNS (så tragiskt att man måste förklara att det står för Utan Närmare Specifikation när det är den vanligaste ätstörningen då man varken behöver göra det med anorexi eller bulimi som är betydligt mindre vanliga). Andra gången var precis efter jag hade börjat slussas över till DBT:n. På pappret hade jag Bulimi, men till mig sa de lite flyktigt att "jo, du har ju fortfarande en ätstörning" och jag kan tänka mig att de kände lite som jag gjorde - jag hade inte kommit någonstans trots behandling. Beteenden hade omformats lite, men det var fortfarande en problematisk ätstörning som tog upp större delen av mitt liv. Det kändes väl inte speciellt lyckat för någon av oss. I måndags svarade jag klart på frågorna i Piteå på Comede (som vi hållit på med i tre veckor nu pga teknikstrul) och det var väl ingen förvåning att jag blev diagnostiserad med Bulimi. 

 

Jag känner mig stressad. För nu börjar behandlingen som på riktigt. Och jag inte bestämt mig än. Det kanske jag aldrig gör med tanke på min enorma ambivalens. Men jag vet att antingen måste jag ta tag i detta nu, eller så kan jag inte gå kvar på Comede - för vad är det för vits med att gå i en behandling om man inte är villig att göra jobbet? Och som sagt är jag motiverad mer än miljoner ena sekunden för att vara död nästa. På väg hem från skolan i måndags hann jag bli frisk 3 gånger och dö 4 gånger under bussresan som varar i ungefär 35 minuter - att vara i behandling då blir knepigt om man inte har något sätt att hantera det. Samtidigt som jag velar hit och dit, vill bara bli kvitt detta en gång för alla. Jag vill att det ska gå fort och felfritt, men jag vet att det kommer vara allt annat än det. Vägen är ful och krokig, men det måste väl finnas något finare än detta när man har vandrat en bit? Jag är bara så himla rädd för att det inte ska gå, att jag ska misslyckas som vanligt. Jag vill inte att fler behandlare ska bli besvikna på mig och se att jag inte har gjort någon märkbar förändring. Antingen så vill jag fixa det här en gång för alla, eller så fixar jag det inte alls. Men allt med friskhetens väg skrämmer mig. Jag är inte redo. Samtidigt som jag tror att man aldrig blir det heller. Det gäller att tuta och köra och hoppas på att alla levande bevis på att det går, inte ljuger.