BUP-journalen
Faced myself but didn't look.
That was not honest,
I was not healthy.
För rätt så länge sedan (19/11-14 tydligen) beställde jag hem min journal från BUP, mest på grund av att jag är nyfiken på hur de uppfattade mig men även för att jag inte ens vet varför jag blev skickad dit egentligen (skolsköterskan sa en sak, när vi kom dit pratade vi om en annan) och för att jag har glömt bort så himla mycket. Denna var bara 19 sidor men ändå tappade jag hakan, brast ut i skratt och inte visste hur jag skulle reagera -så många gånger. För att jag lurade dem. För att jag lurade mig själv. För att deras uppfattning ibland var så långt ifrån verkligheten man kan komma. Och för att vi aldrig gick in på djupet av problemet, utan bara skyfflade det över till framtiden.
Några utdrag. Och dessa vill jag bara skratta åt.
Nanananana. Lättlurade.
"Hon vill inte gå ner mer i vikt."
"Äter aldrig godis eller chips. Vill själv minska ner allt tänkande kring mat, och menar att hon faktiskt har kunnat släppa dessa tankar mer nu på slutet."
"Pat berättar att hon äter normala mängder, men försöker att äta på ett bättre sätt, hälsosamt perspektiv."
"Pat förnekrar psykiska besvär i övrigt."
"I intervju med pat förnekar hon de flesta tecken till ätstörning."
Tydligen hade vi kontakt med dem från 24.11.10-05.09.11 (sista gången jag var där var dock i maj). Det känns som det var jättelänge sedan, vilket det i och för sig var, men ändå rätt nära gymnasiet - de nämnde till och med Kompis och det var ju typ nyss vi köpte honom! Okej, 4,5 år sedan... Men alltså jag inser ju att
Samtidigt ser jag att BUP inte var så jävla dåligt ändå. Visst lurade jag dem rejält, men att jag gjorde framsteg ser jag faktiskt. Ytliga. Just då. Jag trodde jag mötte mina djupa rädslor, ställde ätstörningen mot väggen, men jag var inte ärlig. Och absolut inte hälsosam. Att jag slutade gå där pga att jag skulle till stallet (och springa innan fotbollsträningen), ser jag väl inte som någon bra anledning precis, men det är så det var och jag fick ju faktiskt hjälp sedan ändå - omän det var 2 år senare.
Nu har jag beställt hem en kopia av min journal från vuxenpsykiatrin och den är ju ett x antal sidor tjockare. Som sagt är jag mest nyfiken på andras uppfattning, men även nu behöver jag bli påmind om en del då jag behöver det i ett projekt (okej, det var mest en orsak för att få hem journalen, jag hade klarat mig utan hehe).
20 saker ni inte skulle ha sagt eller gjort
Ni skulle inte ha...
- Gett varandra nedvärderande kommentarer angående vad en äter - de är inte riktade till mig, men de visar ju era värderingar som jag helt klart tar åt mig av.
- Kommenterat det jag äter - oavsett om det enligt er är mycket, lite, onyttigt, nyttigt, rätt eller fel. Nej, bara nej.
- Anklagat mig för att jag känner och tänker som jag gör - det är klart att jag slutar prata med er.
- Sagt att jag inte får skada mig med argumentet "det blir fult" - det vet jag redan och det borde väl inte vara det främsta argumentet till varför man inte ska göra sig själv illa?
- Förklarat er när ni vill äta något på ett sådant sätt att "ni åt det igår men inte jag, då får jag äta det idag" - bara inte förklarat er alls, bara ät det ni vill äta - vad spelar det för roll om någon annan åt det igår eller inte.
- Ursäktat er när ni har tagit mer mat - det har gjort att ni skapat en slags skam över att ta mer, över att äta.
- Pratat om mat som belöning - är det en belöning kan det även vara en bestraffning. Mat är bränsle för kroppen, inget man förtjänar eller inte förtjänar.
- Sagt att man inte borde och borde äta vissa livsmedel - klart jag började utesluta allt möjligt.
- Klagat på din egen kropp till mig (varken mitt åttaåriga eller tjugoåriga jag) - det lär mig ju klart och tydligt att en kropp inte bara är en kropp utan något som är bra eller dåligt, rätt eller fel.
- Sagt till åttaåring jag att "du som har så fina ben" kan gå barbent - jag fick genom det "lära mig" att man kunde ha fula ben också.
- Hållit på och pratat om med era dieter framför mig - jag lyssnade, tog efter, uteslöt det "farliga"...och sedan skapade min egna diet.
- Lagt fokus på om träningen var jobbig - det är klart att min fixering har stannat där.
- Lagt värdering i hur länge jag har tränat - självklart gör jag kopplingen "det kan aldrig bli för mycket träning, för ju mer desto bättre".
- Tagit tid på hur länge jag har tränat och sedan sagt "nu var du ute si och så länge" - jag har kanske har jobbat med att försöka att sluta fixera mig vid tiden, vilket är ett nog så svårt jobb utan yttre påverkan.
- Försäkrat mig om att jag förbränner det jag nyss har ätit om jag tränar på det ena eller andra sättet - för det första kopplas träning ihop med förbränning, vilket det inte borde göra, för det andra sänder det signalen att mat man äter måste man bli av med.
- Klagat på vad jag har ätit just under måltiden - om ni oroar er, säg det, fråga hur jag mår, men skäll inte på mig när jag äter, det gör ingenting bättre.
- Kommenterat viktuppgång eller viktnedgång - det kan trigga fortsatt destruktivt beteende, det kan förstöra tillfrisknande och återuppta destruktivt beteende, det visar på att ni också fokuserar på det jag fokuserar mest på men helst vill glömma, det kan krossa en inifrån och ut oavsett vilken typ av kommentar.
- Godtagit "jag måste hinna springa och fara (cykla i räserfart) till stallet innan träningen" som en anledning för att inte gå på BUP-mötet och för att sluta där helt - ursäkten skriker "absolut inte frisk och absolut inte redo att lämna BUP!!!"
- Kommenterat och klagat över er egen vikt - nej, bara nej! Det skapar fokus och värderingar kring vikten som är lätt att ta efter.
- Sagt att jag "inte får känna så", "inte får tänka så" eller "borde rycka upp mig" - det är otroligt invaliderande och förminskar stora problem som redan är nog svåra att själv ta på allvar.
Jag vet att jag borde ha sagt något, men jag har aldrig vågat. I stundens hetta har jag blivit för ledsen och ångestfylld (eller för paff när jag har fått höra, som jag trodde, uppenbart nej-stämplade saker man säger till en med en ätstörning). Annars har jag inte viljat ta upp det för då har jag tänkt att jag har varit för känslig eller så har jag upplevt att det har varit för svårt att förklara.
För det är viktigt.
Vilka signaler man sänder ut. Hur man pratar med, och kring, barn. Vad man säger till andra. Vad man pratar om med vem. Du kanske inte ska lista upp alla livsmedel som du tycker är "onyttiga" när du är med hen med ätstörningsproblematik.
Det är också viktigt att förstå att det är svårt att veta vad som gör andra illa - speciellt när det handlar om psyket, det man inte kan se. Och jag vet att det är viktigt att försöka tala om när man blir illa berörd av det folk säger, så en kan förstå, men det är även det är svårt.
Sorgsna tillbakablickar i bloggarkivet
Jag har tidigare skrivit att jag hittade mycket hets när jag kollade igenom min blogg. Jag hittade även mycket annat som gjorde mig ledsen.
Nyårslöftet 2009
Haha vi kan ju ignorera allt annat svammel...men det där jag skrev längst ner om löftet som gick överstyr var väl den första insiktsfulla tanken jag tänkte...
Min sjuka lösning
Okej, detta är absolut för sjukt för att ens nämnas. Den där lösningen var inte annat än en sjukt galen idé. Nu skulle jag kunna ge femtonåriga jag ett svar på hungerfrågan och en bättre lösning:
du äter inte tillräckligt med tanke på hur mycket du tränar! Ät större portioner! Eller trappa ner på träningen. Ät i vilket fall som helst mer! Du äter för lite, det är därför du är hungrig. Du behöver inte hålla på och leta komplicerade lösningar. Äter du samma mat, samma mängd kommer du ändå fortsätta vara hungrig hela tiden.
Omständliga jag
Alltid samma visa. Finns det något för mig att äta? Jag som aldrig varit allergisk mot något, och som inte heller var vegetarian på den tiden, hade ändå mycket få valmöjligheter. För allt var ju nästan förbjudet (=livsfarligt!!!) och undantag fanns inte.
Min upplevelse att vara underlägsen de i laget bland annat
Jag minns såväl när det verkligen gick upp för mig vad riktiga vänner är. Hur underbart det var att bara kunna vara. Vilken stor skillnad det var när jag var med människor som såg mig för den jag var och tyckte om mig ändå, gentemot då jag var i sammanhang som gjorde att jag kände mig som en dörrmatta eller något, någon som bara duger ibland, inte ens det.
Jag minns såväl när det verkligen gick upp för mig vad riktiga vänner är. Hur underbart det var att bara kunna vara. Vilken stor skillnad det var när jag var med människor som såg mig för den jag var och tyckte om mig ändå, gentemot då jag var i sammanhang som gjorde att jag kände mig som en dörrmatta eller något, någon som bara duger ibland, inte ens det.Min oförmåga att se det dåliga i dåtiden
När det blev för mycket
På en smal väg är det inte konstigt att en trampar snett
Jag vill inte vara en sådan som säger att allt är bra hela tiden om det inte är det - och tro det eller ej men ingen , inte ens den där lyckopinglan på Facebook, kan ha det fantastiskt varje minut, varje dag. Dessutom ska jag ju försöka säga hur det är just nu och inte hur det var för några månader sedan.
Jag skäms. För att jag inte lyckades helt denna vecka. För att jag inte kan säga att allt har gått jättebra trots att det har varit svårt. Men samtidigt vet jag att det är klart en trampar snett när stigen är smal, krokig och full av hinder. Och klart som fan att jag har lyckats! Inte med allt, men vem gör det? Nu känner jag faktiskt en viss stolthet. För att jag gick upp idag. Och inte gav upp. Igår kändes det som att jag lika gärna kunde gå tillbaka till det trygga, hemska helvetet. För att jag åt något utanför matschemat. Det var inte hetsätning, varken mängdmässigt eller tidsmässigt. Mer tvång. Och jag kräktes inte heller. Trots att det ungefär var det jag ville mest i hela världen just då. Kroppen skakade av ångest och skammen tycktes inte ha någon gräns. Med ett sådant stort självhat och känsla av misslyckande gick jag istället och lade mig. Inte rörde någonting vasst. Lät fingrarna vara utanför munnen. Gick upprätt och aldrig böjde mig ner. Istället låg jag där. Försökte tänka på allt jag faktiskt gjort rätt. Men helst av allt ville jag bara kunna somna, sova hela dagen, skita i att äta och skada mig så som jag förtjänade.
Men jag klev upp idag. Och fortsatte hasa mig fram på den väg jag har börjat på. Inget är ändå perfekt. Så hur fan ska ett tillfrisknande från flera års sjukdom kunna vara det?
Mer än maten
Det handlar inte bara om maten. Visst är det den som är jobbig, men det är inte bara den. Känslorna kring den. Kring en själv. Sig själv som person. Sig själv I ens kropp. Tankarna om ens värde. Och mycket mer. Det är komplext. Så himla komplext. Inte ens mitt i alltihop är det lätt att förklara, att ens se.
I vanliga fall är jag ingen fantast av matbilder. (Att jag ens lägger upp en som säger "jag har ätit" är fan ett framsteg så jag fortsätter på höstens tema i att utmana rädslor)
Just nu försöker jag fläta in matbiten i DBT:n och de läxor vi har denna vecka: observera och att göra en sak i taget. Givetvis också att vara konsekvent och varken låta ätstörda tankar eller känslor bestämma. Jag ska följa schemat trots att jag är arg. Trots att jag tänker att jag är tjock. Trots att jag tänker att det är för mycket/fel/dåligt/fel tid/fel plats/onödigt. Trots att jag är ledsen. Eller motiverad. Eller glad. Trots att jag är stressad.
Jag har inte speciellt många måsten just nu, men ändå har jag en ständigt gnagande stress och oro som idag har tagit över måltiderna. Inte mycket till observerande och, med tankar här och var, kan jag inte heller säga att det har varit en sak i taget. Att styra tillbaka uppmärksamheten har inte heller gått nå vidare trots att jag verkligen har försökt göra det och tänkt på att inte vara dömande. Men mer än så har det inte förstört så jag kan fortfarande säga att jag i tre hela dagar har följt mitt himla schema - utan undantag. Gissar att mitt fysiska inre tackar mig för en semester från frätande magsyra. Trots att det gör ont nu, vet jag att detta i längden är det som gör gott. Såklart.
Trots att det heter "ätstörning". Trots att maten ses som problemet. Tänk alltid på att det är komplext. Förminska aldrig en ätstörning. För det är ett helvete - oavsett typ. Och det handlar om så mycket mer än mat.
Men såg det inte lite fint ut med alla färger?
...om jag bara vågade.
Är det jag som har triggat er?
De senaste två åren har jag fått reda på alldeles för många som har blivit sjukA i en ätstörning av något slag. Hur många vet jag inte längre - jag tappade räkningen efter femton. Över femton stycken som jag ändå känner eller har känt rätt väl. Jag har gråtit för så många vänner, bekanta och även de jag bara känner till. För jag blir otroligt berörd och kan inte låta bli att bry mig (alldeles för mycket?). Nu gråter jag inte längre. Jag berörs fortfarande. Men nu har det hänt så många gånger. Nu blir jag inte ens förvånad. Bara förvånad över hur många gånger jag har tänkt tanken "undra hur hen mår, undra om hen har problem med maten"innan jag har vetat något och det har visat sig vara rätt. Det är något med sättet folk rör sig på. Något med sättet att prata på i vissa situationer. Jag vet inte, men på något sätt kan jag känna det på mig ibland.
Men när det kommer till de där jag har fått reda på deras problem genom att de har öppnat sig för mig kan jag i alla fall känna att något bra måste jag ju ha gjort. För att någon visar tillit till mig kan vara något av det finaste jag kan få och att folk säger att de pratar/skriver med mig för att de vet att jag är så öppen gör att jag känner mig så hedrad. Att någon vill öppna sig för mig. Så att jag har fått reda på att så många är sjuka är jag inte ledsen för - jag är glad att de har öppnat sig för mig, men ledsen att de har blivit sjuka.
Något jag inte kan är att låta bli att känna skuld. Jag vet att en ätstörning beror på många faktorer och att alla är riktigt komplexa, men jag kan inte sluta älta det faktum att jag i min öppenhet har triggat de som kämpat i tystnad. Det gör att jag blir förtvivlad och frustrerad för hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Hur ska jag bete mig? Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på allt jag har gjort tillsammans med andra som har haft samma problem och vad negativt jag kan ha påverkat många. När jag numera är med de jag vet har det jobbigt, då kan jag lättare gå på en frisk väg, alltför att inte trigga någon annan. När jag tänker på att jag kanske har påverkat ännu fler negativt genom det jag skriver eftersom jag ju inte vem som läser, sticker det till ytterligare till i hjärtat. När kommer en till den fina gränsen - vad är det man kan skriva? För mycket kring psykisk ohälsa är ju bra att prata om och fungerar även i förebyggande syfte - om en inte går in på metoder och liknande -, men när det kommer till ätstörningar gäller ju inte det riktigt (hade en källa som jag tappade bort, men men). Siffror, mängd, knep och dylikt är väl ganska uppenbart att en inte behöver ta upp med någon annan än ens behandlare eller någon annan person som hjälper en på ett sådant sätt. Var går gränsen där det en berättar om sina sjukdomsupplevelser gör mer skada än nytta? Hur öppen kan en vara? Hur öppen kan jag vara? Hur öppen har jag varit? FÖR öppen? Skriver jag triggade? ÄR jag triggade när jag umgås med folk? Men samtidigt kan jag ju faktiskt inte uppträda som frisk när jag inte är det. Jag kan kämpa som attans - det gör jag 100% av tiden när jag vet att jag är i närheten av någon som har dessa problem -, men jag tycker ju inte det är jobbigt för skojs skull. Det ÄR ju jobbigt. Så till viss del kan jag behärska mig, tänka på andra, välja friska val eller kamouflera mig så gott det går, men jag har ju också min strid som upptar de flesta av mina tankar, så rent logiskt vet jag att jag inte kan uppträda som jag vill i andra sjukas sällskap - dvs frisk och fri - eftersom det inte är verkligheten. Ändå kan jag inte släppa orostanken att jag har orsakat så mångas lidande. Att det är mitt fel att många fastnat i detta träsk. Att jag sprider någon slags triggade smitta. För hur kommer det annars att så otroligt många i min närhet har drabbats av detta? Jag vet att det är många i Sverige som är sjuka och att mörkertalet är enormt, men så många som jag har fått reda på har problem kan väl inte bara vara en slump?
TILL ER SOM FÖRSÖKER NÅ MIG IKVÄLL: JAG HAR STÄNGT AV TELEFONEN PGA ALLT SOM MÅSTE GÖRAS, JAG ÄR INTE DÖD
När träningen skapar rädsla
Jag har väntat så länge. På en text, eller bara en ynka hint om att det är någon mer i världen som känner som jag. Som får endorfinkicken utbytt mot ångest och skam. Som inte kan köra det där styrkepasset i vardagsrummet utan att det leder till träning mitt i natten för att kunna somna lugnt. Som inte riktigt förstår varför en får så himla mycket ångest av träning.
Jag kan inte minnas sist då träningen inte var ett tvång. Då trötthet var tillåtet och det kunde bli tillräckligt. Träningen har alltid varit större än det mesta, viktigast och nödvändigast. Ångesten har varit inblandad länge, men träningen har alltid varit störst. Jag sprang ifrån ångesten, men sedan blev den snabbare och snabbare och kom tillslut ikapp mig.
Vid terminsstarten detta år valde jag ju som Jag har nämnt "Idrott" som tillval som skulle innefatta bollsporter, och vad kan gå fel med det? Det fick jag se i torsdags då den första lektionen infann sig då det tydligen var lite mer fritt val än jag trodde. När jag då, av en okänd studerande (trevlig, liksom de flesta här), fick frågan om jag skulle följa med och springa blev svaret automatiskt "JA!" och jag började med det mest triggade, det jag absolut skulle undvika. Ångesten gjorde sig påmind direkt och jag visste att jag verkligen inte hade valt rätt väg, men i sällskap med tre främlingar, i en av mina mest känsliga situationer och som är mest infekterade av tvång, såg jag ingen annan lösning. Dock visste jag att med två år utan riktig träning var dessa x minuter på tok för länge. Ingen mjukstart och precis det monstret lever bäst på - mer mer mer. Vi sprang inte fort, vilket förmodligen var mest skonsamt fysiskt, men psykiskt blev det bara värre. Om jag hade vetat sträckan, hade jag aldrig kunnat hantera alla känslor som jämförandet från förr skapar.
Efter att jag har tränat får jag inte några endorfinkickar. Jag känner enbart skam, det där hårda trycket över bröstet och tårar som trycker bakom ögonlocken. I början kan ett litet lugn infinna sig av den ohälsosamma tanken att "nu har du i alla fall förbränt lite din jävla.....", men det varar sällan längre än att tanken hinner tänkas. Förut var jag lycklig efter träning för att det var bortgjort - nu är jag bara utmattad av alla känslor, av mitt skådespeleri och för att energin som hållit inne allt har tagit slut.
Träningen gör mig så liten och betydelselös. Utan kontroll eller vilja, men jag har varken lyckats hitta balansen eller klura ut vad orsaken är. Jag vet ibland inte ens vad jag känner. Jag får ångest för att träningen aldrig kan bli tillräcklig. Jag får ångest för att jag inte är lika vältränad som förr. Jag får ångest för att jag vet att nästa gång kommer träningen räknas som ännu mer värdelös, jag kommer räknas som ännu mer värdelös. Om jag börjar träna skapas det direkt ett exakt träningsschema för den kommande månaden (men mer än schemat ska det ändå alltid bli). Nästa gång träning ska utföras måste det vara mer än sist. Och sedan lite mer, och lite mer, och lite mer... Men ändå får jag ångest. Och tillslut äter den upp mig och jag ligger där på golvet i en blöt och blodig hög, inkapabel till något. Oavsett hur mycket eller lite det blir så tränar jag tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan i mitt huvud. Träning är inte roligt. Träning är, för att uttrycka det grovt, ett tortyrredskap gentemot mig själv. Ett sätt att straffa. Ett sätt att kompensera. Ett tvång. Ändå vet jag inte riktigt hur jag känner och vad som utlöser allt.
Med en depression (som forskning säger minskas med fysisk aktivitet) och en fysiskt frisk kropp som förmodligen bara skulle må bra av lite rörelse är det svårt att förklara detta helt osynliga, men ändå så djupt rotade problem. Ätstörningsproblematiken hade kanske kunnat göra det förståeligt för en del (det vill säga för de som förstår att en ätstörning inte sitter i vikten och att en kan ha ett ohälsosamt förhållane till träning utan att behöva ha något skriftigt träningsförbud eller dylikt), men det är svårt när man inte vet en enda som tänker så här, om det ens har med ätstörningen att göra. Det enda jag tycks höra och läsa om är före detta ärstörningsdrabbade som är så glada att de har blivit friska just för att de orkar träna, att motivationen för att bli frisk var för att få träna, att det bästa med att vara frisk är att ha en stark kropp man kan göra ännu starkare - genom träning. Jag upplever det som ett krav att efter en ätstörning ska en bli en träningsprofil och brinna starkt för träningen och då är det inte lätt att förklara, varken för sig själv eller för andra, hur det kan skapa så mycket rädsla av att bara göra några armhävningar.
Jag hoppas det inte är någon som känner igen sig- för vem önskar att någon annan ska uppleva lidande? - men om det är någon mer, som liksom jag har väntat på en sådan här text, då hoppas jag att du kan känna att du i alla fall inte är ensam.
2006. Sofia 11 år. Göteborgsvarvet.
Jag minns ångesten jag sprang ifrån här (trots att jag inte kunde sätta ord på känslan då), men jag bemästrade den. Det var länge sedan jag kunde göra det.
Keep flying until you are the king of the hill
Jag skakade när jag gick och lade mig. Vaknade på samma sätt. Men av en helt annan anledning. Ångesten verkade inte ha någon gräns. Men jag vände på den vägen jag höll på att gå. Styrde stegen mot ljuset.
Utsikten från ett berg vi besteg med skolan i onsdags. 
Och ungefär så här kändes det efter vi hade slutat. Eller nä, när vi hade slutat kändes det tråkigt, men under tiden var det så här.
Vägen känns lång. Men kanske är det bäst att inte kolla framåt? Att bara vara här och nu.
Och det är jag gärna.
För här och nu sitter jag på hallgolvet. Efter en frukost. Utan för lite mat. Utan kompensation. Utan hetsätning. "Bara" en frukost. Inte så bara givetvis, men som det ska vara. Som jag har planerat.
Mot slutet satte jag mig, med det som fanns kvar av teet, på balkongen under taket. Ingen vidare värme, men lugnt på något sätt. Regnet, den friska luften.
Det blir nog buss idag till skolan för cyklar jag nu lär jag se ut som en dränkt katt när jag kommer fram. Om jag kommer fram.
Kanske mödan är värd. Att dra sig upp. För att få se den vackra utsikten.
Ungefär så här känner jag inför att det är terminens första schemadag och konslektion. Hoppas av hela mitt hjärta att det blir något abstrakt. Typ känslor. Det har jag gott om just nu.
Uppdatering:
Would be easier to fight someone else than the war I fight within. It's impossible to hide from yourself. Where do I begin?
Hur hur hur.
Min vanligaste fråga.
För hur ska det gå? Var börjar jag denna kamp?
Hur gör man? Hur har något så simpelt blivit så svårt? För jag har ingen aning. Var jag ska börja. Hur jag ska börja.
Att jag måste göra det, det vet jag. Och viktigast - det vill jag.
Men hur?
Så många gånger som jag har försökt, både "officiellt" (typ dagvården, Ätstörningsmottagningen, gånger då jag sagt att jag ska försöka på egen hand osv.) men även i hemlighet. Då jag har försökt att försöka.
Men jag står här idag. Inte ett dugg bättre. Bara en massa misslyckanden rikare.
Och nej, jag kan inte se de som erfarenheter för det tycks inte som att jag har lärt mig något.
Hur hur hur.
Hur gör man?
Hur gör jag?
Var börjar jag?
Men nu har jag mat även i kylen.
Kanske det är ett sätt att börja.
Och ett matschema.
Och fasta rutiner.
Och ingen triggade mat.
Och en sak i taget.
Till att börja med.
Jag vet inte hur jag gör.
Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli helt perfekt rätt.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att det aldrig kan bli perfekt och rätt som min psykolog sa.
Jag tänker för en sekund att det kan gå.
Sedan kommer den stora hopplösheten tillbaka.
Hur fan ska det gå?!
För helt ärligt. Det känns mer än omöjligt.
Men jag får börja. Försöka ännu en gång.
Vad som händer vet jag inte.
Med tre bilder i huvudet.
Ett berg, en topp och friheten där bakom.
En dimmig väg med skymd sikt för framtiden.
Och en vägkorsning med två vägar att välja mellan.
Med de tre bilderna. Antar jag mig utmaningen.
Den mest rotade svårigheten av de alla.
Den största kampen.
Jag förstår om ni oroar er
Mamma, pappa, alla ni som oroar er...
Jag kan ta mitt liv.
Jag kan skada mig.
Jag kan både skippa måltider, kräkas och hetsäta.
Jag kan träna dag ut och dag in.
Lika väl som jag har kunnat göra hemma.
För hemma har jag gjort tre självmordsförsök. Hemma har jag skadat mig så blodet sprutat. Hemma har jag hoppat över en massa mål och sagt att jag har ätit. Hemma har jag kräkts efter maten. Hemma har jag suttit i mitt rum och hetsätit. Hemma har jag ångesttränat. Det är hemifrån jag har gått när jag har gått alla de där tvångstimmarna.
Hade jag velat ta livet av mig hade jag gjort det. Hade jag velat skada mig sönder och samman hade jag gjort det. Hade jag velat att inte äta och bara träna hade jag gjort det. Oavsett var jag är.
För det är inte ni som har kontrollen över det. Det är inte ni som bestämmer.
Men jag tänker inte ta livet av mig. Jag jobbar inte flera månader med sådana tankar för att förstöra det. Jag köper inte en lägenhet och en massa grejer för att kunna dö.
Och förlåt, men jag tror det kommer bli lättare för mig att äntligen försöka göra upp med ätstörningen en gång för alla. Ni har inte gjort något, men ni har gjort det svårt. Inget ni har sagt, bara som jag har tänkt. Har jag inte tränat, har jag skämts. Har jag tränat, har jag skämts. Har jag inte tränat tillräckligt länge, har jag tänkt att ni har tyckt att jag varit lat. Har jag tränat längre, har jag trott att ni har anat något. Har jag ätit har jag tänkt att ni har dömt mig. Har jag inte ätit har jag tänkt att ni har oroat er. Nu har jag en chans att göra detta utifrån mig själv. Inte vad jag tror att ni tänker om mig eller vad som är "rätt".
Jag förstår att ni är oroliga. Men det spelar ingen roll var jag är, utan vad jag vill.
Mångfald bland kroppbilder tack
Nog vet jag att alla har olika kroppar. Att det finns olika kroppstyper - trots att jag inte tänker på människor som kroppar, t ex "där kommer hen som har en sådan kropp." Men en sak har alla gemensamt: de är inte fula och äckliga som min.
Visst vet jag att man blir påverkad av vad som visas, men nu har jag förstått det på ett helt annat sätt.
Om de som säger att de älskar sina kroppar och passar in i idealet har jag ofta tänkt: "ja men det är väl klart de älskar hur de ser ut de är ju för de uppfyller ju samhällets krav!"
Nu har jag upptäckt en annan sida. Jag har börjat se att vissa faktiskt har kroppar som liknar min lite grann. Men de är inte äckliga så klart. De är kroppar precis som alla andra.
Jag har börjat se olika kroppstyper i sociala medier. Och jag har blivit medveten om denna påverkan. Och jag tror det kan hjälpa mig. Speciellt med kläderna jag förbjuder mig själv att ha för att jag inte får ha dem eftersom jag ser ut som jag gör.
Jag ser på modellerna och på skyltdockorna hur kläderna sitter. På dem. Och tror att det är så de ska sitta. Ser mig själv ha de på mig och hata mer än varje bit. För att min kropp är fel för att jag ser så ful ut i kläderna. Men efter att under en tid har sett kläder på andra än just en skyltdockskropp har jag börjat förstå. Jag vet inte hur de ser ut på andra än skyltdockor. För att jag inte tittar på sådant. För att jag inte tänker på andras kroppar på samma sätt som jag tänker på min egen. Men jag har börjat titta. På några jag följer på Instagram. Och - för att värdera -, kläderna sitter ju jättefint på dem! De sitter inte likadant som på skyltdockorna, men de sitter där och bara för att det är annorlunda är det absolut inte sämre. Och de har kläder som många säger att de inte "ska" ha på grund av deras kroppstyper. Som att en magtröja bara är till för en med magrutor eller underhudsfett som är lika med noll. Som att kortkjol endast ska bäras av de med vissa typer av ben. Det handlar givetvis om vad man själv tycker är fint och känner sig bekväm i, men låt aldrig idealen tala om för dig vad du har rätt att ha på dig - det är du som ska ha den kontrollen!
Så för er som inte upptäckt detta med att omges av olika kroppstyper även på internet: testa! För trots att man vet att alla är olika, tror jag det är nyttigt att även få se denna mångfald kontinuerligt. Så att man får en mer rimlig bild. Så att man själv kanske vågar mer.
För jag vill också kunna visa min kropp i alla typer av kläder trots att jag inte ser ut som skyltdockorna. Känna att jag visst har rätt att ha på mig en kort kjol eller en tight tröja.
Jag tror det blir mer normaliserat om man ser olika kroppar - liksom det har blivit normalt att bara se dagens modellkroppar. Jag tror mångfalden bland vad man ser i media kan ha en stor betydelse. För att minska det här med "en normal idealkropp".
Lugnet jag minns var egentligen en inre storm
Jag har ju pratat om första året på gymnasiet som hyfsat lugnt från ätstörningsmonstret. Sommaren innan också. Eller visst tränade jag för att inte få ångest, hade många många förbud, tyckte att jag var tjock osv. Men det gick framåt i alla fall. Men jag började falla tillbaka ju längre tiden gick på höstterminen. Jag minns det. Men jag minns inte att det faktiskt inte var så himla lugnt längre fram än till oktober 2011, i ettan. Jag förtränger och glömmer lätt bort det jobbiga som har varit. Förskönar. Nu ser jag. Klart och tydligt hur det var.
Mitt i all flyttpackning hittade jag en bok. En bok från den tiden då jag inte trodde jag hade några anteckningar. Men det hade jag. Jag började läsa några sidor. Fick en stor klump i magen. Jag kan inte fortsätta. Inte nu. Den får ligga där ett tag till. Men nu vet jag. Jag har inga dokumentationer från sommaren 2011, men jag tänker i alla fall låtsas att den var så pass bra som jag minns. Att i princip hela gymnasiet (och inte bara de två sista åren) var svajigt och inte så fritt som jag trodde.
Men nu minns jag. Hur jag gång på gång försökte ändra på det jag gjorde. Nedvärderade mig själv för allt och inget. Och kände mig så jävla misslyckad. Och ensam. För allt höll jag inombords. Visst eskalerade beteendena senare, men det lilla jag har läst i den där boken är inte heller friskt. Inte någonstans.
Och jag minns hur jag frågade mig själv: "Är det något fel med detta eller är det bara så det är för en tjej som går på gymnasiet?". Nej! Ingen ska behöva må dåligt. Om du tänker att något är fel, då är det fel. Våga sök hjälp i tid!
På andra sidan sårar orden lika mycket
31:a maj 2014
"Hur kommer det sig att de orden som sårar alltid sätter de djupaste spåren? Och vad svarar man på dem?"
Det skrev jag här och orden som då yttrades var tvärtemot det som jag fick höra idag - av samma människa. Förra året fick jag höra de ord som sårar mig mest. "Har du gått upp i vikt?" Men mer som ett påstående. "Inte vet jag" svarade jag. Åh jo, att jag visste! Vartenda gram.
Men andra ord sårar också. Trots att det är ord jag en gång levde på. Att det är sådana ord jag ibland drömmer om. Men det är också sådana ord som bevisar att även andra lägger fokus på det jag fokuserar på mest, och egentligen vill bli fri ifrån.
De gjorde mig inte glad. Bara obekväm. Sorgsen. Och ännu mer förvirrad över den egna kroppsuppfattningen.
Tankarna snurrar. Huvudet är trött. Och jag är less på dessa viktrelaterade kommentarer.
Hejdå
En typ av förståelse
En klassisk fördom om ätstörningar, eller rättare sagt tillfrisknandet från en ätstörning där självsvält är problemet (antingen hela problemet eller att man till exempel "varvar" det med att kräkas osv), är ju att det "bara är att äta mer". Samma sak gällande övervikt, fetma eller helt enkelt en situation där viktnedgång är något som påtalas, fast det då sägs att det "bara är att äta mindre". Båda påståendena är fördomsfulla och provocerande. Det gäller egentligen alla påståenden som förenklar ett komplext och svårt problem.
"Sluta bara kräkas", "Det är ju bara att kliva upp ur sängen", "Det är bara att rycka upp sig", "Vadå kan inte? Det är ju bara att sluta att skada dig", "Men låt bara bli att hetsäta"
OCH SÅ VIDARE.
Det är inte okej någonstans att förenkla andra människors problem så för det är inte "bara". Men samtidigt kan jag faktiskt ha en liten förståelse för de som yttrar dessa påståenden. Jag har själv tänkt så. Inte om andra med problematik jag själv har upplevt - så klart inte inte är så "bara" att äta mer, sluta kräkas, äta mindre osv, men jag har tänkt så om mig själv. Liksom hur jävla svårt kan det vara att bara äta normalt?!! För när man bara hör det så låter det ju inte svårt. Men det är svårt. Hade det inte varit det hade sådana här problem aldrig existerat. Det hade inte funnits så otroligt många med sådan problematik om det bara var ett påhitt, om det bara var att skärpa sig lite. Det är inte lätt! Men det kan heller inte vara så lätt att förstå för den med ett normalt förhållande till mat. För nog finns det många andra saker man har funderat kring "hur kan det där vara så jobbigt" och samtidigt vetat att det måste vara jättejobbigt. Så jag förstår att det kan vara svårt att se problemet eftersom det är lätt för de som tycker att det är lätt och då är det inget problem. Men banala saker för vissa, kan vara det stora livsproblemet för andra. Jag förstår svårigheten i att sätta sig in i en helt främmande situation. Men snälla, förminska inte stora problem.
Ätstörningar: Fördjupning á la Sofia 16 år - krönika
Här är en annan liten del från min fördjupning från nian som jag nämnde tidigare. Nu skulle jag väl inte skrivit så här precis, men det är ju roligt att kolla tillbaka bland gamla skolarbeten och se vad som har hänt.
"Lyssna inte på allt som sägs och strunta i idealet
Det syns i klädkataloger, på TV, i affärer som smala skyltdockor och i olika reklamformer. Dagens kroppsideal är skrämmande smalt och det finns med oss överallt. Jag blir förbluffad av ur många gånger per dag jag hör någonting om att han eller hon har, på ett eller annat sätt, en kropp som inte stämmer överens med hur det ”ska” vara. Det skrivs om olika bantningsmetoder hit och dit och massvis med olika sätt att visa världen hur ”alla” människor ser ut, alla utom du. Fast saken är det att det inte alls är alla som liknar idealet, och tur är det väl att alla är olika, men såklart så känns det ju som att alla är som man ”ska vara” när man bara ser människor med idealsmala kroppar.
Medelvikten bland befolkningen har ökat samtidigt som modellernas medelvikt har minskat. Modellerna finns i all media som vi praktiskt taget badar i varje dag, året om. Inte är det då så konstigt att ätstörningarna har blivit vanligare när kroppsidealet har gått från runt till hälsofarligt smalt.
Visst kan man vara missnöjd med sin kropp, men vad beror det på? Troligtvis på det skönhetsideal som man möter varje dag. Varför känner man prestationskrav? Kan det bero på att man till exempel känner att man måste träna hårdare för att bli smalare? Allt är ju olika från person till person men det är hemskt att det i dagens samhälle ska spela roll om man är smal eller inte. Det verkar som att man inom media försöker främja idealet och få alla att vilja se likadana ut.
Alla vet, det snackas. Genom det kommer det fram vad som är aktuellt. Är det möjligtvis dagens kroppsideal det snackas om? Om vad man har sett för diet i en tidning och hur smal man blir av den eller vilken kändis som har snyggast mage eller lår?
Det är lätt att lyssna på vad som sägs runt omkring en, men det är absolut inte alltid rätt. Man lyssnar alldeles för mycket på andra och särskilt sårbar är man ju i ung ålder vilket leder till dessa förfärligt onödiga ätstörningar. För det gå ju inte att se igenom att den vanligaste åldern för ätstörningar, 13-30 år, är den tiden då man oftast har det psykiskt jobbigt. Man blir påverkad av allting och speciellt känsligt är det ofta när det handlar om sin egen kropp eller andras ”perfekta” kroppar.
En hemsk sak är att sådant här sätter igång tankeverksamheten så mycket att man börjar göra sig själv illa bara för att man tror att man inte är som man ”ska” vara. Ätstörningar beror ju inte bara på allt vi ser och hör men nog är det många som skulle få en annan syn på människans kropp och allt sådant kring kroppsidealet skulle försvinna.
Hur kan det vara så viktigt att vara så smal som det visar sig att man ”ska” vara? Det är otroligt att det kan gå så långt som till döden bara för att man inte kan variera med människor med olika kroppsbyggnader i media. På så sätt hade alla förstått att man får se ut hur man vill utan att man ska behöva bevisa något eller ändra på sig.
Jag har förstått att man inte är någon sämre människa bara för att man bryr sig om andra saker än vad som sägs och skrivs i media och kan gå sin egen väg och strunta i idealet. Jag vet det av egna erfarenheter och man blir själv en starkare människa. Det inte spelar någon roll om man inte ser ut som alla andra. Det är bara bättre. Ingen vet hur en människa är genom att se på honom eller henne, för allt det viktiga sitter på insidan och då spelar det kroppsidealet ingen roll.
Sofia Kihlström 9C"
"Jag vet att man blir en starkare människa." Jo men oj vad medveten, obrydd och självsäker jag hade hunnit bli av några gånger på BUP. Frisk och fri ända in i fingerspetsarna. Självkänslan var ju i topp. Eller inte. Förnekelse kallas det. Men någonstans hade jag ju kommit i kontakt med den där medvetenheten som jag blir allt mer och mer bekant med.
Men herregud Sofia, det finns väl viktigare saker än vikten?
Så många gånger som jag slås av den där tanken att herregud vad många viktigare saker det finns än att tänka på vad jag väger eller hur min kropp ser ut. Så mycket viktigare saker. Och roligare framförallt. Vad är en sådan liten sak som ett ideal att ta upp så mycket tankeverksamhet?
Nog skulle väl mina vänner uppskatta mig mer om jag kunde fokusera på vad de sa istället för att tänka på hur äcklig jag är? Och om inte så säger väl det ganska mycket mer om dem?
Om än det skulle vara så att alla andra är viktberoende och ingen vill ha mig så får jag väl leva och dö som singel då.
Men det finns så jävla mycket viktigare saker! Som inte får tillräckligt med tid just på grund av att denna tid går åt till viktrelaterade tankar. Som gör att fokus är allt annat än här och nu på just det som sker i stunden.
Men det är svårt. För mig. För många, många andra. Och det ska vi inte sticka under stolen med. Inte kalla oss larviga. Det är inte så bara att sluta tänka på det. Men tänk så många fler roligare saker det hade funnits plats med om vikten hade haft en sådan liten betydelse som den faktiskt har.
Jag blir så less. Och arg. Och bara ännu mer otroligt less på sådana här rubriker. Vikten kommer ännu en gång i fokus, men jag är rätt så säker, utan att ha läst något, på att det är hur hon mår som är hennes stora vinst - och i hennes fall kanske det var just en livsstilsförändring och viktnedgång som var en del av vägen, men målet var ändå att kanske få förbättrade värden och helt enkelt ett bättre mående.
Varför måste fokus alltid ligga på kilogram?
Ätstörningar: Fördjupning á la Sofia 16 år - bilder
Som jag nämnde allra första gången jag skrev "ätstörning" här på bloggen så var min fördjupning i nian om det. Det var även när jag läste om det som jag förstod att jag hade problem.På bildlektionerna fick vi jobba utifrån vårt arbete och jävlar alltså, jag tror aldrig jag har gjort så mycket på bilden (blev typ aldrig klar med något annars)! Och trots att jag inte hade hunnit bli medveten om så mycket hos mig själv, visst jag ju ändå mycket vad jag tänkte som kopplades till det där jag hade läst om, så kanske var det därifrån jag fick inspirationen och tankarna?
(Och nej, jag kunde lika lite om att rita, måla och tekniker som nu)
Jag minns att det var flera som undrade vad jag hade ritat på denna bild."Är det mat på löparbanorna?"
"Jag fattar inte, jagas hon av mat?"
Jag tänkte att det var uppenbart, men tydligen var det inte det. Nu förstår jag att det kanske inte kan vara så lätt att förstå logiken i det om man inte har varit där själv men detta var min känsla. Och mina upplevelser. Det var så jag kände när jag sprang. Jagades av maten som jag hade ätit. Jagades av maten som jag inte fick äta. Mat som drev på mig att springa lite fortare, lite mer.
Jamen också var det dessa kläder igen
Första jobbdagens väder var som sagt inte så bra, men däremot började dagen i ett mer positivt spår när jag tog på mig jobbkläderna.
Jag hade ju gruvat mig för de där jobbkläderna så in i bomben. Var säker på att de skulle vara för små osv. Jag mindes inte ens hur de passade förra året, jag hade bara en föreställning. Hur skulle det vara i år?
Ögonen säger att jag har gått upp hundra kilo, typ, medan andra kläder inte håller med.
Men ja, jag fick på dem gott och väl. Det är inte bara denna gång. Ofta går jag och bara tittar på något plagg i garderoben och får en föreställning att det är alldeles för litet. Så kan jag gå så där i flera månader utan att använda det för att sedan ta mod till mig att prova - och inse att det varken är för stort eller för litet. Så varför denna onödiga oro? Det tjänar ju ingenting till. Och om plagget nu skulle vara för litet, vad gör det egentligen? Ingenting, men ändå kan det göra så ont. Och jag blir så förbannat arg för att det gör det! Eller nej, känslor kan inte vara rätt eller fel, de bara är där, måste acceptera att jag känner så, men jag blir arg att de ska ta så stor plats. Varför ska en sådan, egentligen skitsak, få ta så onödigt mycket tid, tankar och positiva stunder från en?
Jag spred också mat- och träningshets
Jag tittar tillbaka. Och läser här på bloggen. Och blir både förvånad och förskräckt. Över det jag har skrivit förut. Om träning och mat. Och inser att jag också var en sådan.
Att jag var det där i höstadiet vet jag redan. Men jag ser att detta inte var så länge sedan. En sådan som måste redovisa allt, skriva ner att en känner sig duktig, påpeka att jag, jag har minsann tränat si och så många gånger och se på på mig allihopa vad duktig jag är! Och kolla kolla på mig hur lite jag har ätit!
Jag skrev om mat som onyttig, nyttig, bra, dålig och antal kilokalorier (siffror som jag givetvis har suddat ut, de jag har hittat). Jag skrev saker som jag aldrig skulle skriva nu. Jag skrev på ett hetsigt (och sjukt) sätt.
För trots att det kanske inte har hänt så mycket i mitt huvud angående de sakerna, har det hänt miljontals bra saker som rör medvetenhet. När jag skrev om hur mycket jag tränade, vad som fungerade (fokuserat på viktminskning - men det skrev jag ju aldrig rakt ut), vad jag inte åt och att jag minsann hade gjort det och det så jag skulle få "unna mig" (hatar uttrycket) det andra, då tänkte jag inte ens på att det var något. Nu förstår jag inte hur jag kunde skriva ut sådana tankar.
Jag är medveten om att sådana tankar inte är sunda och jag är medveten om att det varken angår någon annan eller gör någon nytta att redovisa allt för alla alltid. Men när jag skrev allt det där kunde jag verkligen inte se det ur något annat perspektiv än mitt eget och jag blir så ledsen när jag tänker på alla jag har påverkat negativt.
Jag syftar givetvis inte på när man har ätit en god middag eller vill tipsa om ett roligt recept man nyss testade. Inte heller när man vågade sig på den där träningsformen som var så rolig eller att man nyss har har tagit sig igenom det där loppet (och nej, det behöver inte vara ett maraton).
Någon gång. Måttligt.
Men att hela tiden redovisa tid, mängd, vikt, distans....siffror siffror siffror. Allvarlig. Av vilken annan anledning än den att jämföra, bevisa och öka på hetsen?
Givetvis förstår jag de som driver träningsbloggar...eller nej, det gör jag inte, inte fullt ut. Vilken nytta ger egnetligen redovisandet av vikter, set och repetitioner när alla människor och kroppar ändå är olika och man inte kan kopiera någons träningspass rakt av? Visst känns det bra att kunna öka i vikter om ens mål är att bli strakare, men måste hela välrden veta antalet kilo? Inte för att jag längre följer några sådana bloggar så jag kanske är helt ute och cyklar angående innehåll. Men borde inte fokus ligga på träningsglädje, tips på nya varierande övningar eller ett utbud av träningsformer där en kan hitta sin egen typ?
Visserligen riktar ju vissa sig mot speciella saker och inte vill ha en blogg om annat än till exempel styrkelyftning eller distanslöpning. Men måste allt jämnt och ständigt redovisas?
Man kan vrida och vända på det i alla möjliga vinklar, men nu har jag spårat ur en aning från det jag började med. Främst tänkte jag väl egentligen i allmänhet. Visst ska man kunna skriva vad men gjort en dag och denna dagen kanske innehöll träning och en lunch på stan. Absolut. Men det finns ju gränser. En ständig redovisning anser jag inte tilför någon nytta, snarare att det bara späder på hetsen då folk lätt jämför sig med varandra. Om hen har tränat i och så måste kanske jag också göra det för att vara "duktig" jag med? För det är väl det som förmedlas till oss idag? Träna utan gränser och ät enligt de senaste trenderna om vad som anses vara "nyttigt" så duger du, då är du duktig.
Men är det sant? Nej! Ta hand om dig själv på bästa sätt - både din kropp och knopp - och gör det du mår bra av. Lättare sagt än gjort va? Det kan du ge dig på, men att hetsa fram ett välmående och göra saker bara för att "man ska", det håller inte i längden. Gör det av rätt anledning och gör det för din skull.
Nu har jag både skrivit mycket annat och mycket längre än vad jag hade tänkt, men det blev bara en sådan chock för mig att se att det bara var något år sedan jag också höll på att hetsa öppet så där (plus att jag har så sjukt mycket tankar så bokstäverna bara flyger fram). Skillnaden mellan nu och då är att jag helt enkelt har fått en större medvetenhet och det har jag förmodligen till största del att tacka...håll i er nu... Livskick för. Förvånande va? Förmodligen inte. Men jag är så tacksam över allt jag har blivit medveten om. Dock finns det ju alltid mer, det finns säkert saker jag gör som fortfarande hetsar och triggar. Men jag försöker att undvika det och är glad över att jag faktiskt kan tänka på vad jag skriver, delar och gillar på internet.
Jag vill inte sprida hetsen. Vill du?
