Nu har jag satt tillbaka min blogrespons på startsidan. Mest för att det såg så tomt ut där uppe men tja...

 

Ibland undrar jag vad fan jag väntar på.

 

Jag tänkte lägga upp mitt lilla pyssel som jag höll på mig innan vi åkte till London, men efter att jag hade loggat i på blogg.se så gick jag snabbt upp på vinden för att hämta ner mina Sylvanian families möbler för att jag så småningom ska skaffa ett vitrinskåp och skapa mitt egna Sylvania. Jag blev som ett barn på julafton! Herregud så mycket jag har! Jag hade helt glömt bort de flesta möbler så det blev lite som att jag fick massvis med presenter. Enda sedan jag har slutat leka med dem har kärleken ändå alltid funnits där och jag har velat ha allt framme för att de är så otroligt söta. Dock sätter en sak stopp i hjulet - allt damm! Det tar över tjugo minuter att damma alla familjer och om jag har hus och möbler framme så blir det ännu mer. Fast så småningom ska jag som sagt skaffa ett skåp för att ha min samling i. Efter denna Londonresa har jag 98 figurer och fler ska det bli! Har nämligen tänkt gå med i klubben haha. Det låter ju lite töntigt, men låt det vara det för jag vill fortsätta samla på dessa små underverk och så här säger klubben själv:

Mina sju nyaste tillskott till samlingen

"Att säga åt dig att ta och springa milen hade varit som om jag hade bett en med brutet och gipsat ben att springa."

 

Jag vet inte om det var ordagrant, men det var ord, något i den stilen. Även fast det där var i börja av maj kan jag fortfarande börja gråta när jag tänker på det. Inte för att det gör mig ledsen, utan för att det rörde mig så djup, djupt, djupt. Där och då förstod jag hur bra hon forstod mig och jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne. Jag har en mask, som jag gärna bär, men när den håller på att gå sönder vet jag var jag kan ta av mig den. Det är så skönt att kunna göra det när någon förstår. Alltså verkligen förstår. Att höra "Jag förstår vad du menar, även fast du inte berättar det" och "Men att göra........är kanske inte det bästa", också har man själv inte ens sagt något - det gör mig både helt paff, men också väldigt glad. Det får mig att inse vilken tur jag har. 

 

 

Som att innan en lektion, fjärde och näst sista för dagen, kunna sitta i korridoren med några av sina bästa vänner och skratta så man inte får någon luft. Åt vad? Ja, den som ändå kommer ihåg det.

 

Och som när tatueraren ska fixa till tatueringen och kommenterar ens klädstil. Frågar om jag alltid har klänning (svar: oftast det eller kjol) och säger att det var roligt och annorlunda, att det är stiligt och fint.

 

Och som att hela dagen få gå omkring i sina nya, loppisfyndade, bruna skor och inse att de är några av de skönaste skorna jag äger!

 

Små, men ack så viktiga saker

som förgyller en dag som denna.

 

 

London. London. London.....

Det finns så mycket jag vill skriva om den fina staden. Om staden som tar en bit av mitt hjärta varje gång. Om staden som har allt för mycket bra. Där allt tycks vara gjort för mig. Och, det finns allt för många bilder. Oredigerade och orensade bilder. Jag vet liksom inte var jag ska börja. Orkar jag ens skriva om resan? Det finns ändå inga ord som kan beskriva mötet med min kärlek.

Kluven och förvirrad.

Mellan dröm och verklighet,

hopp och förtvivlan,

glädje och sorg,

lust och meningslöshet.

Vet varken ut eller in.

Och på grund av det vill jag bara bryta ihop om vartannat.

På något sätt spänner jag mina käkar och biter ihop istället.

Men det finns en fråga som jag ständigt tränger undan.

Fast också en fråga jag ständigt vill ha svar på.

Men jag vet som sagt varken ut eller in. Fram eller bak. Upp eller ner.

Är det något eller är det en bluff?

Det gör så ont i mig när någon konstaterar och säger att jag är sjuk.

Det är alltså något? Nä, det är det väl inte?

Jag kan ändra på mig om jag vill. Fast varför gör jag i så fall inte det?

Samtidigt gör det ont när någon drar en kommentar som "du får inte börja hoppa över måltiderna igen". 

Igen. Vadå? Som att jag hipps vipps klarar att äta regelbundet och sunt?

Det är alltså inget? Precis, jag är bara löjlig.

Såklart allt är bra bara jag äter.

Såklart allt är bra, jag är ju inte smal.

Fast vänta...är det inte det där jag blir så arg över att folk tror att det är sant?

När folk tror att bara för att man äter och inte är underviktig så är man frisk.

DET STÄMMER JU INTE!!! DET ÄR JU SÅ KOMPLEXT.

Åh, just ja, det gäller ju inte för mig.

Äter jag är jag frisk.

Är jag tjock är jag frisk.

Alltså ska jag må bra.

Ingenting gäller liksom för mig.

Jag har egna regler och det har jag alltid haft.

Eller tja, i några år.

Regler om allt mellan himmel och jord.

Men de gäller som sagt bara för mig.

Idiotiskt egentligen.

Som att jag skulle vara speciell på något vis.

Jag är ju som alla andra egentligen.

I stort sett fungerar jag ju som dem också.

Fast jag har svårt att se det.

Otroligt svårt.

 

Jag har också svårt att se varför jag skriver här.

Fast det är så mycket enklare att knappra på tangentbordet.

Dagboken ligger öppen på sängen.

Fast jag skriver här istället.

Det jag skulle skrivit där.

Nä, inte allt.

Inte bara ytan, utan mellanskiktet också.

Det skitiga djupet håller jag dock för mig själv.

Det ska ingen behöva höra.

Kommer väl sluta med att jag kommer behöva röra pennan och skriva ändå.

Egentligen vill jag spara min skrivarhand till skolans alla skrivningar och allt vad det innebär.

 

Skolan ja.

Den har ju börjat nu.

Så himla less på den redan,

Fast ändå en trygghet.

På många sätt.

Därför ser jag ändå framemot morgondagen.

Nä, jag hatar inte livet.

Livet är något fint,

Nägot fantastiskt. 

Något underbart.

Däremot hatar jag mig själv.

Hatar mig själv för att jag gör det till ett helvete.

För att jag är dum.

För att jag är en idiot.

För att jag suger.

Och för att jag skulle kunna hålla på så här fram tills jag börjar imorgon.

 

Just nu flyter jag omkring, 

famlar,

söker,

strävar,

faller.

Allt inom mig.

Allt som värker.

Bita ihop.

Nu pyste det ut lite.

Snart kommer explotionen.

Jag är glad att jag vet var jag ska.

Jag är glad att jag inte är helt borttappad.

Förlåt om jag gör er som försöker hjälpa ledsna.

Dock klarar jag inte att belasta er.

Sedan vet jag tyvärr inte heller om det hjälper mig speciellt mycket.

Bara ni finns. 

Bara jag vet det så blir jag glad.

Fast bara jag slipper skiten när jag faktiskt kan koppla bort.

Det hjälper.

Jag har någon att ta det jobbiga med.

Det är inte jobbigt då.

Det går bra.

Det är skönt.

Men annars, låt mig koppla bort.

Snälla?

Det blir inte bättre av något annat.

Tro mig.

Bara obekvämt,

skamfyllt,

pinsamt,

oärligt.

Låt mig slippa om jag inte ber om det.

Då behöver jag det.

Om jag ber om det.

Inte annars.

Då blir det bara värre.

 

För att morgondagen ska komma fortare stänger jag in mina känslostormar här. 

 

 

 

 

 

Det här är vad jag ser just nu. 

Jag har haft det underbart.

Fast jag är inte nöjd. Inte än.

Inte för än jag hämtar nyckeln till min lägenhet.

För jag vet. Det är i London jag ska bo.

London tillhör mig.

Jag tillhör London.

Storken måste ha flygit fel.

Kanske var han dålig på geografi.

Trott att Sverige var Brittland.

 

Förbered er på mycket depp.

 

Jag tänkte visa en bild på min nya, fina garderob, men jag väntar tills den är helt komplett. Ska nämligen försöka hitta några fina handtag till den i London. Men tänk er att den är stor och full med kläder. Inte är det heller vilka kläder som helst, utan mina favoriter, det vill säga alla mina tjugo kjolar + mycket, mycket mer. Förstår ni då hur svårt det är att plocka ut de kläderna som ska få följa med till London?!! Vi ska dessutom bara ha två väskor med och sedan stannar vi ju inte så länge så jag kan ju inte ha med mig speciellt mycket. Mitt kjolhjärta blöder när alla utom en kjol hänger kvar i garderoben. Förstår ni? En kjol!!! Fast när vi kommer fram imorgon så är klockan inte så mycket och då jag vi bege oss till Primark där jag säkert kommer hitta något mer fint hehe. Nu lät det ju som att jag bara kommer ha med mig en kjol och inget mer, men faktiskt får min virkade klänning (fyndad för någon vecka sedan för 10 kronor) och ett par jeans följa med + några överdelar. Det klarar jag mig ju på, även fast det gör ont i hjärtat, men om jag inte köper något kan det bli lite kris.

 

Nu ska jag fortsätta att bocka av min "Att-göra-innan-London-lista". Två av sakerna jag redan har gjort är att, med hjälp av symaskinen, fått en ny outfitt i form av en blus och en kjol. Ganska bra blev det.

 

Nu ska jag snart bege mig mot Byvallen för att spela veckans andra match med damjuniorerna. Vi ska möta Assi som tydligen är riktigt bra så jag är taggad till tusen! Sista matchen innan London är det också, fast två träningar till hinner jag med. Det har verkligen varit fotboll för hela slanten, men det kommer ju inte bli något på sex dagar sedan. Detta är då vad jag har hunnit med i fotbollsväg sedan förra söndagen:

Söndag: Träning

Måndag: Damjunträning

Tisdag: Träning

Onsdag:  Damlagsmatch (mot Assi, tabelltvåan, hade med 7 div 1-spelare, 2-2, ganska rättvist, men surt att vi - läs:jag - failade så att det blev mål när det var tio min kvar)

Torsdag: Damjunmatch (mot BAIK, 0-1 efter en billig straff som de fick, orättvist)

 

Idag: Damjunmatch, träning

Imorn: Damjunträning

Tisdag: LONDON!!!

 

Det gick, vi blev glada. Det gick inte, vi blev ledsna. Det gick, vi blev glada. Det gick inte, vi blev ledsna. Det gick och nu förblir vi glada för Anna ska följa med till mitt hjärta London! Som de två Londonfantaster vi är kan denna resa inte bli annat än grym! Bästa avslutet på det sämsta sommarlovet.

 

Förutom som London kommer bli så har även Gothia varit toppen denna sommar. Att jobba har också varit roligt (och att få reda på att man i alla fall har talang i någonting- att använda röjsåg...), men annars har denna sommar inte varit någon höjdare. Visst, somliga stunder/kvällar/dagar med fina människor har ju varit helt fantastiska, men sedan har inte sommaren bjudit på så mycket positivt precis. Man (i alla fall jag) brukar tänka innan varje sommar att "denna sommar ska bli den bästa någonsin" och ofta har det blivit så. Jag har liksom fått bättre och bättre somrar. Fast nu tänkte jag aldrig så för jag visste att det hursomhelst inte skulle kunna bli det. Oj vad optimistisk jag låter då haha. Nä, men denna sommar har mest varit att längta till den ska ta slut - fast ändå inte för ju längre skolan går desto mindre tid är det kvar till studenten, bläh!

 

 

Jag och Anabanana kommer ha så kul!!!

Just nu känner jag en extrem saknad. Vet inte var sommaren tog vägen men det känns som att det var en evighet sedan jag träffade min saknade vän. Dock har jag faktiskt stöttpå henne två gånger inom de senaste fyra dagarna... Nåväl, min saknad kommer i alla fall släckas om några minuter då jag och finaste Emma ska cykla till stan och bara ha det mysigt. Åh som jag längtar efter henne!

 

 

Nedan syns även lite av min virkade väst som jag tidigare nämnde att jag har köpr. Kan ju säga att den var lite billigare och gick lite fortare att få än fredagens andra fynd, eller vad man nu ska kalla det. Whatever, me gusta y me gusta mucho!

 

Gårdagen var fullproppad med biblioteksbesök, hitta-två-saker-jag-letat-efter-jättelänge-på-stadium, träffa-fina-Henny-och-Anna, tatueringsdags, köpa-virkad-väst och filmkväll hos Tilda med Hanna och Lina.

 

Idag? Ja, ingen aning. Ahhhhhhh! Måste komma på något! Blir rastlös!!!

 

Nästa lördag ska jag i alla fall stå på loppis med denna sköna böna!

 

Jag brukar inte vara så bra på detta, men nu har jag gjort det riktigt bra! Jag har skjutit upp/glömt bort att göra detta inlägg i tre månader minus tolv dagar. Grattis! Bra jobbat! Fast som man säger: Bättre sent än aldrig.

Det jag minns tydligast från första början när jag träffade fröken Elinafina var så klart i skolan där vi träffades första gången. Fast jag minns inte något av de första sakerna vi gjorde i sexårslokalen, typ som att lära varandras namn och så, utan det jag minns är den första rasten. Vi var tre tjejer (jag, Elina och Linda) som hade börjat på gula spåret och tre är ju alltid "en för mycket" vilket jag fick smaka på när Linda inte kunde vara med mig för att hon var med Elina. Snäll/feg/dum som jag är satte jag mig då ensam på en parkbänk och tittade på medan de lekte i klätterställningen och var avundsjuk på den där lockigt, rödhåriga tjejen som Linda hade valt. Jag kände ingen av dem, men allt eftersom tiden gick insåg vi, eller i alla fall jag, att vi behövde varandra i klassen bland alla pojkar. En favorit var plasthuset vi fick med mamma, pappa, syster, bror och en gul labrador. Den lilla labradoren var populär hos mig och Elina men vad jag minns blev det aldrig några bråk om vem som fick ha honom, utan vi fixade det ganska bra - trots att jag helst ville ha honom för mig själv. Linda var under en lång tid sjuk i vattkoppor och jag minns hur fruktansvärt det var när även Elina var sjuk. Jag var ensam!!! En sådan lättnad det var när de kom tillbaka. Så smångingom kom fler tjejer till klassen, men efter femman försvann Elina. Eller nu lät det jättedramatiskt som att hon blev kidnappad eller något, men nej, hon bytte skola till Stadsön. 

Innan Elina gav sig iväg hann vi med en klassresa tillsammans till Abisko. Och där ska ni veta, levde vi inget lyxliv utan vi, elva år gamla, var två av de åtta stycken som gick de hela åtta kilometrarna till Trolsjön och vi var två av de fyra som badade i det iskalla vattnet! Jag i regnjacka och Elina i underkläder. Så kalla att vi inte ens kände vinden som blåste klev vi upp ur sjön, men ack så stolta!

Efter att Elina hade slutat hos oss såg jag inte henne speciellt mycket, nästan aldrig faktiskt. Sommarlovet efter åttan däremot, då kom konfirmationen och lägret i Munkviken och vem var inte där om Elinafina! Det var otroligt roligt att få träffa henne igen och det var en riktigt kanonkul helg.

 

Trots att vi mest var med varandra i lågstadiet, gled ifrån varandra i mellanstadiet, inte hördes av i högstadiet utan "bara" träffade varandra under konfirmationsveckorna (det var inte så bara för där lärde jag ju känna henne på nytt) så gör det inte så mycket just nu eftersom vi nu har fått tillbaka lite kontakt. Vi har ju inte träffats för ofta precis, men varje gång vi ses kan man räkna med att få sig många goda skratt och lyssna på ett flertal kloka ord. Det spelar ingen roll hur dåligt man mår innan - man känner sig alltid bättre efteråt.

 

Åh jag blir så arg på mig själv!

När jag mår bra börjar jag ifrågasätta varför. 

Jag är ju allt bra konstig. 

Nåväl, det är toppen just nu i alla fall och jag har nyss kommit hem från träningen där vi sprang trehundringen (50m+100m+150m x6). Alltså det där löptestet vi sprang för några veckor sedan och det gick bättre än sist vilket var mitt mål, men det kan bli ännu bättre till nästa gång. Sprang lite lätt innan träningen för att bli ordentligt uppvärmd och jag kände mig lätt som en fjäder! Fantstiskt! Sprang backintervaller i fredags, åkte inlines i lördags, tränade och sprang intervaller i söndags och samma på måndag och tisdag. Vilade helt igår och idag var jag alltså på topp så min planering fungerade. I'm proud! 

 

Det är topp angående allt annat också för den delen och imorgon blir det tredje träffen med fina människor denna vecka, ännu mer toppen!

 

Träffade nyss min fina Emma och hennes Mange som knackade på genom fönstret. Känns som att det var en evighet sedan jag träffade min bästa Emma, trots att det "bara" var fem dagar sedan.

 

Älskar dig så mycket min fina vän, miljoner varv runt jorden och tillbaka. Och lite till.

 

Åh så länge sedan det var man gjorde någon sådant här! Fast jag blev lite sugen när jag läste Sannas blogg så jag snodde listan.

 

UTSEENDE
[x] Jag är kortare än 175cm.
[x] jag tycker att jag är ful.
[] Jag blir lätt brun.
[] Jag skulle vilja att mitt hår var av en annan färg.
[] Jag har vänner som aldrig har sett min naturliga hårfärg.
[/] Jag har en tatuering. (snart!!!)
[x] Jag har haft/har tandställning.
[] Jag har glasögon/linser.
[x] En helt okänd person har sagt att jag är snygg. 
[x] Jag har mer än två piercingar.
[] Jag har piercingar på andra ställen än i öronen.
[] Jag har fräknar.

SKOLA/JOBB
[x] Jag studerar.
[] Jag jobbar.
[x] Jag har somnat i skolan/jobbet
[x] Jag har missat mer än en vecka av skolan. 
[] Jag har stulit någonting från min skola/arbetsplats. 
[] Jag har fått sparken.

SKAMLIGHETER
[x] Jag börjar fortfarande gråta av Disney filmer.
[] Jag har pissat på mig av skratt.
[x] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat.
[x] Jag har gråtit av skratt.
[x] Jag har limmat fast min hand i något.
[x] Jag har skrattat tills någon form av dricka har kommit ut ur näsan.
[x] Mina byxor har gått sönder på en offentlig plats.

ERFARENHETER
[x] Jag har tappat bort mig i min hemstad. 
[] Jag har tryckt på alla knappar i en hiss.
[] Jag har sparkat en kille mellan benen.
[] Jag har hoppat fallskärm från ett flygplan.
[x] Jag har lekt sanning eller konsekvens.
[x] Jag har druckit en hel liter mjölk på en timme.
[] Jag har krockat i en bil.
[] Jag har medverkat i ett skådespel.
[x] Jag har träffat någon från internet i det verkliga livet.
[x] Jag har fångat en snöflinga på min tunga.
[x] Jag har sett norrskenet.
[x] Jag har suttit på ett tak på natten.
[x] Jag har åkt taxi.

FÖRHÅLLANDEN
[x] Jag är singel.
[] Jag är i ett förhållande.
[] Jag är förlovad.
[] Jag är gift.

ÄRLIGHET
[x] Jag har gjort något som jag lovat någon annan att inte göra.
[x] Jag har gjort något som jag lovat mig själv att inte göra.
[] Jag har smugit ut utan lov.
[x] Jag har ljugit om var jag är för mina föräldrar.
[] Jag har fuskat i ett spel. (HATAR FUSK!)
[x] Jag har struntat i ett prov.

DÅLIGA TIDER
[] Jag har druckit alkohol.
[] Jag dricker mig berusad mer än en gång i månaden.
[] Jag kan inte svälja piller.
[] Jag röker.
[] Jag har blivit diagnostiserad med depression.
[] Jag tar mediciner mot depression.
[] Jag har anorexi och/eller bulimi.
[] Jag har sovit en hel dag utan att ha behövt det.
[x] Jag har vaknat gråtande.
[x] Jag har somnat gråtande.

 

Haha vad roligt det var!.