Både jag och behandlare jag har haft och stött på när jag har gått på behandlingar har alltid pratat om "normalt". Äta normalt. Träna normalt. Skada normalt (dvs inte alls).

Och det är det jag har strävat efter. Normalt.

Det är det jag har haft som mål.

Tills min psykolog sa något som jag aldrig har fått sagt till mig, aldrig har haft som mål, eller aldrig ens har tänkt på.

"Det är viktigt att komma fram till hur du ska äta för att du ska må bra."

För att må bra.

Och vad jag mår bra av är inte samma sak som du mår bra av. Åh, äntligen kan jag förstå varför somliga saker inte fungerar på mig trots att det är "normalt". Äntligen kanske det kan gå att acceptera om jag äter annorlunda än någon annan. Och att det inte är nå fel med det, utan bara att hen mår bra av det, fast hur ska jag kunna veta det i och för sig? Men i alla fall veta att det jag gör är bra för mig. Inte normalt som passar alla, utan det som passat mig. Visst finns det ett normalmått angående det flesta saker, men det är väl mer som en riktlinje, ingen fakta på vad just varje enskild individ behöver.

Alla dessa år som jag har trott att normalt varit det rätta... Alla dessa år och nu har jag fått något annat att gå efter. Något som jag nu ser är det rätta. Logiskt till och med. För att må bra ska jag inte bara sträva efter att äta normalt. För alla har olikheter.

För att må bra ska jag försöka hitta hur jag ska äta som får mig att just må bra.