Om det är någon mer än jag därute som har en tendens av att köpa lite för mycket och kanske inte känna att det var så där jättebra... Här är några smycken som både är fina och gör gott.

"MY VISION WITH CORPO BY CERBONI:

CORPO BY Cerboni works to prevent body image, self-harming behaviors, eating disorders, and I want to strengthen the individuall power we all have within us."

 

 

 

Stödjer Frisk och Fri - Riksföreningen mot ätstörningar 

Läs här och på Frisk och Fris hemsida

 

 

Under de här dryga fem åren har jag insett en sak som har stoppat mig från mycket (och i och för sig fått mig att sluta mig mer också och undvika ärlighet). Om någon vill hindra mig från att göra något eller att inte göra något - få mig att känna skam eller skuld.

Oavsett problem - ätit för lite, ätit för strikt, skadat mig, kräkts, tränat på ett eller annat sätt, självmordsförsök osv - har jag ofta blivit skuldbelagd, medvetet eller omedvetet. Jag har i alla fall fått känsla av skuld eller skam över saker jag har gjort och tankar och beteenden som jag har haft. Detta har gjort det svårt för mig. Jag har antingen gjort de där sakerna - men med enorm skam - eller så har skamen varit för stor så jag faktiskt har undvikit att göra det där, eller att inte göra det där, som folk har påpekat. Eller så har jag bara gjort det, men så att andra sluppit se.

Jag kan inte säga att det känns bra för mig - eller att det alltid fungerar (det kanske som sagt bara döljs) - men tydligen kan andra bli nöjda och få (tro att de får) sin vilja igenom.

Bara en liten parentes som jag kom fram till för ett tag sedan. Skam är en sådan extremt jobbig känsla för mig att känna så jag gör typ vad som helst för att slippa.

When I walk out that door

Oh how I want to be free

Filmen som jag pratade om - ja, den är nu sedd. Och ja, jag grät.

Jag blir alltid berörd när jag känner igen mig. Och ja, jag har känt igen mig många gånger i böker, på bloggar, i andra texter och rörlig bild. På vissa plan, vissa delar. Men aldrig så här. Jag vet att man många gånger känner sig ensamast i världen och tror att ingen känner eller har det likadant - det har jag många gånger känt, men ändå förstått att någon annan finns det ju.

Men inte med vissa saker.

Också ser jag den här filmen.

Och om än det bara är en fiktiv karaktär är känslan....ja...jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vill inte kalla det för lättnad. Men mindre skam på något sätt. Jag är inte helt ensam. För någonstans måste ju idéerna kommit ifrån. Och ja, meningar som "En enda dag, inte ens det klarar jag av. Fan vad jag är misslyckad. Fet och misslyckad." och "Tänk om inte pengarna räcker" fick mina ögon att skapa mitt egna lilla Niagarafall. Bara för att...jag äntligen känner exakt var jag är. Eller nej, jag vet inte hur jag ska förklara. Men berörd blev jag. Och ont i hjärtat fick jag.

 

Alltid lika glad och varm när färdighetsträningen har börjat. Vi har ju tystnadsplikt i gruppen så tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket, men vad mer behöver jag egentligen säga? Om jag har en dålig dag eller inte skrattat på evigheter, blir jag genast botad när jag kommer dit och någon i gruppen säger något roligt eller om vi gör någon "delta-öving". Det är måndagar klockan ett som får mig att se på framtiden som ljus. Trots att jag inte känner människorna speciellt väl, känner jag mig ändå mer bekävm med dem än i många andra samanhang.

Dock är det smärtsamt att gå därifrån. Men det brukar fungera. Jag har ju laddat upp med välbehag för nästan en vecka. Och med välbehag menar jag inte bara skratt och sköna stunder, utan acceptans att vara som jag är och känna det jag känner. Liksom ett lugn om att det är okej just nu. Det får vara så här. Det löser sig.

 

Jag ältar och grubblar ofta över att jag inte förstår hur det här kan ha blivit jag. Hur jag kan göra saker jag aldrig kunde drömma om att jag skulle göra. Det är alltså jämförelse med för några år sedan, och hur allt senare spårade mer och mer. Onödigt, jag vet. Men jag känner verkligen inte igen mig. Fast samtidigt minns jag knappt. Jag har väl tappat bort mig själv lite grann.

Men nu har jag också börjat jämföra med för kanske ett år sedan. 

Hur jag då kunde säga vad och hur jag kände, om inte det gick kunde jag alltid uttrycka mig i text - och under en period i bild. Nu får jag inte fram ord. Nu kan jag inte berätta hur det känns. Eller så får jag sitta och verkligen dra ur mig det. För jag kan inte förklara. Jag känner, men jag kan inte berätta. Jag tänker också på hur jag lätt som en plätt kunde sitta och prata seriöst om känslor och jobbiga saker med andra. Det var som vilket samtal som helst, jag var kanske bara lite mer engagerad... Nu skrattar jag och skämtar bort det som att det vore något jobbigt ämne. Men nej! Det är det ju inte. Jag vill ju få fler att prata om det, att inte skämmas. Varför har jag helt plötsligt fått så svårt med det här?

Något som jag inte har nämnt om DBT:n är telefonkontakten. Kanske för att jag aldrig har nyttjat den. Trots att det är en av delarna jag kanske behöver mest. Jag har i alla fall lätt att lugna ner mig av vetskapen om att jag ska få träffa någon att prata med och mår därför oftast bra när jag väl ska ha ett möte, men direkt efteråt går det nedåt. Och ja, det är väl ofta så att jag aldrig mår som sämst när jag väl får hjälp utan behöver den andra tider på dygnet. Därför är DBT:n ännu mer fantastisk! Jag har tillgång till telefonkontakt med min psykolog från 07-21 alla veckans dagar. Men som sagt har jag aldrig vågat. Tänkt att jag borde klara det själv, att hon kanske sover, att det är middagstid eller något sådant (=alla möjliga anledningar till varför jag inte borde ringa). Men vi har pratat mycket om det här och att det kanske är en sak jag borde träna på - att be om hjälp. Visst, jag kanske mycket väl klarar av situationen utan att varken ta livet av mig eller skada mig (jag har ju klarat det förut tänker jag), men hon finns ju där för mig. Så har jag chansen att ta vara på den hjälpen och kanske bli guidad och hantera situationen på ett bättre sätt än vad jag skulle ha gjort så borde jag ju ta tillvara på den tillgången som det faktiskt är. Så idag gjorde jag det. Och ja, det hjälpte. Vi resonerade oss fram till sätt jag inte ens hade ägnat en tanka åt - aldrig någonsin i en sådan situation faktiskt. Och bara att höra en trygg röst när det är tungt är också hjälpande. Jag vet inte riktigt var jag är på väg, men jag är ganska säker på att DBT:n kan leda mig åt rätt håll. Ätstörningsmottagningen är jag färdig med. Det är hos G jag borde vara.

Jag har tänkt publicera, jag har inte tänkt publicera. Jag har raderat, jag har skrivit. Jag har tänkt ta bort inläggen. Men nu är de (1, 2, 3) kvar. Och det har varit jobbigt som fan. Att veta att folk läser. Det där ordet. Men för varje gång jag säger det, så blir det lite lättare. Och någonstans måste jag väl försöka acceptera att det är en del av sjukdomen. En del av en diagnos. Att andra också har visat på samma beteende. Många andra. Och inte tycker jg de är konstiga. Nej absolut inte. Jag är förstående och accepterande. Varför ska det vara så jävla svårt att vara det gentemot sig själv då? Det är väl bara att acceptera att det är svårt. Och samtidigt inse att jag går emot en stor rädsla när jag har skrivit. Och att det väl någonstans är en väg mot acceptans. Eller något. 

Jag har bara så svårt att se hur det gick från att jag var en frisk fjortonåring, till nyttighets- och träningsfixerad, till någorlunda friskt beteende men sjuka tankar, till en kolossal blandning av ätstörningsbeteenden med fler tankar än någonsin och vidare till hetsäta/kräkas 24/7 - med ännu fler tankar. Men samtidigt så är det så lätt att se. Orsakerna som ledde mig från frisk till - som jag ser det - ortorektisk (dock bara mitt egna lösa bedömande, aldrig någon diagnostisering, inte för någon ätstörning alls då), de är väl lite svåra att få tag på, men att jag inte blev fri från första början då jag fick hjälp är lättare att se. Gick ju på BUP och ljög dagarna i ändan, slutade för att jag inte hade tid och blev alltså inte fri på djupet. Visst, jag åt mer, men var mitt huvud bättre? Ett stort fett nej på det. Så att jag inte hade släppt alla sjuka tankar som tillslut ledde till ännu ett sjukt beteende är inte så konstigt. Att jag ännu en gång avslutade en behandling utan att varken vara frisk, fri, motiverad eller färdig gjorde det väl lite dömt för mig att fortsätta på samma spår - fast ändå på ett annat. Så ja, att det har känts så bra den här sista dagvårdsperioden är väl ett gott tecken? Att jag inte har kontakt med Ätstörningsmottagningen tror jag gör detsamma för det känns ändå som att jag inte kan få någon mer hjälp av dem - nu är det DBT som gäller. 

 

 

 

Den här hösten föll jag verkligen ner mot botten. Men jag var så rädd. Så fruktansvärt rädd. För det finns så mycket skam kring ämnet. Och rädd. Att andra skulle se på mig som jag såg på mig själv. Men under ett samtal med min skolsköterska - där jag var på väg att säga något, men det gick liksom inte - sa hon att var det än var jag gick och bar på så kanske det var så att det är en del av mig. Hon tog ett exempel om sexualitet, att vissa kanske har svårt att acceptera sin egen, men det är ju en del av en, det är den man är. Men jag sa att nej, det var ingen del av mig, det var inte jag. Och när jag gick hem från bussen den dagen insåg jag ju att det inte var jag. Jag var inte min ätstörning. Så tillslut hade jag samlat på mig så mycket självhat, så mycket skam, så många "aldrig mer" och också så mycket mod. Att jag ringde till min kontaktperson på Ätstörningsmottagningen, som jag hade avslutat kontakten med, och berättade. Att det var kaos. Och då menar jag kaos. Rutiner var verkligen inte något som existerade. Och min nogrannhet/sjuka fixering kring vitaminer, mineraler och att äta mat till mat var endast där i tankarna. Så jag berättade. Sa som det var. Fick ur mig det mesta på några sekunder. För det var ju bara två ord. Också hade det blivit lite till. Frukost, lunch och middag var inte att tala om - det var hetsätning för hela slanten. Och jag åt aldrig mat. Jag försökte, men så fort jag tog fram något blev jag illamående. Jag hade börjat äta det jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle äta. Jag hade börjat leva min mardröm. Hetsätning av sötsaker - som inte var ett dugg söta. Som jag köpte, åt och kräktes upp. Enstaka middagar (med riktig mat) hos mormor eller när mormor kom till oss (och de få rutinerna jag hade - middagarna med Lina) åt jag och behöll. Plus tillkommande magsmärtor effteråt.

 

 

Men ännu en gång, trots att det inte ens var mat jag åt, blev jag inte tagen på allvar. Att jag kräktes varje dag kom upp, men trots att jag hade tagit mot till mig att säga de där två orden, kom inget fokus på det. Ledsen och ännu mer skamfylld lade jag på och ångrade mig att jag hade ringt, men tänkte ändå försöka nästa vecka då vi hade bokat in ett möte. Pratade med min fantastiska skölsköterska som förstod mig lika bra som vanligt.

 

Några dagar senare träffade jag min kontaktperson som jag tidigare hade pratat med i telefonen: I början försökte jag verkligen förklara hur det var, men hon bara fortsatte prata om fördighetsträningen (DTB) som hon även hade gjort när vi pratade i telefon. Att man kan anpassa den och så vidare. Men vad jag ville var att bli erbjuden hjälp av dem. Hjälp med maten. DBT:n hade ju hjälpt mig mycket, men hur skulle den kunna hjälpa mig att få ordning på mitt kaosiga matliv? Senare - ja. Just då - nej. Men rädd för att "vara besvärlig" att be om hjälp och osäker som jag var så sa jag aldrig det rakt ut. Och när hon - efter alla mina försök till att förklara hur dåligt det faktiskt gick - frågade om jag fortfarande hade tankar om mat och motion blev jag helt paff och undrade för mig själv var hon hade varit när jag hade pratat. Och jag insåg att vi inte kom någon vart. Så med gråten i halsen ursäktade jag mig för att jag ens hade ringt till henne och stormade ut ur hennes rum. Hon bad mig att stanna men jag fortsatte.

 

Och det såg ut som att jag inte skulle få någon slags hälp alls.

 

 

 

 

Jag sa att sommaren 2014 var den bästa tiden på länge. Det var sant. Det var en sådan extrem befrielse att faktiskt våga se längre fram än nästa timme. Att varje dag inte var en plåga. Att bara kunna vara, utan att hela tiden vilja dö. Så sommaren var bra. Underbar faktiskt. Ätstörningen kunde inte ens stoppa det. Den fanns där. På samma sätt. Men jag kunde leva med den smärtan, för jag hade i alla fall livslust. Och jag hade slutat skada mig.

 

Jag fick mer och mer hjälp från DBT:n med både de mörka tankarna, självskadandet och tvånget. Ju bättre det blev, desto mer började jag plågas av att mitt ätbeteende inte var som det borde. Och fröet som grodde under sommaren fortsatte bara att växa. Och jag började spåra ur ännu mer. Men jag försökte gång på gång, som jag så många gånger tidigare gjort, att en gång för alla hamna på rätt spår - trots att tankarna om att "det här är nog jag, det är så här det kommer vara för mig" hade funnits länge. Men jag klarade inte av det, och för varje misslyckande blev skammen större. Och maten gick bara sämre och sämre. Tillslut slutade jag försöka och hoppade bara med i ätstörningens båt. Det var kaos. Men till alla sa jag att det var bra. Sedan i september hade jag tänkt säga något. Men skammen var större än jag någonsin stött på tidigare. Två ord och sedan hade jag haft det sagt. Men det tog drygt tre månader. För det var så jävla tungt.

 

 

Det har alltid varit tungt. Jag minns efter mitt första stepwisetest så sa hon som jag hade gjort det med "din diagnos är inte riktigt bulimi för dina hetsätningar är inte riktigt så många, utan du har alltså ätstörning UNS". Maj 2013. Men saken var den att jag ljög. Jag kunde inte kryssa för det. Jag kunde inte säga det. Jag hetsäter. Två ord. Men ton av skam. Men det var precis vad jag gjorde. Inte varje dag. Inte flera gånger per dag. Men fler gånger i veckan än jag åt normalt. Eller normalt ska jag inte säga för jag visste varken då eller vet nu riktigt vad det är. Men fler gånger i veckan hets än inte hets. Oftast var det så att när jag väl åt - då åt jag. Och kräktes. Det har varit lätt att säga alla gånger jag inte har ätit. Alla timmar jag har varit utan mat. Och maten jag kräkts upp. Men att prata om det jag faktiskt har ätit, det har varit svårt. Och jag känner att jag inte riktigt har blivit tagen på allvar när jag lite smått har försökt ta modet till att förklara. För visst är det vanligt att de med ätstörningar kan se normala portioner som hetsätning, men jag har vetat mitt. Men när jag i matdagboken skrev bönor, spenat och bulgur så kunde jag inte bli trodd. Hetsätning kopplas väl mer ihop med sötsaker eller fet mat. Så efter många förnekanden av andra, blev det svårare att försöka förklara hur det plågade mig, vad som plågade mig. Att i princip varje gång jag åt så var det för mycket - på riktigt. Visst var vissa perioder bättre efter maj 2013, veckor då jag varken hetsåt eller kräktes. Men varje gång det gick ner, då gick det djupare.

 

 

 

 

 

Här och här är lite ord av två andra som också har reagerat på de, enligt mig, idiotiska reklamaffischerna. Läs för jag har blivit dålig på att formulera mig. Men kortfattat: de är idiotiska för att de förmedlar budskapet att mat är något man förtjänar/inte förtjänar och, som jag har sagt tidigare, kan vi inte bara låta mat få vara mat? Prestationer kopplas ihop med att få äta, vilket är allt annat än sunt och jag känner själv igen mig i flera av de där (fysiska) anledningarna till att "förtjäna att få äta en kexchoklad" - tvångsbeteenden för att få äta. Och nej, det är inte bra någonstans.

 

Jag hade kunnat avreagera mig så mycket på det här, men jag håller mig. Läs dock Lindas och Johannas inlägg!

 

 

 

 

Idag var sista dagen på den sju veckors långa dagvårdsbehandlingen (som egentligen brukar vara åtta). Den tredje perioden jag gick och jag måste faktiskt säga att det nog var tredje gången gillt. Alla gånger har det känts bra i början - jobbigt givetvis, men jag har ändå haft hopp och försökt. Första gången (samma period, alltså den första på året, 2014) föll det någon gång vid femte veckan. Jag vet inte riktigt varför, men jag gissar att jag inte var redo att släppa det trygga, som det ändå är. Sjukt, jobbigt, men ändå en trygghet. Andra gången (perioden direkt efter) var det min fina Emma som var min talande röst när jag inte orkade. Jag insåg ju att det bara gick nedåt, men kände för stor skam och rädsla för att be om en till period. Jag hade så mycket hopp och motivation och jag kände att om jag inte kunde göra det för mig själv, skulle jag banne mig göra det för Emma. Vad som hände sedan är bara ren katastrof. Fyllde på mitt gymkort i slutet av perioden innan och jag fortsatte använda det på ett destruktivt sätt för att skada mig så mycket som möjligt - fysiskt och psykiskt. Så varken tankarna eller beteendet var i fas med behandlingen. Visst gick det mesta på dagvården bra, men annar gick måendet utför, vilket visade sig rejält den 14:e maj.

 

Men denna tredje gång. Har jag gått framåt.

Det känns bra att det var jag som kämpade för att få hjälp denna gång, jag stod upp för vad jag trodde på och jag som var modig och trotsade några av mina största rädslor när jag ringde till min kontaktperson där. Men det som känns bäst är att det var jag som trodde på en här kombinationen av dagvård och DBT. Det gjorde jag redan förra våren, men då fungerade det inte praktiskt mellan behandlingarna. För jag tror att det jag saknade de två första perioderna var DBT:n - färdigheter att hantera de jobbiga känslorna med -  och i höstas när jag gick DBT saknade jag dagvården. För hösten har inte varit rolig. Kaos. Och skam. Som jag inte riktigt är redo att prata om ännu. Men denna period har hjälpt mig mer än vad jag någonsin hade vågat hoppas på. Det har varit jobbigt som tidigare gånger, men nu på ett lite annorlunda sätt. På ett personligare och hårdare plan där tidigare destruktiva beteenden inte hjälper. Jag kan inte säga att jag inte har kommit i kontakt med dem, men de hjälper inte så mycket, det är mer ett hopp om att något ska lätta. Och erfarenheten av att många gånger har trott att jag ändå kan fortsätta lite som jag har gjort, och gjort så och fallit tillbaka, har hjälpt mig. När tankar på att vika undan rutinerna "bara den här gången" har jag på något sätt innsett att jag bara kommer hamna i det helvetet jag försöker komma ifrån. Jag är ännu mer medveten om det mesta kring det här och mig själv och jag har tagit till mig mycket av DBT:n under de senaste veckorna. Till skillnad från tidigare perioder har jag nu kunnat hantera de jobbiga känslorna. Istället för att hyperventilera och elda på känslorna genom att vara ovillig till att känna dem, har jag använt mig av olika färdigheter och försökt "surfa" på känslan som kom (känna den och inte försöka trycka bort den). Men man lyckas ju inte varje gång. Det har gjort det extra jobbigt denna gång att ta hjälp av personalen. Jag har alltid haft svårt för det. Tror jag har bett om att få prata med någon en gång tidigare. Nu när min kontaktperson inte har sitt rum på våningen är hon sällan där vilket har gjort det ännu svårare. Det har känts som att jag borde klara av att hantera det själv, att jag måste testa mina färdigheter. Men jag har faktiskt bett om hjälp - två gånger. Fast det i sig, att våga, har ju skapat en del ångest. Jag vet att jag borde ha exponerat mig mer, men det är lätt att vara efterklok.

 

Dock har det varit mycket lättare när jag har varit på dagvården än hemma, för jag är bra på att maskera mig och inte visa utåt hur jag mår, men hemma i mitt rum har jag fått ta alla dessa tårar jag har försökt hålla inne där borta. Jag har också märkt hur positivt påverkad jag har blivit av gruppen om jag har haft en dålig dag. Dock har jag hållit mig lite inne i min bubbla och försökt fokusera på att göra mig själv en tjänst och försöka bli frisk - inte försöka bli så negativt påverkad av att andra mår dåligt och inte på att hjälpa andra eller försöka att skaffa värsta bandet med gruppen. Fast samtidigt kan jag ju inte undkomma min ständiga fixering vid att alla hatar mig, att jag är oönskad där av personalen och att de tycker att jag inte borde vara där. Så visst, jag mår å andra sidan aldrig bra av att vara på det där stället. Sedan har det ju inte gjort saken bättre att det har varit ovanligt mycket, för min del, triggande samtalsämnen - och nästan bara av personalen. Jag vet att jag är extremt känslig och att jag måste exponera mig för det också, men på något sätt tycker jag att det är ett ställe som kan vara fritt från sådant. 

 

Tidigare gånger när dagvården har varit slut, har jag haft en helt annan känsla än nu. Visst är jag livrädd och hade helst önskat att jag var där nästa måndag 8.15, men jag har inte känslan av total okontroll och omöjlighet att klara det på egen hand. Avslutet idag var kanske inte det bästa, men något jag har lärt mig via DBT:n är att jag använder många olika kognitiva förvrängningar som gör att jag lätt gör att ett sådant här misslyckande rasar allt jag har byggt upp. Men när sådana tankar kommer, vet jag vad jag sysslar med. För nej, det var inte jordens undergång. Allt jag har gjort dessa veckor är inte förstörda. Visst var det inte bra, men med allt triggande prat, lite andra regler och jobbig maträtt så blev det för mycket. Det hade gått 25 dagar. Nu är jag tillbaka på 0. I siffror. Men det är allt. Som jag skrev ett tdgare inlägg har jag aldrig varit här när det gäller maten. Aldrig så här långt fram. Inte sedan 2009 i alla fall. 

 

Det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt skriva, men men. Grattis till er som orkade läsa.

 

Jag försöker verkligen att sluta älta hur jag var, vad jag gjorde, hur "bra" jag var förr. Försöker bli av med den tiden som ett ideal-jag. Det är svårt. Lätt att se allt som var bra. Bra självförtroende. Vågade mer än jag gör nu. Lycklig. Vältränad. Smal. Jag kände att jag var någon... Men nej. Jag kan inte ha varit lycklig. Bakom allt låg ju ändå det som inte var bra. Det som var sjukt. Men det är svårt att se.

Det vet jag att det är lika bra att slopa. Men sedan tänker jag mycket på högstadiet och försöker finna orsaker. Om jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat något. Något som hade gjort att helvetet aldrig hade brakat lös. 

Dessa tankar vet jag inte om de skadar lika mycket som de andra, eller om det kan vara bra. Fast jag vet ju innerst inne att man inte kan gå tillbaka hur mycket man än vill. Gjort är gjort. 

Men det tar inte bort grubbleriet. Ältandet. Och tanken som hela tiden ligger där. Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag hamna här? Jag är ju delvis medveten om när olika saker började komma in i mitt liv. Jag vet när jag började mixtra med maten. Jag vet när jag fick fokus på att gå ner i vikt. Jag vet när jag började skada mig. Och jag vet när de första tankarna på att ta mitt liv kom. Men jag vet också att det är så mycket som är suddigt. Innan jag började med maten. Jag kan inte ens minnas när träningen inte har varit ett tvång. När tanke på träning inte var = träningspass. När bestämt träning kunde avbokas på grund av en kortare resa eller en bortbjudning. Nej. Jag minns det inte. Jag vet inte ens om det har varit så. Jag hade alltid hög närvaro - oftast bland de högsta - på träningarna och extraträning utfördes. Men jag undrar vad det var som fick mig att dra mig in i den hör röran. Jag är nog ganska säker på att det där gröna fältet med de vita linjerna och gympahallarna med högt i tak, som jag tidigare har skrivit om, kan ha gett ett litet skjuts på den rullande bollen. Men jag tänker, vad mer? Om jag hade kunnat teleportera mig tillbaka i tiden, finns det något jag hade kunnat säga till den lilla flickan? Något jag hade kunnat göra? För att undvika det jag tillslut hamnade i.

Dock vet jag väl inte om jag kan hålla med om de som säger att de inte skulle viljat ändra så de slapp den svårighet de varit med om. För jag ser inget bra i mina misstag. Allt jag har gjort och alla jag har skadat. Visst lär jag mig hela tiden nya saker om mig själv och jag är läskigt medveten om mycket, men nu när jag är mittibland allt så kan jag då inte säga annat än jag gärna hade gått en annan väg.

If you were a friend, you want to get know me again. If you were worth the while, you'd be happy to see me smile. I'm not expecting sorry, I'm too busy finding myself. I got this. I found me, I found me. I don't need your opinion. I'm not waiting for your ok. I'll never be perfect, but at least now I'm brave. Now, my heart is open and I can finally breathe. Don't be mad, it's just the brand new kind of free. That ain't bad, I found a brand new kind of me

6/11-14

Jag skrev nyss att jag var frisk. Jag borde inte ljuga. Inte här på bloggen. Där jag vill vara öppen. Och visa att det inte är något fel. Jag kan utelämna saker. Men inte ljuga. Fast jag har väl aldrig varit sjuk på riktigt. Det känns fel att säga. Men det känns också fel att säga att jag är frisk. För trots att det känns som att det här är jag, så vet jag väl någonstans att det inte är normalt att äta, spy, inte äta, äta, inte äta, ätaäta, spy osv... Men jag förstår bara inte hur livet kan vara på något annat sätt. Jag kommer väl få äta upp den här lögnen sedan (ha ha, äta upp...) för så småningom kommer det väl brista igen. Jag har ingen stark mask. Inte inför hon som säger att jag makserar mig bra i alla fall. Där är jag nära på att brista när som helst. Och jag hatar att hålla saker inne för henne.

 

18/11

ska jag börja kalla det här "ljugarbloggen" istället? Eller varför inte "prata inte om psykisk ohälsa för det ska du hålla för dig själv utan säg att det är bra bloggen". X sa att x var så lycklig för att det går bra för mig. Men jag vill bara att...äh jag vet inte. Att xxxxxxx? Men att föröka inspirera genom att låtsas må bra, vad fan är det? Äh, nu vill jag sova. Och fortsätta ljugandes imorgon.

 

27/11

Fuck och dra åt helvete. Fan. Jag vet inte. Fan. Helvete. Vad gör jag. Och var gör jag inte. Vad händer. Helvete.

 

7/12

Igår skadade jag mig. Idag bloggar jag om alla sätt att straffa mig på som jag har överkommit. Och att jag har varit skadefri i ett halvår i torsdags. Det var ju i och för sig sant

 

8/12

Jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder någonstans

Gråten i halsen hela tiden. Men inkapabel till att gråt.

 

12/12

Skriver jag tvärtom? Försöker jag lura mig själv? Genom att skriva om sanningen till det bättre? Jag minns visst hur det kunde kännas som att dagarna aldrig tog slut. Jag minns de jobbiga stunderna mellan samtalen med Helena. Jag minns rädslan för helgen. Jag känner den nu. Vill bara ringa ringa ringa och prata. Men klockan är elva. Det är helg. Hon är ledig. Och jag är rädd.

 

28/12

De pratar kalorier. Jag vill ifrågasätta. Argumentera. Jag vill leva som jag lär. Men istället vill jag bara få ur Maxhamburgaren ur min feta kropp. Fuck. Jag vill vara den människan jag vill vara.

 

14/1 -15

Jag vill kunna skriva här. Som förut. Men jag kan inte skriva det jag vill. Så då är det väl bättre att inte skriva alls? Jag vill skriva, men bara för dem som är på avstånd. Som inte kan lägga sig i. Jag vill skriva för mig själv. För att jag vet att det hjälper. Fast helst av allt, vill jag må bra.

 

15/1

Jag klickar på nytt inlägg, men sedan går jag alltid tillbaka hit. Där är här jag skriver. I det här jävla inlägget. För att jag måste få skriva av mig. För det känns inte som att jag kan skirva på bloggen  längre. Inga känslor. Inga tankar. För masken måste vara på, trots att ingen ser den bakom skärmen. Men vad skulle hända om jag nu sparade detta inlägg i utkastet som vanligt och sedan skrev ett vanligt inlägg? Vilka läser ens min blogg längre? Ingen. Då kanske jag vågar. Skriva som jag gjorde. Skriva som jag behöver. Fast nej. Inte förrän jag vet om framtiden. Kanske finns det hopp. Men jag tror inte jag berättar något för någon förrän det är över. Då kanske jag är någon annan. Någon bättre. Jag kanske har funnit "the brand new kind of me".

 

21/1

Vad är det för mening med en blogg när man ändå inte kan skriva? Jag vill inte ljuga. Men jag vill inte heller säga sanningen. Inte för att risken att de ska tycka att jag har misslyckats finns, utan för att det bara blir sämre och ännu mer påfrestande när alla vet. Nu väntar jag bara. Och väntar. Och väntar. När får jag ett svar? Får jag något svar? Och vad får jag för svar? Vad händer om det blir nej? Kommer jag börja tro på att giving up is the only way? 

 

24/1

Jag vill skriva. Och skriva. Och skriva. Men skriver jag det minsta. Om något. Som gör ont. Då kommer folk att fråga. Höra av sig. Bli oroliga. För att de bryr sig. Men jag kan inte ha folk som lägger sig i nu. Jag måste göra det här. Koncentrera mig. Och det kan jag inte. Om jag säger något. Jag är så rädd. Och kan inte dela det här med någon. Men samtidigt är jag så rädd att någon ska få veta. Nu jävlar. Nu är det min tur. Men det skrämmer mig. Att gå dit. På måndag. Till dagvården. Men jag ska vara modig. Och modig är inte den som inte är rädd utan den som är rädd men ändå vågar. Och jag ska våga. Jag ska stå upp för det jag tror på. För mig själv. I'm gonna kick some demon ass!

 

2/2

Vill skriva. Men då måste jag skriva att det gör ont. För det gör ont. Så jävla ont. Men det kan jag inte skriva. För då kommer folk fråga. Och jag klara inte av den kampen också. Kan inte tänka på andra när jag måste tänka på mig själv.

 

2/2

Lina sa igår att jag var så öppen. Ja öppen vet jag väl inte riktigt... Tänkte säga något, men det blev som inte av. Och jag ångrar mig inte.

 

10/2

Jag bara längtar tills dagvården är över! Eller egentligen inte. För det känns läskigt. Än är jag inte redo. Men jag längtar tills jag är det. Tills jag äntligen kan slippa ljuga. Kunna säga att det är bättre, jag kanske inte är helt frisk, men det är bättre, och jag vill bli frisk. Det längtar jag till.

 

Jag vet att jag har tagit det här beslutet själv. Jag vet att jag kan ändra på det. När jag vill. Men jag är så rädd för vad som kan hända. Och att det ska förstöra för mig att vandra uppåt som jag ändå har gjort väldigt bra de senaste två veckorna. Men jag känner mig så ensam. Så ensam så ensam. Visst, jag har Helena, Greta och Christine och alla på dagvården. Men ändå. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med. Ingen att luta mig mot - inte av den här anledningen i alla fall. Inte ens kan jag skriva. Jag bara längtar tills dagvården är över, och att jag förhoppningsvis har kommit någon vart. Så jag kan berätta. Så jag kan prata om det. Åh, jag har aldrig känt mig så här långt bort från alla andra förut.

 

16/2

Jag har hållit det här inne hela hösten. Det kändes lite bättre när jag berättade för det tre. Men nu känner jag att inte det heller räcker till. Eller jo, men jag träffar ju dem inte så ofta. Kanske saknar jag mest att skriva av mig, skriva med andra och helt enkelt vara öppen. Men nu känns det svårt. Och jag börjar bli rädd över att berätta för alla. Hur jag har ljugit. Och nu blev det att jag skrev något helt annat än det jag tänkte. Herregud, är jag rädd att vara öppen trots att ingen mer än jag läser detta? Är jag rädd att vara öppen mot mig själv? Men det kändes ju idag som att det inte var lika mycket skam i det där ordet som varit så extremt jobbigt...

 

17/2

Tredje dagen i rad - kortkjol. Tror jag ska gå sönder av självhat men det fungerar. Det måste fungera.

 

18/2

Jag är så tudelad. Just nu. Kommer alla hata mig för alla lögner om jag berättar sanningen om ett tag? Ska jag strunta i att berätta sanningen och liksom fake it till I make it? Eller ska jag hoppas på att de förstår mig. Och inte hatar mig. Eller tappar förtroendet. It took one too many excuses, one too many lies...  

 

Berättade för Lina. Och jag ångrar mig inte. <3

 

2/3

Tears form behind my eyes, but I do not cry

Counting the days that pass me by 

 

7/3

Vad finns det att skriva i detta läge? Som jag kan uttrycka utan att dö av skam?

 

10/3

Tänk om jag skulle göra något nu. Något jag inte har tänkt. Tänk om jag, istället för att klicka på "spara som utkast" skulle klicka på "publicera". Och hoppas på att folk förstår. Varför jag har ljugit. Och kan vara glada för min skull. För att jag har tre dagar kvar av dagvården och maten går bättre än någonsin. Förstå att det hade blivit svårt att göra det här om alla hade vetat. För att jag tycker det blir spänt i många sammanhang som gör att allt blir svårare. Och nu vet jag att jag har gjort det här för min skull. Inte för någon annan. Och jag kan säga att det går bättre, jag mår bättre. Jag kanske inte är frisk ännu. Och inte fri. Men jag har kommit en sådan jävla bra bit på vägen. Och mitt steg bakåt i självskadandet? Ingenting på nästan tre veckor. Jag må har varit fri från det i ett halvår och sedan trampat snett, men ett halvår var någon gång i början också tre veckor. Jag har varit där. Jag kan komma dit. Med maten? Nej, jag har aldrig varit här sedan kaoset började. Jo några dagar i höstas hos Emma, då hade jag någotlunda sunda rutiner. Men som det är nu har det aldrig varit. Förutom nu. När jag jämför med "hösten-då-allt-var-bra-kaoset" så förstår jag nästan inte hur jag har lyckats få någon kontroll över ätstörningen. Men jag har. Och jag hoppas ni inte är alltför arga för att jag har ljugit. För jag har äntligen gjort detta för min skull. Och jag kan äntligeng säga att jag mår bättre - på riktigt.

 

Och vad passar bättre än att äntligen våga lägga upp en bild på mig själv - första gången på något år typ (utom Twitter haha).

Det finns så mycket jag vill berätta om DBT:n. Det är så bra. Och så viktigt. Inte bara för oss som går det; För alla. Jag tycker på riktigt synd om de som inte får lära sig allt. Så många färdigheter som är bra att ha med sig hela livet. Som skulle vara till nytta för alla. Men det är så svårt att förklara det för att göra behandlingen rättvisa. Gahh! I alla fall, det är mycket om mindfulness - att vara här och nu, göra en sak i taget osv, Stå ut - göra saker son fungerar, distraktion, lindra med sinnesintryck, acceptans -beskriva och inte värdera mm, hantera och reglera känslor -  om sekundära och primära känslor, känna igen olika känslor, exponering, tankar-känslor-beteenden, göra tvärtemot, veta om känslan är berättigad och framförallt surfa på känslan och vara villig att känna känslan för det är bara då den kan ebba ut. Sedan finns det andra delar kvar men det här är så långt vi har kommit. Och det är fantastiskt. Jag kan inte beskriva det.

Men bra för mig som har lätt för att älta dåtiden och oroa mig inför framtiden istället för att vara i nuet. Och bra för mig som uppenbarligen har varit/är rädd för att känna starka och svåra känslor - vilket jag har förnekat under typ hela min existens. Men om man är villig att känna sina känslor använder man ju inte sig av destruktiva beteenden för att bli av med dem.