Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri
Your smile
and the sound of your voice ♫
Now I'm missing you so much, loving you so much it hurts
Och blaha blaha blaha. Bloggar lite här och bloggar lite där.
Och sometimes I hate feelings. Or always. It depends.
Just nu suger det. Trots att jag avskyr att känna likgiltighet skulle jag nästa vilja byta ut känslorna mot det. För en stund
I just wanna hear your voice, don't be afraid. Why don't you scream a little louder? Turn it up, I know you can!
Mina trasiga röda blev kvar i London
Mina röda, trasiga, sköna tjugokronorsskor byttes ut i London
Mot svarta, hela, sköna och icke tjugokronorsskor
We are stronger from every scar. Brighter than any star.
We could believe in ourselves more. We could try for unique instead of trying to conform
Tell me please, 'cause I have to know I'm a curious child, beginning to grow
And you make me talk
And you make me feel
And you make me show
what I'm trying to conceal
If I trust in you, would you let me down?
Would you laugh at me, if I said I care for you?
Could you feel the same way too?
I wanna know..
And you make me feel
And you make me show
what I'm trying to conceal
If I trust in you, would you let me down?
Would you laugh at me, if I said I care for you?
Could you feel the same way too?
I wanna know..
Walking down that wrong road, there was nothing I could find. All those years of darkness can make a person blind. But now I can see I'm changing
Det känns coolt...
...att kunna dricka vad man vill
(Lemonad omg vad gott!!!)
och kunna äta vad man vill
(utan att dö för att en oförberedd ingrediens ligger på tallriken)
friska hälsningar från London
6 månader
Tänkte skriva något fint och bra. Men istället tänkte jag ta och leva livet och åka till London
It's funny how some distance makes everything seem small, and the fears that once controlled me can't get to me at all
Också måste jag dela med mig av denna samtidigt. Rysningar.
Och förresten, varför kan jag inte också vara kapabel till att le när jag spelar? Eller i alla fall se normal ut.
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag och försökt att vara nån till lags. Ja man kämpar för en plats som passar både här och där och snart har man glömt vem man är
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
I know we are... we are the lucky ones.
I KNOW WE ARE... WE ARE THE LUCKY ONES!!! :'D
These endless days are finally ending in a blaze
Det är otroligt att det fortfarande finns folk som följer denna otroligt tråkiga och oaktiva blogg. Men jag klagar inte. Tack!
Det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Eller så händer det för mycket. Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Eller så känner jag bara inte behovet av att skriva.
Som ni såg i föregående inlägg så är min ätstöringsbehandling inte längre befintlig. Eller det har den inte varit sedan typ april. Men rent formellt sedan i slutet av september. Då tog de bort mig därifrån. Så jag är alltså frisk!
Uppdatering 28/5-15 : jag blir så ledsen när jag läser detta och undrar vad det var som gjorde att jag kände att jag behövde ljuga och hålla all min smärta för mig själv...
Tjiho
Förljer upp...
...den behandlig jag har haft, men inte behöver.
Yay!
They can say anything they want to say, try to bring me down but I will not allow anyone to succeed hanging clouds over me
Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra.
Ja jag saknar jag mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag
Hemma från min Emma
Snyft
