Jag försöker men jag förlorar varje gång

Nu har jag samlat mig lite grann sedan i tisdags. 

Jag kom på mig själv med att först bli arg - och vilken befrielse det var för en som knappt kan bli arg på någon annan än sig själv. Ganska snart föll jag dock tillbaka i det tillståndet jag alltid hamnar i när någon får mig att känna skam eller skuld. Jag biter inte ihop - jag bryter ihop. Men den första känslan var ilska. Den första tanken var "jag ska allt visa dig". Och det det var så härligt. Men efteråt var det inte lika härligt längre. Då tänkte jag mer "om hon säger att det kommer vara så här resten av livet så ser jag ingen mening". Det finns mycket fint, men ska det vara så, då ser jag verkligen ingen mening.

Så min största rädsla, att det är så här det kommer vara för mig, sattes lika med sant. Och tvivlet från min sida som utgör ett stort hinder, sades av någon annan. Jag fick frågan "hur länge har du försökt ändra på detta?"  i den mening att "se, det har ju inte fungerat speciellt bra". Jag vet det. JAG VET DET! Det är ju vad jag har sagt - medan jag fått uppmuntringar. Nu får jag detta. "Se hur misslyckad du är. Sex år och inte har du gjort något vettigt av det." Humöret på topp.

Jag tror min ledsenhet även berodde på att jag aldrig har känt mig tagen på allvar när det gäller ätstörningen, mest på grund av att jag inte har varit underviktig sedan jag lämnade BUP. Och tagen på allvar kände jag mig absolut inte när hon sa "du kanske ska försöka sluta förändra". Det skulle aldrig någon säga till en underviktig ätstörningspatient. Bett hen att sluta med sitt försök att bli frisk och istället återgå till sitt gamla beteende. Sällan. 

Nu var det inget "jag tror på det du tror på". Nu var det bara "sluta försök, det kommer ändå vara så här för dig resten av livet".
Nej. Det gav mig inte mer motivation att försöka med det omöjliga. 
Nej. Det gjorde inte att jag kunde släppa tanken "varför försöka när jag har misslyckats så många gånger?"
Nej. Det gjorde inte att jag kan börja ta mig själv på allvar för jag skulle ha något som heter ätstörning.

Det jag mest tänker nu är:
"Det är så här det är, och kommer förbli för mig"
"Inga av mina tidigare försök har gett någon utdelning så varför skulle nästa gång vara annorlunda?"
"Jag har inte ens någon sjukdom, det är bara att sluta inbilla sig och ta sig i kragen" 


Kommentarer
Emma

Vem fan har sagt det här, blir hysterisk bara jag tänker på människan! Jag tycker du ska tänka mer på att en människa som yttrar sig på sånt sätta inte är en intellektuell eller mänsklig varelse utan någon som borde tas ner på jorden och ifrågasatt! Vi växer och vi förändras hela livet och den som tror sig veta att livet är oförändligt vet varken vad livet är eller går ut på och borde därför inte yttra sig utan källa eller referensram till det. Kram Emma

Svar: I'm gonna tell you ❤️
Sofia Kihlström

2015-10-17 @ 17:24:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0