För allt som var på riktigt känns på låtsas nu
För ett tag gick det upp för mig hur himla tydligt det är att jag är helt förlorad i mina känslor i stundens hetta. Jag har länge varit medveten om att jag ofta tror att allt kommer vara dåligt förevigt när jag mår sämre - vilket det givetvis inte kommer vara. Jag har även varit medveten om att jag har svårt att ta saker och ting som har varit, på allvar. Men nu har jag insett att jag helt och hållet i princip glömmer bort (alt. förminskar) allt som någonsin har varit jobbigt när jag mår bättre. Det i sig är väl i och för sig inte är något direkt dåligt, men jag tror dessutom att ingenting någonsin kan bli dåligt igen (känner mig misslyckad när livets berg-och-dalbanan tar den regelbundna turen neråt) plus att jag tar så himla lätt på sådant som egentligen är så himla svårt, tungt och jobbigt. Jag skulle kunna få för mig att göra något mindre bra bara för att jag har glömt bort de mörka konsekvenserna av det. Någonting annat som tänkande jag också har insett att det är ändå någonting som kan påminna mig om att
1, så här jävla ont gjorde det när du gjorde si eller så
2, du har faktiskt gjort, och gör fortfarande, en sjuhelvtes jävla resa
3, du har mått dåligt, du mår bra nu, känn dig inte misslyckad när du mår dåligt igen, du kommer även må bra igen, L.I.V.E.T.
Det är musik. Vissa låtar får en bara att slungas tillbaka till en specifik situation, eller till en specifik tid i livet. Eller en speciell känsla. Och då kan jag faktiskt minnas. Inte bara rent logiskt tänka att jo men jag vet ju att jag har gått igenom det och det. Nä, utan verkligen minnas hur jag låg där på golvet, med alla tankar, alla frågor och alla tårar. Utan hopp. Utan tro. Utan vilja. Jag kan minnas det så tydligt, och jag kan se så klart, att var jag var då, är jag inte alls nu. Någon låt tar mig tillbaka när jag, även det efter många tårar, var ute och sprang ifrån mina demoner. Jag minns var jag var, jag minns vad jag hade på mig, jag minns att jag fick sår av sladden från headsetet då jag inte brukade lyssna på musik när jag sprang egentligen. Men tack vare musiken kan jag ändå komma tillbaka till den där känslan. För någonstans tror jag det är bra att inte glömma helt. För när jag gör det så inser jag inte vad jag har klarar av. När jag glömmer så kan jag se för lätt på saker och förminska det som absolut inte borde förminskas.
'Cause I am barely breathing and I can’t find the air
I could stand here waiting , a fool for another day. But I don’t suppose it’s worth the price that I would pay.
2 år sedan
En av alla gånger jag har bestämt mig för att våga förändra. En av alla gånger som det gick åt skogen igen. Men jag minns hur fast besluten jag var - liksom alla andra gånger. Jag trodde verkligen på det jag sa. Men någonstans vågade jag inte riktigt fullt ut. Idag är det annorlunda på många sätt. Lustigt nog är det första jag tänker på när jag ser denna bok att jag faktiskt vågar måla och rita haha. Ligger även hemma i min säng i min lägenhet och får gå ut när jag vill - inte som då, på något sjukhus bakom låsta dörrar. Och jag vågar förändra det jag ville förändra då.
Tanketrassel
Ni vet, ibland har man bra dagar. Ibland har man dåliga dagar. Ibland är de jättebra, ibland jättedåliga. Ibland är de både och. Ibland är det ingetdera. Och ibland vet man inte riktigt. Ibland är huvudet så himla fullt och tomt på samma gång.
Vid detta tillfälle kunde jag dock göra något som jag sällan brukar kunna: uttrycka mig verbalt i ord i vardagliga samtal (okej, att prata med Melissa Horn kanske inte direkt räknas som vardagligt samtal men...jag kunde i alla fall prata utan att vara helt idiotisk).
Stundtals får jag panik av alla tankar jag har för det är som att jag inte hänger med. Det snurrar och jag blir bara mer och mer knäpp. Jag försöker förklara, men har svårt att tro att folk kan förstå mig. Alltså nu pratar vi inte om det där djupa att de kan förstå att jag känner på ett visst sätt eller så. Nä. Jag vet ibland inte om jag ens pratar svenska, eller bygger mina meningar så det går att förstå. Och jag blir ännu mer förvirrad av mig själv.
Nu ligger jag i min säng hos mamma och pappa, stannar upp när jag skriver, rynkar på ögonbrynen och frågar mig vad jag håller på med. Det är svårt att förklara, men jag känner på riktigt att jag håller på att bli helt knäpp av mig själv. Allt är bara så konstigt.
Jag förstår ingenting.
Jag förväntar mig inte heller att någon annan ska förstå.
Det blir osammanhängande.
Och jag känner mig inte ett dugg klokare.
Ingenting är begripligt.
Därför är det både skönt och jobbigt att ha tre möten i veckan. Jobbigt för att jag har så svårt att ens prata typ. Eller bygga begripliga meningar. Skönt just för att där kan jag kanske få svar på varför jag är så konstig. Eller bara reda ut saker och ting. Första mötet bockades av idag med den typ bästa läkaren jag har träffat. Var hos han även för någon månad sedan och efter det besöket var jag verkligen förvånad. Äntligen en läkare som passar för sitt jobb typ. Att jag idag fick ännu en tid dit om två veckor gör han väl bara bättre. Fick nå nya mediciner så nu får jag väl ge dessa en chans också.
Innan jag trasslar in mig i alla ord ska jag nog avsluta här. Hoppades som vanligt på ett något klarare sinne efter ordbajset. Blev som vanligt besviken. Vad hände med min förmåga att uttrycka mig i text liksom?
En liten bit på vägen, tänk vad friheten då kan erbjuda
Jag vet och jag påstår absolut inget annat än att jag fortfarande är sjuk. För det är att förenkla tillfrisknadsprocessen och förminska problemet. Jag tror inte heller att många ens kan säga att de känner sig friska efter friskförklaringen - ett stadium som jag inte ens har kommit till ännu. Men. Så himla mycket har gått så mycket framåt. Jag kan inte ens beskriva i ord. Eller visst kan jag beskriva konkreta saker som har förändrats - som jag har förändrat -, men känslan kommer jag aldrig kunna förklara. Den känslan jag redan nu har. Att så många delar ur livet har blivit exakt som jag ville, men exakt som det som jag trodde var omöjligt. Inte ens för någon som har gått/går igenom liknande saker. Och jag tänker samtidigt att det är en liten del som var och en av oss får ha för oss själva, som våra egna kvitton på vad vi gör/har gjort. Kanske är jag helt obegriplig och flummig nu, men någon dag ska jag försöka förklara. Och jag vill bara ge lite tid åt just de där stunderna då man tar ett steg tillbaka och inser vad som faktiskt har hänt. Redan. Vad frisk- och friheten då har att erbjuda kan jag inte ens spekulera om. 
Minnen som kommer upp
Sitter på skolan och syr. Lyssnar på ett avsnitt av Tiliapodden som jag har sparat ett tag pga risk för att vara tiggande. Nu bestämde jag mig ändå att lyssna på det här avsnittet om ortorexi och jag blir bara så ledsen. Så ledsen av att jag känner igen mig så himla mycket från mina första år som sjuk, i i princip i allt (även en del nu, men jag vet ju att det inte är ortorexi jag lider av). Samtidigt finns ju alltid det där lugnet av att få förklaringar. Svar på varför saker och ting är som de är. Och bekräftelse på att det finns andra som gör likadant som en själv (gjorde). När andra är som frågetecken och ojar sig över beteenden och tankegångar, ser jag inga konstigheter. Jag ser det logiska i det ologiska. Som självklart inte är logiskt, det är sjuka tankar, men jag förstår dem. Jag har också tänkt och gjort så. Så mitt i det ologiska är det ändå logiskt. Min ätstörning ändrade sedan form, men jag tror alla, oavsett typ, ändå förstår en stor del av vad andra sjuka menar. Just detta avsnitt beskrev allt från mina första år så bra, bättre än jag någonsin har upplevt. Alla tvång, bestraffningar, anledningar, bakomliggande tankar, tid, mönster, syften, socialt, ilskan mot kroppen, adderandet, förnekandet, ökningarna, förvirringen, svampeffekten gentemot nya "hälso"-råd och så vidare...
Ja...det började med att jag brydde mig om vad jag åt för att jag ville bli lite "hälsosam". Det slutade med att jag inte ens kunde tänka mig att äta något "fel" för att den tanken gjorde mig för rädd. Jag blev arg på folk som frågade om jag ville ha något jag tyckte var uppenbart att jag inte kunde äta, för jag blev arg på mig själv och tänkte att "ser de inte att jag inte äter sådant?!". Jag började med att träna hårdare för att det skulle vara bra för mig. Det slutade med att jag tränade för att jag mådde för dåligt om jag inte gjorde det.
Jag har så många minnen från den tiden. Som kommer upp nu. Bara något litet nämns så minns jag. Och de gör förvånansvärt ont. Av någon anledning.
Igår var ingen vanlig dag
För igår var det min födelsedag
100 himla dagar. Jag kan typ inte ens sätta ord på det. Visst vet jag att det inte är något garanti på att allt kommer gå lätt helt plötsligt, att jag aldrig kommer få ett återfall, eller att jag är frisk helt plötsligt. Men det går åt rätt håll. Och det är det stora i det hela. Förra "rekordet" var 25 dagar. Innan det var det en vecka. Så lite som jag har kräkts de senaste 100 dagarna (0) gjorde jag knappt under en dag. Visst får jag impulser. Tankarna är starkare ibland, men det går mycket lättare att stå emot dem och jag tänker ofta om rätt snabbt. Det går bättre. Det blir bättre. Och jag vill bara peka fingret åt ätstörningen som desperat springer efter mig och vill ha tillbaka makten. Men nädu, den makten tänker jag behålla. Fuck you bulimi!
eller typ inte
men det var exakt vad det kändes som när jag vaknade.
Buffy; Dags att nörda loss!
Johanna satte igång min nördhjärna när hon skrev om hälsosamt nörderi. När hon frågade på instagram vad vi andra nördade loss på skrev jag "Buffy och allt som hör därtill" och efter det blev trycket inom mitt nörd-jag så högt att jag tänkte "varför inte nörda ner mig totalt och låta er följa med i mitt nörderi?". Varför jag älskar detta har jag sagt så många gånger och när jag väl börjar kan jag inte sluta. Så det får endast bli mitt nörderi som syns i lägenheten som jag visar. Nu kör vi!
Lika bra att börja med det stora direkt tänkte jag. Här är alltså mina sex hyllor med saker jag har gjort inom Buffy-temat och på väggarna hänger saker som jag har gjort och fått av vänner. Hyllan längst ner är med DVD:er (ja, jag har två uppsättningar av varje säson för de har olika omslag, plus att jag har börjat samla på en till variant av omslag...), seriens fortsättning i serietidningsformat, andra böcker, Sarah Michelle Gellar-filmer, Amber Benson- böcker, Anthony Stewart Head-musik bl a.
Har även knåpat ihop lite kläder som hänger på insidan av mina garderobsdörrar.
Min halloweenklädsel förra året som jag gjorde (sydde klänning, gjorde smycken, fixade skorna) för att jag och Elin skulle klä ut oss - för att bara vara hemma hos mig och rita...ja...
Självklart finns det noter i mitt hem från musikalavsnittet - i en Buffymapp.
Sedan är ju Buffy bästa motivationen så självklart har jag gjort lite motivationskort som hänger lite här och var.
Var sitter jag då när jag gör allt det här?
Här:
Buffy är bäst och det var allt för mig.
Mvh stolt nörd.
Så jag satt mig på gräset och skrev en stund
Tårar av någon slags känsla. Eller en blandning av alltihop. Efter möte 1 av två på psykiatrin denna dag. Såg en gräsplätt på vägen hem så jag satte mig där. Och skrev ut alla känslor. Och som jag har sagt tidigare, ibland kommer det ut som blogginlägg, ibland som ord i dagboken och ibland i rim. Idag bidde det rim. Sedan fortsatte jag hem, lika trött, men lite lättare inombords.
Välj inte min j*val väg
Jag önskar att jag var en sådan som inte tänker alls
Alltså jisses. Jag är mer förvirrad nu än vanligt. Får verkligen inte ihop mina tankar eller något som helst som låter vettigt. Försöker förbereda mig inför mötet på torsdag, men helt ärligt vet jag inte ens varför jag ska vara där. Eller jo. Jag blev erbjuden och tackade ja. Men jag försöker som få ett konkret svar på varför jag ska vara där. Men jag hittar det inte. Jag försöker komma på konkreta saker jag vill ha hjälp med. Men allt är som ett virrvarr av sådant som inte går att sortera. Och när jag inte kan sortera blir jag knäpp. Och det känns som att jag bara blir knäppare och knäppare. Är i alla fall hemma nu. Men i helgen har jag varit hos mamma och pappa. Och va? Bara det gör mig förvirrad. Jag tror jag tänker för mycket. Väldigt för mycket. Börjar fundera över massvis med konstiga saker och ifrågasätta det mest naturliga. Eller sådant som har varit naturligt i alla fall.
För två veckor sedan när det enda jag hade i huvudet var att jag skulle se Melissa Horn (igen) om två timmar. Just den stunden var jag inte ett dugg förvirrad. Bara förväntansfull.
Äh. Jag vet inte. Blir oerhört trött på mig själv. Men inte tycks det trötta ner min hjärna till den grad att jag kan sova. Blir bara väldigt trött på något annat sätt.
Tänkte att skrivandet skulle få ordning på saker och ting som det brukar, men allt jag ser är massvis med osorterade ord.
Så fint som solen sken då i Umeå gjorde den inte nästa dag (snöstorm), men den där spontanresan var fan ett av mina bästa beslut i år. Därför är det svårt att hålla sig från att tänka på att göra liknande saker hehe...
Fortfarande lika nöjd!
13.08.03
14.06.24
15.04.23
Såhär ser de ut idag och jag är fortfarande lika nöjd. Minst nöjd med den på överarmen (likaså med bilden för det var svårt att fota haha) då jag har fyllt i den två gånger men ändå har det åkt ut. Var dock en annan än "min vanliga" som gjorde den, men han fyllde i den sist och då blev den ändå lite bättre. De andra tre är jag supersupernöjda med!
13.12.03
14.06.24
15.04.23
Såhär ser de ut idag och jag är fortfarande lika nöjd. Minst nöjd med den på överarmen (likaså med bilden för det var svårt att fota haha) då jag har fyllt i den två gånger men ändå har det åkt ut. Var dock en annan än "min vanliga" som gjorde den, men han fyllde i den sist och då blev den ändå lite bättre. De andra tre är jag supersupernöjda med!
Tankar som snurrar, demoner som hurrar
Jag vet inte riktigt vad som har hänt här. Det har som bara blivit tomt. Kanske för att det som jag tidigare gjorde här var att sätta ord på mina känslor. Och förrådet med de orden är också tomt. Jag försöker beskriva. Jag försöker få tag i dem, men de finns liksom inte där längre. Det är för mycket för att sätta ord på. Eller för komplicerat. Tankar rullar på löpande band och jag vill bara skrika åt hjärnan att hålla käften för tillslut går det så fort att jag knappt kan urskilja dem. Nästa vecka har jag inte råd med det. För då måste jag ännu en gång försöka förklara allt det där ologiska som finns i mitt huvud. För ännu en människa. Och jag försöker få allt klart. Men det är bara en himla sörja. Och jag har så svårt att uttrycka mig.
