Just nu har jag ingen som helst tilltro till mig själv. Jag funderade till och med ett tag på att åka tillbaka från permisen till avdelningen för att jag inte vet om jag kan kontrollera mig själv. Inte för att jag vill åk tillbaka, men för att jag inte vet om jag kan lita på att jag inte gör något. Men det känns konstigt. Och fegt. Och bara helt fel. När jag börjar närma mig utskrivning. Jag borde ta hjälp. Men jag vågar inte. Jag vågar inte heller vara med mig själv. Men att åka tillbaka känns snarare som att ge upp än att ta ansvar, fast det är kanske det som det egentligen är.

TRIGGERVARNING: självmord, typ

“A doodle. I do doodle. You too. You do doodle, too.”

Jag fick en ny tablett imorse som jag inte hade en aning om vad det var. Fick dock träffa läkaren nu på eftermiddagen och hon ursäktade sig att hon inte hade hunnit informera mig om den innan jag fick den. Jag fick ju något krampanfall på avdelningen, förra året tror jag det var, och efter det har jag gjort flera EEG-undersökningar och de har tydligen visat att jag har epilepsi. Dock har jag ju inte haft några mer anfall, men jag fick veta att det även kan visa sig som frånvaroattacker typ och jag undrar om mina "svimmanfall" som jag får ibland har något med det att göra. Nåväl, jag måste i alla fall ta de där tabletterna tills jag dör typ. Som hon förövrigt påpekade att hon hoppades på att det skulle bli om många, många år. Jag ska även få någon injektion med järn för att jag hade väldigt låga värden. Anledningen till att jag inte får tabletter är på grund av att inte belasta levern så mycket på grund av överdosen i vintras som gjorde väldigt mycket skada. Läkaren sa att det kan hjälpa mot min yrsel också, så det kändes väldigt skönt för jag blir nästan yr så fort jag reser mig upp, och ibland kommer de där "svimningsanfallen/ryck-och krampanfallen". En blir ju också rätt trött om en har järnbrist så kanske får jag upp min ork en aning. Får hoppas på det.

Bara för att jag saknar mina svin.

Nu är jag tillbaka efter den långa permissionen jag fick och allt känns minst sagt olustigt. Permisen har delvis varit jobbig, men inte i närheten av hur jobbigt det känns att komma tillbaka. Det mesta av tiden har dock varit skön och avkopplande så det känns inte speciellt lockande att vara tillbaka bakom dessa väggar, men jag ska försöka tänka på allt roligt jag har gjort dessa dagar. 

Jag och pappa har varit och åkt slalom på Storklinten vilket var väldigt härligt.

Jag och mamma har varit och hälsat på min moster och hennes man i Mariefred. Där såg vi både blommor, hälsade på mosters häst och var och shoppade i närområdet och Stockholm. Det var verkligen fyra riktigt bra dagar.

Nu på morgonen blev jag tillbakaskjutsad till sjukhuset och nu sitter jag återigen i min sjukhussäng. Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden till den tolfte då jag åkte på permis, men det är bara att hålla ut tills jag förhoppningsvis får åka hem till mamma och pappa på torsdag. Ska lägga mig i sängen och stirra på Buffy och försöka tränga bort alla andra tankar. Den här permisen har varit bra. Väldigt bra. Och jag längtar så tills jag blir utskriven.

Idag var jag och mamma förbi hos mig för att putsa fönster. Jag har inte varit i min lägenhet någon längre tid sedan jag blev inlagd i juli så nu när jag var där ett längre tag kände jag behovet av att städa. Så mamma putsade det sista fönstret och jag började städa i min lägenhet som inte städats sedan i början av juli. Men det var mycket som inte var likt hur det brukar vara. Jag har ju tidigare sagt att jag ska försöka att aldrig mer städa som jag städade förut. Aldrig mer gå efter min lilla (långa) städchecklista. Aldrig mer. Och det gick faktiskt väldigt bra. Till att börja med varken vädrade eller tvättade jag inte alla mattor och andra tygföremål som jag alltid annars gör dagen innan den stora städdagen. Jag renbäddade inte heller eftersom jag bara sovit några få nätter i den nybäddade sängen. Handdukarna var ju egentligen inte heller smutsiga eftersom de har använts något och inte heller kökshanddukarna så de fick vara kvar - något som aldrig skulle ha gått tidigare eftersom allt behövdes göras samtidigt för att det skulle kännas rent.

Jag ska nog tack ECT:n två gånger om för att det gick så bra idag. Detta eftersom jag har blivit mindre tvångsmässig av den och smuts och sådant inte är lika ångestframkallande plus att ECT:n faktiskt har gjort att jag har glömt exakt hur jag städade förut. En bit inpå städningen av köket märkte jag t ex hur jag hade glömt bort att rengöra hela diskbänken och kaklet med svinto - och jag struntade bara i det. När jag började städa, började jag som jag alltid brukar: krypa på golvet och sopa med händerna. Efter ett tag insåg jag dock vad jag höll på med och slutade direkt för att hämta dammsugaren - som jag knappt har använt sedan jag köpte den när jag flyttade hemifrån. Så jag dammsög det jag brukar sopa med händerna och sedan skurade jag, också gick jag så från rum till rum, plus att jag dammtorkade. Något annat som jag gjorde annorlunda var att jag inte flyttade på alla möbler; t ex soffan fick stå kvar längst väggen och även mitt skrivbord, så jag dammsög och skurade bara runtomkring. Dessutom var ju mamma i min lägenhet samtidigt som jag gjorde allt det här! Skulle aldrig ha ingått i min tighta och detaljerade städplan. Absolut aldrig! Hon fick förvisso flytta sig från rum till rum när jag skulle städa, och fick inte röra sig i rummen jag hade städat, så tillslut fick hon sitta i ena delen av hallen medan jag städade klart det sista - men hon var där. Nu får lägenheten stå och vila efter städningen för att "suga in" renligheten, vilket i och för sig är att följa gamla mönster, men det var bara för att vi skulle hem till Sunderbyn - det känns som att jag hade klarat att "börja leva" i lägenheten efter städningen. 

Jag tycker den här städningen gick helt över förväntan. Jag gjorde massvis med saker som gick emot mina tvångsmässiga mönster och rutiner och framförallt tog det inte över tolv timmar. Vet inte riktigt hur lång tid det tog, men inte var det mer än tre timmar tror jag. Det bästa var dock att jag använde dammsugaren för första gången på flera år. Jag minns inte ens hur länge sedan det var jag dammsög mitt rum hemma hos mamma och pappa. Det känns som att jag har sopat golvet med händerna i hela mitt liv - men idag fick jag testa på dammsugaren, äntligen. Något annat som kändes bra var att det inte kändes smutsigt så fort jag hade städat klart ett rum och lämnade det - det kändes rätt okej att lämna lägenheten, den kändes rätt ren. Nu vet jag inte hur länge det kommer ta innan jag känner att den behöver städas igen, men det jag gjorde idag vara ett stort, eller många stora, framsteg.

Jag saknar så att vara fri. Sedan i juli förra året har jag iprincip varit under uppsyn hela tiden - både på sjukhuset och permissioner. Jag kan inte gå ut på en promenad från sjukhuset själv. Jag kan inte gå till tandläkaren (som ligger i sjukhusets byggnad) själv. Jag kan inte gå ut med hunden själv. Jag kan inte gå till en kompis själv. Jag kan inte sitta i bilen och vänta medan någon av mina föräldrar går iväg och gör ett ärende. Jag kan inte gå på stan själv. Jag kan inte ens sitta ute i väntrummet på hälsocentralen när mamma tar några simpla blodprover utan att behöva följa med. Och jag är trött på det. Att hela tiden vara under uppsikt. Om jag inte är på avdelningen med massvis med personal runt omkring mig så är jag hos mamma och pappa som hela tiden har koll på mig. Tillslut kommer jag väl få förtroende att vara kortare stunder själv, men det känns som en evighet tills dess och jag har inte tålamodet. Jag orkar inte kämpa mig igenom en till dag som ser ut som så att jag ständigt måste vara under uppsikt. Jag mår inte bra som i "jag vill leva" och allt jag gör nu är bara för att jag vet att det kommer ge mig frihet så småningom - inte för att jag känner mig så positivt inställd till livet just nu. Egentligen orkar jag inte vänta så länge som jag kommer behöva göra, men ska jag leva, som jag nu ut lovat, måste jag se till att jag har något att leva för. Jag vill ha den där friheten när jag väl får den. Det är därför jag har fixat jobb. Det är därför jag har fixat skolan. Inte för att jag vill något just nu mer än att lägga mig raklång och ge upp, utan för att jag måste ha något när jag får den där friheten. Åh, saknade frihet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Har inte längre några starka känslostormar som puttar på och drar ur orden från mig. I alla fall var jag och pappa och "tränade"/promenad-sprang tidigare idag. Vi hann inte köra någon styrketräning efteråt eftersom vi skulle iväg till mormor och där pang poff kom ångesten som ett brev på posten - för att vi inte gjorde som vi "brukar". Eller ångesten kom mycket tidigare egentligen; det här var bara en extra ångest, för innan vi körde igång har jag tränat 24/7 i mitt huvud sedan senaste gången vi var ute. Ja, så var jag tillbaka igen. Kan inte lägga träningen - eller motionen, eller det lätta rörelsepasset, eller kalla det vad du vill - bakom mig när det är klart. Nejdå, tränar jag en gång, tränar jag tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan - i mitt huvud. 

Jag genomförde dagens konditionspass, men inte känner jag mig varken nöjd eller tillfredsställd - och jag har börjat tänka förbränning. Det motivet jag absolut inte ska ha när jag motionerar: förbränning, viktnedgång, kalorier. Jag blir så frustrerad! Kan jag bara inte hålla mig till att röra mig lite för att det är bra?! Kan jag inte bara lämna tankarna på det när det är utfört?! Kan ångesten inte bara stanna utanför allt det här?! Jag har ju nyligen skrivit om hur jag börjar acceptera min kropp trots viktuppgång. Nej men då ska tankarna på att en måste gå ner i vikt för att en har gått upp komma. Då ska all träningsångest komma och störa. Röra om i allt det där som började bli så bra. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det här. Jag vill ju kunna fortsätta. Men jag vill inte fortsätta så här. Och jag ska absolut inte fortsätta med tankarna på att jag måste gå ner i vikt - det får aldrig vara orsaken till träning/motion (vet inte vad jag ska kalla det vi håller på med, motion kanske är mer passande). Jag får helt enkelt samla mig och försöka komma på en lösning. En lösning som inte är destruktiv.

Tänkte skriva något helt annat, men jag är inte så bra på att skriva när känslorna väl har lagt sig. Nåväl. Det blev något. Något annat.

Har så mycket ångest hela tiden och då blir tankarna ännu starkare. Hanterar ångesten på ett icke-destruktivt sätt, men det är jobbigt. Allt jag vill är att ge vika för tankarna och bara följa dem. Men jag vet att jag inte får. Idag går jag på en jättelång permission över påsken och ännu längre. Jag ska sköta mig och hoppas på att ångesten minskar och att tankarna går att hantera. Förhoppningsvis känns det bättre när jag kommer utanför de här väggarna - även fast det inte alltid gör det. 

Det har varit några jobbiga dagar med många tankar som drar åt det där hållet "dö". Jag försöker distrahera mig och inte fastna i dem, utan bara låta dem komma och försvinna. De försvinner dock inte lika lätt som de kommer, men jag försöker verkligen hålla dem borta. Dock har jag fått lära mig att försöka inte duger, men jag vet inte vad annat jag ska göra. Förhoppningsvis är "försöka" i alla fall bättre än att ge upp, så jag fortsätter på det spåret. 

Idag fick jag verkligen bevisat hur viktigt det är att jag har bestämt mig exakt vad som ska ingå i min träning. Inte bara på ett ungefär, utan exakt. Vi körde ett annat styrkepass efter promenad-löpningen och jag hade det inte helt klart för mig hur det skulle avslutas. Fram tills dess kändes det riktigt bra, men obeslutsamheten kallade fram tvångsmässigheten inom mig och ångesten kom som ett brev på posten. Klarade dock av att hantera det rätt bra då jag bestämde mig direkt hur jag skulle göra, men de negativa tankarna hann få ett grepp trots allt och jag fick känna på tvångets makt. Nu vet jag ju i alla fall vad jag bör tänka på, så det är bara att ta med sig det till nästa gång. Nu lär det väl ta ett tag eftersom jag ska tillbaka till sjukhuset på måndag, men det är bra, vi tar det lugnt i början eftersom sist jag tränade var flera år sedan.

Jag får hålla mig. Stå emot allt vad jag kan. Medan det äter upp mig inifrån. Och jag undrar om det här någonsin kommer ändras. Visst, det är bara andra gången och det kräver väl träning, psykisk träning; liksom det fysiska. 

Jag fick permission idag och med en kväll utan planer bestämde jag och pappa oss för att bege oss ut för lite konditionsträning i form av promenad/löpning på någon slags bra och lagom nybörjarnivå som vi hade bestämt sedan tidigare. Det gick bra och det var skönt - både för huvud och kropp faktiskt. När vi däremot sedan körde styrka, gjorde jag något jag inte skulle göra: gå ifrån det program jag har skrivit. Det var inte mycket mer, utan egentligen något jag bara kände var för låg utgångspunkt förra gången och behövdes ökas på. När det dock var dags för sista övningen fick jag en tanke på att öka den också, men gick emot det tvånget för att jag har lovat mig själv att jag ska fixa att träna balanserat och utan att vara slav under tvången. Nu efteråt är det dock det enda jag kan tänka på: jag ökade inte de där x antal sekunderna som jag fick tanken på. Jag får stå emot hela tiden för att inte följa tanken, vilket kanske låter otroligt löjligt för vad är det för fel att köra lite mer? Jo, det som blir fel är att jag aldrig kan sluta, det kan alltid bli mer; mitt huvud sprängs tillslut och jag kör ner i botten. Jag försöker se helheten av det jag och min kropp har gjort idag och vad mycket gott jag har gjort den, men de negativa tankarna är starka. Dock vägrar jag att de ska få vinna. Trots att jag har en hög med tankar som bara skriker åt mig vad som var fel, vad som kunde göras mer, vad som kunde gjorts annorlunda och allt vad de nu säger, så ska jag gå emot dem - även fast det går emot allt vad som känns rätt. Jag vet ju innerst inne att jag inte kan följa den typen av tankar, men det är så svårt att veta var gränsen går; när är det hälsosamt kämpande och när blir det ett tvångsmässigt ont? Jag antar väl att det är det jag måste lista ut, men det är inte det lättaste. Nu ska jag i alla fall försöka vara nöjd med vad jag har gjort idag och gå emot alla tankar som säger att jag måste göra de där extra sekunderna som jag inte gjorde när jag istället följde det som var skrivet.

Så var klockan på igen. Oj vad många negativa minnen jag har med den här klockan. Så mycket ångest. Så många tårar. Så mycket destruktivitet.

Har just vunnit två partier Yatzy mot en skötare här och dålig vinnare som jag är, är min skadeglädje väldigt stor hehe. Annars har jag bara sovit, kollat på Buffy och varit ute och gått med min nya kontaktperson här från öppenvården. Pratade en hel del, med skötaren jag spelade Yatzy mot, efter middagen också. Kändes ovant eftersom jag bara har varit på mitt rum den senaste tiden, men idag kändes det skönt att vara ute lite och jag kan säga att det gav mig väldigt mycket, att bara få prata om allt möjligt, skratta litegrann och bara vara. Snart kommer mamma och pappa och hälsar på mig så jag får väl se om mitt vinnarhumör kommer kvarstå eftersom vi brukar spela kort när de är här, vilket jag inte så ofta brukar vinna. Men vinner jag, då får de minsann höra det . Haha ja, spel är på liv och död.

Ett stycke te, ett stycke Yatzy och ett stycke prat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet inte ens varför jag kom in hit överhuvudtaget. För jag har absolut inget att skriva. Tänker att lite borde komma upp för att jag har så mycket i huvudet och det  inte är mycket som hamnar i min dagbok till exempel. Men. Jag varken skriver där eller sparar något till att skriva här. Det är bara tomt. Eller egentligen fullt, men jag försöker distrahera mig från alla mörka tankar och det inkluderar de flesta tankarna jag har just nu. Jag är i alla fall tillbaka på avdelningen och för att distrahera mig på bästa sätt, sätter jag headsetet i öronen och stirrar på datorskärmen när Buffy slåss mot sina demoner. Eftersommaren iprincip glömt hela handlingen pga ECT:n så är det som att kolla för kanske andra gången, det är riktigt spännande när man inte vet så gott som varje replik. 

Så här ligger jag och kollar Buffy.

Ungefär så här kände jag när jag var klar. Det var så skönt ute på bron att jag kunde köra styrkan där ute, på ett liggunderlag, i t-shirt.