Än så står jag kvar på samma ställe

Det känns pinsamt. Att efter alla dessa år. Alla dessa former av beteenden. Så är jag ändå kvar på samma ställe. Nej, jag tränar inte flera gånger om dagen varje vecka eller äter (och inte äter) exakt samma saker. Men jag är ändå kvar. Jag har fått upplevelsen att folk inte förstår det. Eller kanske är det jag som har dålig insikt och inte förstår. Men för mig innebär inte ett brutet löfte som övergått till en spriral av restriktioner, hetsätning och kräkning som ett framsteg. Inte heller från 0 vilodagar till 0 träningsdagar-miljoner träningsdagar-0 träningsdagar. Bara för att beteendena är annorlunda, betyder det inte att de är bättre - eller sämre -, det är bara annorlunda. Det till en början ortorexiliknande beteendet, bytte form till UNS som har rört sig inom ett stort område, som bytte form till Bulimi. Vissa perioder har varit bättre, andra sämre, men mående är svårt att mäta - även när det gäller sig själv.
 
I jämförelse; Det finns fördelar med nuet. Det finns nackdelar med nuet.
 
Med maten
-Bättre nu: jag har inga strikta förbud som gäller hela tiden (bara när jag äter "seriöst") och är inte lika låst när det gäller att äta hos/bland/med andra.
-Sämre nu: jag har absolut inga som helst rutiner eller regelbundenhet, är ohälsosammare än ohälsosammast (ohälsa på riktigt alltså) och kan inte sluta kräkas.
 
Med träningen
-Bättre nu: jag tränar inte 24/7
-Sämre nu: jag har kvar samma tankar men jag klarar inte av att träna utan att det blir mermermer vilket leder till att antingen blir det TRÄNING eller så blir det ingen träning alls. Det ger mig inga endorfinkickar och jag ger inte kroppen den rörelse den behöver.
 
Och jag vet inte... Alltihop känns bara oerhört pinsamt. Jag vet att många har varit i träsket så mycket längre än vad jag har, och nog förstår jag det, för det är så jävla svårt. Visst förstår jag dem att det inte går på en dag, att man kan vara sjuk i större delen av sitt liv. Inga konstigheter. Inga värderingar. Men mig dömer jag direkt. Varför är jag kvar? Varför lyckas jag inte ta mig upp? Hur i helvete kan äta normalt/rätt/så att jag mår bra/regelbundet - en kalla det vad en vill - vara så himla svårt?! Någonstans vet jag att det är svårt. Om det vore lätt hade problem som dessa inte funnits - inte heller för mig. Ätstörningsvård skulle inte funnits. Jag vet det. Men ändå är det så svårt att förstå hur jag kan vara kvar här. Efter alla dessa sex år. Hamnat i träsket, trampat runt på olika vägar, hamnar i olika gropar, men aldrig hittat ut.
 
Tyckte sparrisen passade så fint ihop med mitt fina, vita durkslag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0