För perfekt fungerar inte
TRIGGERVARNING: Ätstörning
Jag är väldigt mycket allt eller inget. Jag är väldigt mycket försöka helhjärtat eller inte försöka alls. Fast jag vet att det inte fungerar i en tillfrisknadsprocess. Ändå kör jag alltid på det. Det måste vara perfekt från början till slut. Allt. Precis allt. Det är alltifrån innehåll till mängd till tid. Det måste vara extremt regelbundet, precis på klockslaget ska måltiderna intas. Det ska ta exakt lika lång tid varje gång och det ska vara exakt planerat. Slår klockan några minuter över, ja då är det ingen idé. Och om ett mål missas, ja då är ju antalet måltider inte perfekt och då är det kört. Och om det skulle vara ett visst livsmedel och det inte finns och byts ut mot ett annat,ja då är det ju också kört. Likaväl som om det skulle bli lite mer eller lite mindre. Sedan måste även allt annat bli perfekt, hända samtidigt, vara planerat... Jag måste lägga mig samma tid, vakna samma tid, göra allt på exakt samma sätt innan jag sover, gör allt på exakt samma sätt efter att jag har gått upp. Jag måste även kunna träna balanserat direkt, handla perfekt så allt tar slut exakt en viss dag och så vidare.
Tillfrisknande stavas inte perfektion.
Jag vet det. Visst måste man vara noga, försöka och inte slarva. Men att spika sex mål per dag, som de förespråkar, direkt känns som något som gör att jag kör, kör, kör, för att sedan falla pladask (men jag ska försöka så fort jag har möjligheten). Om frukost, lunch och middag är prio ett och det blir två av dem som blir av, är det ändå bättre att nöja sig med dem och köra på nästa dag istället för att tänka att allt är kört, kräkas och ge upp. För annars blir det för mig direkt en fixering. Jag måste göra det exakt och perfekt utifrån vad jag tror är rätt. Men det fungerar ju inte så. Det går upp och ner. Trots att man försöker. Men det är svårt att inse det. Acceptera verkligheten och inte streta emot.
Så jag försöker. Jag försöker försöka, samtidigt som jag försöker vara lite avslappnad. Nog vet jag att middagen borde intagits två timmar tidigare, men jag och Cassandra blev kvar på skolan till sju. Nog vet jag att kokade vinbär inte är den optimala måltiden, men det är det jag har och det är ju bättre än inget alls.
En ätstörning är allvarligt - oavsett. Och det är viktigt att jag försöker ta mig själv på allvar trots att det knappt känns som att det går. Men jag behöver minska allvaret i att bli frisk. Eller vägen dit. För det behöver inte gå perfekt när det ändå aldrig kan det.
Kommentarer
Trackback
