Nu sitter jag i solen (ja tänk, jag märker faktiskt att det är ljust ute) på jobbet och ska snart börja röja igen. Det är varmt för första gången på hela sommaren. Varför ska jag då behöva ha jacka eller underställ? Nej jag behöver inte det. Så idag sitter jag i t-shirt. Och det känns fantastiskt att känna vinden mot armarna. Och att kunna säga att jag faktiskt inte känner obehag över de raka, de runda, de tjocka, de smala, de långa eller de korta. Ärren.

Just nu känner jag för att lösenordsskydda min blogg. Av orsaker. Jag gör det antingen ikväll eller imorgon, men skriv på facebook, smsa eller maila ([email protected]) om ni vill ha lösenordet.

Kanske öppnas den om någon dag. Om någon vecka. Eller månad. Eller inte alls. Jag vet inte. Men jag tror nog inte den är stängd för alltid.

Mina tokar. Mina änglar. Mina bästa vänner.

Ibland klickar personkemin. Ibland inte. Ibland är det viktigare att den gör det än annars.

Och jag är så glad, tacksam, och jag vet inte vad, för att jag träffade min underbara skolsköterska och inte någon annan. För det fungerade direkt. Jag gick helt rätt. Hon var någon jag hade saknat.

 

Någon som förstod mig när jag babblade på om dåtiden. Någon som förstod problemet på en gång. Någon som förstod mig bättre än jag själv.

 

Det har aldrig känts konstigt att berätta någonting. Inte heller att gråta hejdlöst. Jag har aldrig på något sätt blivit dåligt bemött - inte ens genom en omedveten kommentar. Det har bara varit positiva känslor. Eller alltså visst, självklart har jag mått sjukt dåligt hos henne, men det har aldrig varit på grund av henne. Jag har alltid tagit med mig något när vi har sagt hejdå - ofta lite lättare till mods.

Jag har fått så mycket hjälp. Med tankar. Med råd. Med kontakter. Med distrahering. Med skolan. Med telefonsamtal. Med helger. Med lov. Med inläggningar. Med att förstå mig själv. Med att hålla mig ovanför ytan. Med allt!

Alla borde få ha en sådan person.

Jag har lärt mig att lita på henne när hon säger att jag inte är till besvär. Och därmed kan jag ta tillvara på den möjligheten jag faktiskt har. Det tar emot att be om hjälp, men det går. Och det ger mig så mycket. Hon ge mig så mycket. Bara ett telefonsamtal bort och jag kan få hjälp och stöd. Oroligt och förfärligt kan bli lugnt och tryggt bara genom en pratstund. Och jag blir alltid tagen på allvar. Det viftas inte bort som något svammel - trots att jag börjar tvivla på mig själv.

 

Jag blir alltid känslosam när jag reflekterar över det här. Kanske enbart på grund av den enorma tacksamheten. Eller på grund av rädsla. Tanken "tänk om". Om jag inte hade gått till henne. Vad hade hänt då? Det är en skrämmande tanke. Hur hade jag mått? Hade jag mått något alls? Hur hade jag klarat mig igenom allt själv?

 

Ja, ibland är det verkligen viktigt att personkemin stämmer överens. Och ibland har man en himla tur!

Har ni någon betydelsefull person som ni har kommit i kontakt med av en slump som ni klickade direkt med?

För er som inte sett detta inlägg på blogg.se:s startsida så borde ni läsa det.

Jag gjorde det och - trots att jag aldrig någonsin skulle kunna föreställa mig hur det är och var - går det ju inte att inte bli berörd. Och känna stor tacksamhet för sin egen skull. Jag pratade så sent som igår med min pappa om livets allvar och jag är så glad att just jag får ha honom. Och ledsen för att läget är som det är just nu. Men jag har honom och det är det viktigaste! Men man ska aldrig ta någon för givet.

 

För ett tag sedan städade jag och min kära fader en del av vinden - för det fanns många saker vi har knåpat med. Visst fanns det leksaker och annat, men mycket av allt var grejer som vi gjort. Jag vet att jag gillade att pyssla även när jag var mindre - fick bland pysselförbud på fritids för att jag och en kompis pysslade så mycket - men att jag var så kreativ minns jag inte. Inte heller att pappa gjorde så mycket. Och vissa saker var riktigt avancerade. Men framförallt är jag imponerad hur han ides. För alltså seriöst...typ snickrade en soffa, stoppade den och klädde in den i fint tyg. Inte var det en enkel rektangulär soffa heller. Eller vad sägs om skolbänkar till mina "Berrysar".

En mattebok till ovannämnda
En spjälsäng med borrade hål för varje pinne

Osv...

Jag förstår att jag är en pysselmänniska

Hemsk tanke.

Visst, jag hoppas att det är någon jag kan hjälpa på ett eller annat sätt genom att skriva, men jag hjälper även mig själv. Och just nu känner jag verkligen att jag behöver skriva för min skull. För jag vill en dag kunna säga att jag är frisk och fri och att jag mår bra. Och det kan jag inte om jag fortsätter leva i destruktivitet. Och jag har så många impulser nu så skalorna på veckokortet står i skyarna. Men jag skriver ha lite för mig själv innan jag ska sova. För på kvällen kommer de värsta demonerna. 

Och jag glömde visst att berätta att jag blev utskriven idag. Lika arg som tidigare gånger på grund av tillvägagångssättet, men vill de ha läkare som suger så får de väl ha det. Annorlunda nu jämtemot förra utskrivningen är att jag inte säger att jag inte ska tillbaka - vi får väl se vad son händer. Jag vill inte att det ska behöva bli så, men om behovet finns så ska jag inte riskera livet bara för att det finns idioter där som jag inte vill se. Men jag sticker inte under stolen med att jag hoppas att det var sista gången jag satt min fot där. Jag vill inte att mitt liv ska innebära att skickas in och ut från psyket. Inte heller att det jag mest oroar mig för är vad, när, hur och var jag äter samt hur tjock jag tycker att jag är. Främst borde jag väl ha ett liv som jag vill ta hand om och inte bli av med.

Så lätt att säga men jag vet ju att det måste bli ändring. Antingen en ändring eller så orkar jag inte mer. Jag vet det. Jag har varit där många gånger. Då jag har sett att det verkligen inte fungerar så här. Men allt är bara så jävla svårt i praktiken. Imorgon ska jag i alla fall och göra ett nytt stepwisetest (googla om ni vill veta) och denna gång ska jag vara brutalt ärlig. Då kommer jag slippa grubbla över saker som jag har gjort sedan sist på grund av att jag inte var helt ärlig. 

Och jag vet absolut inte vad jag har skrivit för himla sörja men jag har i alla fall lyckats distrahera mig lite. Ångesten är inte lika stark, jag är lite tröttare och jag har fått skriva av mig lite. Jag uppfyllde citatet från min bok i och med detta inlägg i alla fall. Men ni får självklart läsa ;) 

Själv orkar jag inte läsa igenom denna sörja. Jag ska sluta mina ögon i min egna säng under mitt blommiga påslakan.

Jag ber om ångestdämpande på grund av den olidliga ångesten och får frågan om jag vill ha något att äta. Jo men självklart! Varför tänkte inte jag på det? Förmodligen för att jag tänkte.

 

 

 

Jag vet att jag säger att man inte ska hymla med att prata om psykik ohälsa, men att prata om mitten av maj har känts för jobbigt så jag har bara väntat. Nu har jag kommit till den punkten att det känns okej att berätta. 

 

Eller ska jag säga nödvändigt?

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja...men den fjortonde maj är ett datum som kommer etsa sig fast i min hjärna. Och det är lika svårt att svara konkret på frågan "varför?". Det finns inget konkret svar på varför jag tog överdosen på X antal X-tabletter på Kulturens hus biblioteks toalett på tredje våningen och sedan låste in mig på toaletten på Kulturskolan och låg där i över sex timmar "för att vänta på döden" (citat från journalen). Självklart finns det orsaker. Man försöker inte ta sitt liv utan anledning. Men konkret är det inte.

Det var inga sömntabletter denna gång utan något annat. Och jag visste att det inte skulle ge symtom som sömntabletter gör, att det skulle gå långsammare. Men trots den lilla kunskapen visste jag inte hur förjävligt det skulle bli. Sådan smärta. Sådant mående. Efter de där timmarna inlåst och med 51 missade samtal och ett trettiotal sms orkade jag inte fortsätta stå ut med smärtan. Den fysiska alltså. Jag gick ut för att få frisk luft och klockan var kring åtta på kvällen. Mina ben bar mig inte längre än till närmaste gräsplätt utanför och där sjönk jag ihop. Telefonen fortsatte ringa. Trots detta kände jag mig ensammare än någonsin. Men jag svarade inte. Tänkte att jag inte behöver ta ansvar över deras reaktioner när jag är död. Så blev ju inte fallet. Jag kom till det skedet då värken var i hela kroppen och jag orkade ingenting vilket fick mig att plocka upp telefonen som nu hade tystnat och slå 112. De svarade, jag sa med gråten i halsen "jag..." innan jag lade på. De ringde upp. Jag svarade inte. För vad skulle jag säga? Jag ville inte ha deras hjälp. Jag ville bara bli av med smärtan så jag skulle kunna stå ut. Men så tog jag fram kraften, reste mig upp och gick bestämt mot bron som går över vägen. Jag skulle hoppa. Men mina tankar började snurra. Jag började tänka på chauffören. En oskyldig människa som skulle få en människa fallandes på sin motorhuv. 

 

Jag gick tillbaka och satte mig. Flera människor passerade mig. Där jag satt i gräset och försökte dölja hur jag grät och kved. Tog ännu en gång beslutet att hoppa. Men jag blev rädd. Tabletter var jag van vid. Att ta X sådana var inga problem. Men annat var nytt för mig. Jag blev sur över att jag tyckte att jag var så feg. Över att jag började tänka på andra. Jag vandrade fram och tillbaka. Men tillslut började jag med små och stela steg gå mot stan. Orken tröt och i rätt sekund kom en buss. Den värsta bussresan dock. Jag har aldrig mått så dåligt fysiskt. När jag kom in till stan hade jag bara en tanke: hoppa på ettans eller tvåans buss. Jag visste inte om jag skulle hem, eller var jag skulle, men när jag satt i bussen som stod och väntade på avgång och såg pappa utanför så brast det. Jag tog mig ur bussen och sedan blev det jobbigt. Fysiskt och mentalt.

 

Tillslut låg jag i alla fall på en brits på akuten och hoppades på att det var för sent. Läkaren hade aldrig sett ett sådant högt värde och de började prata om levertransplantation. Läkaren citerade (omedvetet) min tatuering (fast på svenska så klart) och försökte lugna mina föräldrar med "det finns alltid hopp", men just då var mitt hopp på något helt annat. Vid varje rapportering om värdenas läge hoppades jag på en försämring, men min lever gjorde på något sätt ett jättejobb och värderna blev bättre och bättre. Tillslut var de nästan på normalnivå. De hade sjunkit från 1200 till 15 och med avgiftningsdropp och slangar blev jag flyttad till 33:an (AVA, akutvårdsavdelningen). Där var jag från onsdag till fredag för allt dropp med avgiftning (typ 15 min+4h+12h) skulle verka klart och för att se att min lever inte kollapsade.

På fredag morgon fick jag frågan (som jag hade fått flera gånger under torsdagen) om jag vile träffa en psykiatriker från 32:an. Nej nej nej! Men tydligen hade jag inget val för om jag inte gick med på det skulle de tvinga mig. De sa att jag bara skulle behöva prata med dem, att de inte kunde tvinga mig till något. Jag trodde på dem. Fick sitta och vänta hur länge som helst i samma rum, på samma stol som jag satt på den 20:e december när jag och Helena åkte in. Men fredagen den 16:e maj var jag helt ensam. Träffade för första gången en trevlig läkare och efter samtalet med henne fick jag vänta på att hon skulle prata med överläkaren om att jag ville hem. Han gick inte med på det, men jag gav mig inte. Skulle ju åka till Göteborg den dagen. Fick vänta ytterligare långa minuter (satt sammanlagt i väntrummet i tre timmar) innan jag själv fick prata med överläkaren. Försökte få honom att förstå att resan var bra för mig. Men 13.40 skrev han ett vårdintyg på mig. De kunde alltså tvinga mig. Jag blev intagen under LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. Men jag fortsatte att kriga. För att få träffa läkaren som kunde häva vårdntyget. När jag blev förd från väntrummet trodde jag att jag skulle få träffa honom, men när en skötare öppnade dörren till ett rum förstod jag ingenting. Jag skulle ju inte behöva något rum. Jag skulle ju hem. Men de förklarade för mig att jag inte skulle få träffa honom den dagen. Då brast det. Jag vet inte vad jag sa men jag minns att jag började panikprata om resan och allt. Men jag var fast bakom låsta dörrar. Som ett fängelse. Mot min vilja.

De första dagarna stängde jag in mig. Låg i sängen konstant. Visade mig inte bland personalen. Var så uppgiven. Hatade mig själv för att jag hade misslyckats. Men hatade också mig själv för att jag hade försökt. Sedan fick jag överklaga beslutet om LPT. Fick en advokat och sedan var vi uppe i ett rum mitt bland åklagare, domare, talesmän och den översta läkaren. Först verkade det gå igenom. Men läkaren ringde en annan läkare som jag hade pratat med dagen innan och då föll det. Jag blev kvar. Fick tack och lov permission några dagar efter och sedan till vår sista konsert. Och jag hade dessutom en fantastisk rumskompis som gjorde allt så mycket lättare (+att många fina vänner brydde sig och lyste upp mina dagar). När jag kom tillbaka från en nattpermission som jag fick efter ytterligare en vecka så fick jag vänta i dagrummet för de hade gett bort mitt rum  (wtf?!!) och sedan (efter att jag hade talat sanning för dem och sagt att det inte hade gått jättebra, vilket jag inte hade gjort innan för jag ville ju bara hem) så skrev de ut mig. Bara sådär. Jag förstår mig inte på läkarna där för de verkar alltid göra precis tvärtemot vad man själv tror är bäst. Också sa de "det är bara att komma tillbaka om du börjar må sämre". Aldrig i livet tänkte jag.

 

Men nu är jag här igen. Samma visa, samma sak, samma tankar. Men nu gjorde jag något alla har sagt att jag skulle ha gjort. Nu tog jag mod till mig. Berättade innan något hände. För att jag har tankarna. För att jag har känslorna. Och jag kan inte kontrollera dem. Och för att jag inte vill göra alla besvikna ännu en gång. För jag vet inte vad som händer. Jag litar inte på mig själv. Och jag fick (som jag så många andra gånger har fått) hjälp av min underbara skolsköterska. En av världens finaste människor. Verkligen.

Nu är jag varken på någon buss till Skellefteå eller inlåst på någon toa. Jag kanske inte mår bättre av att vara här, men här kan jag i alla fall inte göra något.

De verkar uppenbarligen inte förstå det hela. Ätstörning är en sjukdom, ja. Det finns flera olika typer av ätstörningar. UNS (utan närmare specifikation) är den vanligaste, sedan kommer hetsätningsstörning (har jag för mig, men det har nyligen blivit en egen diagnos och mörkertalet är stort), därefter kommer bulimi och sedan anorexi. 

Det är alltså hur en ätstörning kan yttra sig på olika sätt - vad varje diagnos innebär tänker jag inte ta upp nu. En ätstörning är inte bara anorexi - trots att det finns också. Men bara för att just den typen syns märkbart utanpå verkar folk tro att det är den enda. Dock handlar det ju om så mycket mer. Det handlar om hur man mår (och smalhet och ätstörning behöver inte gå hand i hand). De andra diagnoserna kan innefatta både under-, normal- eller övervikt. Men det är inte det viktiga. Det säger ingenting om känslan inombords.

Så att få höra att man inte ser "anorektisk ut" (som de menar som mager) hjälper inte en speciellt mycket när man ska försöka acceptera sin sjukdom trots att man inte har anorexi. Det gör att man inte känner sig tagen på allvar, att man ses som någon slags version av "en som är sjuk". Och det värsta av allt; med befintliga viktproblem (i hjärnan) tolkas den kommentaren som "du är ju inte smal, du är tjock" av många vilket redan innan är ett tankeproblem man tampas med.

Gör det inte värre än vad det redan är. En ätstörning är en ätstörning - oberoende vad vågen visar.

En orsak

Är något jag söker. Till känslan jag bär

En förklaring

Ett svar

På frågan "varför?". Varför tanken finns där. 

Om det hade funnits. 

Om det hade funnits något att skylla på. 

Hade förklaringen legat närmre. 

Idag så här:

Men tänk vad bra det hade varit om man hade kunnat kontrollera dem helt!

För vissa tankar vill man inte ha. Och tankar skapar känslor. Eller tvärt om. 

Och tänk om man hade kunnat bestämma vilka av dem som kom.

För det är ett flertal som inte är välkomna egentligen. Men de är där ändå. 

De tar plats. De tar tid. De förstör.

Och man förstår inte varför de finns. Man vet bara att de är där. 

En tanke. En känsla. Som är svåra att ens påverka.

Jag är så arg. Och det är en bra känsla. Användbar.

Arg för att jag låter mig tryckas ner. Av idiotiska saker (plumpa människor).

Bara för att jag inte kan välja min närhet.

Nej, inte ska sådana åsikter/kommentarer få mig att börja vandra neråt när jag precis tagit ett steg uppåt.

Men det är lättare sagt än gjort.

Det finns överallt. Människor som inte menar något illa, men som har den där tonen. Det där tankesättet.

Fast jag tror inte de märker det själva.

Kanske är det lättare för en som på ett eller annat sätt har varit i kontakt med någon form av ätstörrning att märka?

Jag gör då det. Tonen som finns i samhället. Den som täcks av fatshaming, träningshets och ätstört beteende.

Uppenbarligen är det en sådan vardag för många att de inte ens tänker på det. För då hade de väl inte sagt sådana saker i alla fall när de är i närheten av en som har dragits med sådana problem under nästan hela ens tonår? Människor är väl bättre än så? Eller tror inte folk att det påverkar? Att man kan säga vad som helst för att det är en trend i samhället? Ska man behöva gå igenom helvetet eller se någon nära göra det för att man inte ska dras med i det extremt sjuka snacket som går? För att man ska bli lite medveten?

Det är sjukt tragiskt med alla dieter.

Med alla som kommentarar andras mat eller vikt.

Med folk som tycker att det är okej att säga nedvärderande saker om en de tycker är "för tjock".

Och det är sjukt tragiskt att så många dras med. Att så få är medvetna om vad ord och blickar kan göra. Speciellt med dem som kämpar.

Men alla får ju göra som de vill.

Fast snälla, tänk på vilka signaler ni sänder ut i somligas sällskap. Vissa är känsliga och lättpåverkade.

Tog ännu en kamp idag och vann över äckelmonstret som jag är så förbannat less på!
Hos min fina mormor.
Jag vet vad som hade hänt igår om jag inte hade haft turen att sova hos min fina Emma.
Men tack vare henne klarade jag kvällen. Och natten. Och morgonen.
Då borde jag väl klara detta ensam.
Denna kväll. Och natt.
Ångesten är hög. En panikattack var påväg. Men jag distraherade mig - tillåt mig att skryta - förjävla bra.

Jag har inte ett lika starkt behov som igår att få huden att öppna sig.

Igår stod jag emot. (eller Emmas närvaro gjorde så att jag var tvungen, tack och lov säger jag nu)
Jag kan stå emot nu också. För nu är behovet litet.
Men det finns istället andra tankar som stör mig. Som inte borde vara där.

Inte nu. Inte någonsin.

Det finns inte plats. Jag ska jobba. Jag ska tatuera mig. Jag ska träffa vänner.

Det är fullt. Men ändå. Så tomt.

Ett fotoalbum jag knåpade ihop till Emma när hon fyllde år.

Idag har jag tagit ett till steg. 

Bakåt. Till helvetet. Enligt ätstörningen.

Framåt. Mot friheten. Enligt den delen som ser värdet i att bli frisk.

På Emmas födelsedagsfirande. Gav jag henne en present som hon har väntat på i nästan fem år.

Jag åt hennes marängsviss. Med glass och maränger i.

Och det kändes ungefär som pizzan. Gjorde samma sak som innan den (tänkte att jag nästan hade ätit pizza när jag ätit macka med tomat och smält ost). Nu tänkte jag att glassen nästan var som en annan sak jag åt på dagvården. 

Sedan åt jag även chips. Lite jobbigare. Lite mindre smakfullt. Men jag gjorde det. Tänkte samma sak då.

Än så länge bland tryggheten. Än så länge har jag sluppit ångestattackerna.

 

Jag hoppas ni har sett länken till Johanna i menyn, för hon skriver alltid så himla bra och tänkvärt så jag hade velat länka varje inlägg. Men istället har jag hennes blogg länkad. Dock vill jag dela med mig av detta speciellt.

 

ps, de andra länkarna till olika bloggar är även de läsvärda, så kika in vettja!

 

På flaket. På båten. På studentdagen.

Alla som säger att "nu är vi fria" och "vi klarade det". Jag önskar bara att jag kunde glädjas åt det jag med. Studenten var fantastisk, Men jag har ju inte gått ut på riktigt. Jag har inte läst alla mina kurser. Ännu. Jag ska. Och om jag känner mig själv rätt kommer jag klara det. Men ändå. Jag kan inte säga att jag klarade det och det faktumet förstörde en del av min student. Den var jättebra, men jag stör mig så på mig själv. Känner mig misslyckad. Att jag bara läste två kurser. Att jag inte har orkat köra på som alla andra. 

Det är skönt att veta vad jag ska göra till hösten. Men det hade varit skönt att kunna skrika på flaket att jag har klarat det.

Mina finaste

Jag hade tänkt skriva lite här, men jag har så mycket roligt just nu så jag väntar med det. Ska nämligen ut med min vän som nyss blivit med körkort!! Och igår tog jag studenten!!!! Och imorgon ska jag fira Emma i förskott! Och på måndag börjar jag jobba! Mycket roligt på samma gång, men jag är bara tacksam. See you later bloggen!

Jag tyckte att det var otänkbart att Henny, Anna, Rebecca ovh Emma skule ta studenten utan sina favoritmannar så jag gjorde dessa åt dem.

Nyss var jag så taggad och så glad. Inför imorgon. Men. Jag hatar att vara med mig själv. Jag hatar att behöva stå ut med mig sjäv. Jag hatar jatt jag, även en dag som imorgon, inte slipper mig själv.

Allt var bra. Tills jag provade klänningen jag kanske ska låna av Anna. Jag är minst lika ful i den som i min. Och jag tar studenten imorgon. Vad ska jag göra?

Jag hatar att jag inte ens kan få känna mig fin en dag.

Vet inte vad som hände med bilden för linnet är svart egentligen...

Är man snål och inte köper en fin låda till studentmössan får man se till att föra den lite fin på ett annat sätt.

 

Och idag åt jag en annan sak jag inte har ätit på hur länge som helst. Blev bjuden hos min fina Emma, som för övrigt är hemma nu, och jag tackade nej. Tänkte att inte nu. Men sedan kom jag på att varför det? Det ska göras och det är väl bättre att göra det bland människor jag känner mig trygg med? Också åt jag. Det var inget som ingår bland godis och det, men något annat högt upp på den svarta listan. Jag har bestämt mig att inte skriva vad det är för saker förutom de jag tidigare har berättat är förbjudna för det kan vara triggande och jag vill inte att någon som har problem med maten ska sätta den saken på sin lista.

Men som sagt jag åt. Ångesten kom, mycket starkare än med pizzan, men jag andades, stannade kvar där jag satt och sa emot tankarna som sa att det var onödigt, att jag inte behövde det och att jag bara blir tjockare. Jag behöver visst äta den saken för att inte fastna ännu mer, det var inte onödigt - det var ett steg närmare friheten - och logiskt vet jag att inte det gör mig tjockare trots att det känns värre än värst att ha på mig den tighta klänningen och 3/4koftan (som jag nämnde  att jag skulle våga ha på mig). Om det hade gjort det ska det ändå inte spela någon roll. Idag gör det det men i framtiden ska det inte det.

Det maler på i huvudet om hur dåligt val det var, men jag gjorde det och det enda det var dåligt för är om jag vill stanna kvar i ätstörningen. Och nej, jag vill inte vara vän med den så det spelar ingen roll. 

Till min fina vän som dock kan vara lite glömsk och behöver lite påminnelse då vi inte träffas så ofta.

 

Det jag har skrivit om ideal, kläder, vikt och förbud är än så länge bara tomma ord. Men jag ska verkligen försöka leva som jag lär. Jag vet allt jag borde gör i teorin - det gäller bara att göra det i praktiken.

Förbuden är jag väl inte riktigt redo för just nu, det är mer aktuellt att ens äta normalt. Vad det nu är.

Har fått ett schema av dietisten som är anpassat för mig. Jag borde kunna lita på det. Men ändå känns det som att jag kommer gå upp flera kilo efter en måltid. Jag vet att det är omöjligt. Och om jag hade gjort det ska det inte spela någon roll. Jag är ingen siffra. 

Trots alla känslor ska jag försöka följa det där schemat. För det kan inte vara såhär längre.

Och när jag säger följa schemat menar jag även efteråt. Och i schemat finns det inte med några kompensationstillfällen. Om jag gör det i två veckor ska jag få en belöning. Om jag gör det i ytterligare några veckor ska belöningen bli verklighet. Mer om det en annan gång.

 

Ska försöka vara duktig och fotografera lite också. Får väl se hur det blir med det, men jag ska göra mitt bästa.

Här var en morgon i början av dagvården, första perioden. En helg.

(Det var när jag fortfarande åt fisk, därav klicken kaviar)

 

 

 

 

Under träningen kom det även andra tankar än prestation, lathet och så vidare.

Känslan när tyget på tröjan lägger sig mot magen...mot höfterna...och det som tar upp det mesta av mina tankar tar upp ännu mer tid. Jag gömmer mig under kläderna. Men ändå är det så. För jag vet vad som finns under. Och vad jag tycker är egentligen det enda som spelar någon roll.

Men att gömma mig går ju emot allt jag engetligen står för.

Jag borde inte gömma mig.

Jag borde inte gå med blus, kofta och jacka en dag som denna när andra går i shorts och linne.

Jag har visserligen förstört min känsla att känna hunger och mättnad korrekt (vilket jag ska träna upp), men jag vet när jag fryser och när jag svettas som en idiot. Jag gjorde helt klart det sista idag.

Men inte ska jag behöva göra det hela sommaren.

Borde inte jag också få känna vinden mot benen?

Eller håret ligga på bara axlar?

Jag tycker faktiskt det. Och den enda som kan bestämma det är jag.

Men jag inser att jag måste göra de sakerna som är så jobbiga. Men jag har också en plan.

Om jag liksom tar olika jobbiga delar olika gånger. Hälften hälften jobbigt och inte lika jobbigt.

Jag tror ärren bara blir jobbigt de första gångerna (asjobbigt att visa mamma och pappa på sjukhuset när blodprov togs, men nu går jag hemma i t-shirt ibland), medan tighta saker nog kommer vara jobbigt under en längre tid.

 

(kjol kan givetvis bytas ut till klänning)

• Lång kjol men tightare tröja/kortare ärmar
• Lösare tröja/kortare ärmar men kort kjol

Ännu en träning och jag gråter inte. Men tankarna är sluga.

De kommer smygande och försöker tränga in. Kompromissa.

"Men lite bättre hade du faktiskt kunnat göra utan att det går utför"

"Nu överdriver du, de här tankarna förstör inte"

"Det här skadar inte att göra lite till"

osv osv osv....

Men jag försöker och försöker och försöker känna igen dem.

Idag tyckte jag att jag lyckades ganska bra.

Fram med det positiva, bort med det negativa. Eller bort och bort, men det får inte ta för stor plats.

Igår träffades vi med klassen i Selets bruk och det var verkligen jättemysigt att sitta där vid elden, spela kubb och sitta inne i herrgården och berätta spökhistorier! Och när jag satt där och grillade min zucchini och knaprade på morötterna vid elden, tillsammans med en av mina bästa vänner Henny under en filt så kände jag mig för en stund riktigt fri. Och om det är så det känns så vet jag att det är värt att sparka ut ätstörningen ur mitt liv.

Idag har jag varit på två bra möten och lite prat med Henny däremellan och ikväll är det riktig målvaktsträning med en målvaktstränare så det ska bli toppen! Något annat roligt var att min DBT-behandlare tyckte att mitt arbete med träningen var stort gjort, att kunna bearbeta och ifrågasätta så starka och invanda tankar. Lite beröm sänker ju aldrig motivationen precis.

 

 

Det andra av mina två kritetier som finns för när jag väljer kläder är "måste täcka mina ärr".

Men nu börjar jag ifrågasätta det.

Varför ska jag hindras från att ha på mig vissa kläder för att det inte är socialt accepterat?

Varför ska jag gå omkring hela sommaren i långärmat?

Nä, jag ska inte behöva täcka mina ärr. 

Det kanske provocerar, men är det inga öppna sår. Det är ärr.

Men det finns så många fördomar.

Bara för att vissa av dem ser ut som de gör. Då vet folk. Då tror de att de vet allt.

Förra sommaren kunde jag gå med öppna sår. För folk som inte vet om problematiken tänker inte längre.

Jag kunde gå där och säga "har spelat fotboll". Och alla trodde på det.

Det var skönt. Men nu är det en skrämmande tanke att gå kortärmat.

Men det borde inte vara det. Fördomar borde inte stoppa mig. Inget borde stoppa mig. Annat än öppna sår.

Ärren försvinner inte, men jag behöver inte göra nya. Om jag låter det förbli bara ärr, ska jag då våga?

Jag kan ju inte gå med långärmat resten av livet.

Och som sagt, mina ärr visar var jag var och inte var jag ska.

Jag har massvis inombords, men bara för att vissa är på utsidan ska de inte vara svårare att gå vidare.

Och att gå vidare från detta. Är något jag vill.

 

Den tredje träningen gjord och jag försöker mata mig själv med positiva tankar. Bort med det negativa.

De andra sprang trehundringen, inte jag. Försöker intala mig själv att jag inte alls är lat. Jag var på träningen. Det är bra nog. Jag andades frisk luft. Jag kände glädje. Och jag ska bara stå i mål. Jag tränar nu första gångerna på jättelänge. Jag ska inte göra de saker som leder till tvångsträningen. Jag ska inte göra det jag inte kan kontrollera.

Jag släppte in jättemånga mål. Men vad gör det? Jag kan inte förvänta mig att jag ska ta allt som jag gjorde förut. Förutom att fysiken försämras så är det ju lika logiskt att tekniken och bedömningen gör det. Försöker tänka på någon räddning jag gjorde, men de är borta ur minnet. Bara målen spelas upp inne i hjärnan. Men jag vet att jag räddade bollar. Jag hade ett fantastiskt grepp i handskarna. Och den negativa känslan efteråt, trots mina tappra försök till positivitet, försvann tack vare två lagkamrater (haha vad högtidligt det kändes med kamrater). 

 

Och samma visa som vanligt: Det är jag som bestämmer om det ska fungera. Följer jag de negativa tankarna fungerar det inte. Då kommer jag stå där på sidan igen. Och det vill jag ju inte. Så bort bort bort negativitet och tvångstankar!!!

 

 

Och just ja, nu är jag klar med skolan. Eller med de två kurser jag har läst denna termin. Och jag måste medge att, trots allt som har varit, har jag gjort bra ifrån mig. Alla uppgifter är jag nöjd med (i alla fall betyget) och kursbetygen kan jag titta på och känna mig stolt. Faktiskt. Jag har visserligen inte läst många kurser, men jag har inte heller varit i skolan mer än typ fem veckor allt som allt.

Jag vet att jag inte är någon siffra.

Jag vet att det är insidan som räknas.

Jag vet att det inte ska spela någon jävla roll vad jag väger. 

Men.

Detta men. 

Det är svårt att ta det med en klackspark. På grund av samhällets ideal och normer. Och på grund av mina problem med både mat, träning och kropp som har en stark koppling till detta.

Jag har gått upp i vikt sedan jag hade magrutor.

Sedan jag blev inkallad till skolsköterskan för att hon tyckte att jag hade gått ner i vikt. 

Sedan jag började gymnasiet också.

Svart på vitt.

Det borde inte betyda något.

Men det betyder hela världen.

Hade det varit någon annan hade det inte spelat någon roll för mig. Inte förändrar det personen liksom.

Men jag hatar på mig själv minst en gång i timmen, varje dag, över detta.

Som jag inte borde göra. För det är ett sådant obetydelsefullt problem egentligen.

Jag vet det mycket väl, men ändå kan det betyda så mycket.

Det är löjligt att tänka att jag är en sämre människa nu på grund av det, jag vet det också.

Men ändå tror jag att min familj tycker att jag är misslyckad.

Att mina vänner äcklas av mig.

Och att alla andra ser mig som jag gör.

Det är jag som tycker att jag är misslyckad.

Det är jag som äcklas av mig.

Och om någon av mina andra påståenden stämmer så säger det ju mer om de personerna än det säger om mig.

Men rent logiskt sett så ver jag att de är bättre människor än så.

Men tankarna är inte alltid logiska. Nästan aldrig faktiskt.

 

De jävla siffrorna på vågen. Siffrorna på storlekslappen. Och Siffrorna på måttbandet.

På grund av dem mår jag illa när jag kollar mig i spegeln.

För att jag inte är som förr.

För att jag inte är som jag vill.

För att jag ser ut som jag gör.

 

Ett sådant litet problem som blir så stort.

Som fyller nästan hela ens tid.

Som gör att man inte kan göra det man i alla fall har lite lust med.

Men när det lilla problemet blir stort och ett invant mönster. Då är det svårt att ta med en klackspark.

Men det kan gå med några sparkar här och några sparkar där.

Det måste gå.

Att tycka om sig själv. Precis som man är. Trots att man väger x kg mer än förut.

För om ingen annan är en siffra.

Om ingen annans vikt spelar någon roll.

Då borde det gälla samma sak för mig.

Jag vill så gärna tro det.

 

Här är min nya (några veckor gammal) kärlek. Det är så beroendeframkallande så nu är detta bara en liten del av allt.

 

Men tillbaka till ämnet. Varför vill folk få så fort som möjligt det försäkrat att personen de pratar med är kvitt alla sina problem? Är det skrämmande att någon mår dåligt? Jag tror nästan det. Jag har märkt på mig själv att när någon i min närhet mår dåligt och personen gör något som visar på förbättring, då tänker jag genast att personen mår bättre. Men jag vet att det inte går så snabbt. Men man vill ju så gärna att alla ska må bra, så man tolkar saker som friskhetstecken, men man måste komma underfund med om ens tankar går så. De kan lätt förvirra en och förvränga den verkliga bilden bara för att ens önskan att någon ska må bra är så stark.

Både utomstående och den som mår dåligt måste se verkligheten för att det ska bli bättre - inte göra sin egna önskning till sanningen. Man måste acceptera läget och jobba utifrån det. För det är inte så roligt själv att få ett påstående att man mår toppen när det i själva verket är botten.