Jag är så arg. Och det är en bra känsla. Användbar.

Arg för att jag låter mig tryckas ner. Av idiotiska saker (plumpa människor).

Bara för att jag inte kan välja min närhet.

Nej, inte ska sådana åsikter/kommentarer få mig att börja vandra neråt när jag precis tagit ett steg uppåt.

Men det är lättare sagt än gjort.

Det finns överallt. Människor som inte menar något illa, men som har den där tonen. Det där tankesättet.

Fast jag tror inte de märker det själva.

Kanske är det lättare för en som på ett eller annat sätt har varit i kontakt med någon form av ätstörrning att märka?

Jag gör då det. Tonen som finns i samhället. Den som täcks av fatshaming, träningshets och ätstört beteende.

Uppenbarligen är det en sådan vardag för många att de inte ens tänker på det. För då hade de väl inte sagt sådana saker i alla fall när de är i närheten av en som har dragits med sådana problem under nästan hela ens tonår? Människor är väl bättre än så? Eller tror inte folk att det påverkar? Att man kan säga vad som helst för att det är en trend i samhället? Ska man behöva gå igenom helvetet eller se någon nära göra det för att man inte ska dras med i det extremt sjuka snacket som går? För att man ska bli lite medveten?

Det är sjukt tragiskt med alla dieter.

Med alla som kommentarar andras mat eller vikt.

Med folk som tycker att det är okej att säga nedvärderande saker om en de tycker är "för tjock".

Och det är sjukt tragiskt att så många dras med. Att så få är medvetna om vad ord och blickar kan göra. Speciellt med dem som kämpar.

Men alla får ju göra som de vill.

Fast snälla, tänk på vilka signaler ni sänder ut i somligas sällskap. Vissa är känsliga och lättpåverkade.