-

We are stronger from every scar

Det andra av mina två kritetier som finns för när jag väljer kläder är "måste täcka mina ärr".

Men nu börjar jag ifrågasätta det.

Varför ska jag hindras från att ha på mig vissa kläder för att det inte är socialt accepterat?

Varför ska jag gå omkring hela sommaren i långärmat?

Nä, jag ska inte behöva täcka mina ärr.

Det kanske provocerar, men är det inga öppna sår. Det är ärr.

Men det finns så många fördomar.

Bara för att vissa av dem ser ut som de gör. Då vet folk. Då tror de att de vet allt.

Förra sommaren kunde jag gå med öppna sår. För folk som inte vet om problematiken tänker inte längre.

Jag kunde gå där och säga "har spelat fotboll". Och alla trodde på det.

Det var skönt. Men nu är det en skrämmande tanke att gå kortärmat.

Men det borde inte vara det. Fördomar borde inte stoppa mig. Inget borde stoppa mig. Annat än öppna sår.

Ärren försvinner inte, men jag behöver inte göra nya. Om jag låter det förbli bara ärr, ska jag då våga?

Jag kan ju inte gå med långärmat resten av livet.

Och som sagt, mina ärr visar var jag var och inte var jag ska.

Jag har massvis inombords, men bara för att vissa är på utsidan ska de inte vara svårare att gå vidare.

Och att gå vidare från detta. Är något jag vill.

Och det är ju så det är.

Alla har olika anledningar till varför man skadar sig själv, men det är inget tecken på svaghet. För vissa är det kanske det som har gjort att de har kunnat fortsätta leva.

2014-06-04 @ 18:00:00 Texter, citat & annat fint Permalink

Kommentarer

Anders

Vet inte om jag borde skriva och fråga detta, vill inte besvära dig, du har nog med dina egna saker, så vill börja med att be om ursäkt och du behöver absolut inte svara. Jag vet att din situation är annorlunda, men jag känner så väl igen mig i många saker, självskade beteende mm. och läste nåt du skrev för ett tag sen som stämde så bra in på hur jag känner. Att bara för att man inte visar nåt så tror alla att allt är bra. Hatar verkligen att höra "kul att du ser ut att må så bra" när man egentligen mår skit. Ska inte skriva nån lång uppsats men lite bakgrundsfakta. För ett tag sen begick min mamma självmord och från början visade jag inte så mycket känslor, kände mig ansvarig eftersom jag var den sista som såg henne i liv och borde ha kunnat göra nåt. Men dum som man är så skulle man visa sig stark och inte låta folk veta hur man egentligen mår. Problemet nu är att medans övriga i min närhet nu nästan kommit över det så har jag börjat må sämre. Drar mig för att ta upp det med min syster som äntligen nu börjar må bra igen, vill inte låta henne gå igenom allt igen. Så min fråga är vet du om det finns nåt bra ställe man kan vända sig till, som sagt vet att vi inte har samma typ av problem. Men om du hört nåt skulle jag vara tacksam för tips. Och som jag sa jag förstår om du inte vill svara. Du har säkert fullt upp med ditt. Skönt att få skriva av sig lite iaf. Tack för en inspirerande blog som verkligen gör skillnad. Hmm verkar som det blev en uppsats iaf :P

Svar: För det första, jag är verkligen jätteledsen att höra om din mamma, kan inte fatta hur det skulle kännas... För det andra, du behöver inte be om ursäkt! Jag är bara glad om jag kan hjälpa någon annan till det lite bättre i alla fall. Så jag svarar mer än gärna! Dock vet jag inte om det jag säger hjälper så mycket, men i alla fall, det är ju tyvärr lätt att de känslorna som man trycker undan, kommer fram ändå trots att man kanske inte vill det. Därför är det ju helt förståeligt att du börjar må sämre efter en sådan hemsk händelse och av en tid av förträngning och det är ju viktigt att kunna prata om detta med någon. Samtidigt förstår jag om det känns jobbigt att prata med någon som har varit med om detta och om du hittar någon utomstående kanske du bara behöver berätta lite smått för dina nära om ditt mående, men att du även har någon att prata med, så att du undviker att få sådana där kommentarer som att du skulle må toppen. Dock har jag lite svårt att svara på var du ska vända dig när jag inte vet var du bor, men det borde gå att googla på kanske närpsykiatrin i ditt område eller om det finns någon annan typ av hjälp?Berätta gärna hur det går och jag vill poängtera än en gång att jag mer än gärna hjälper till! )

Sofia Kihlström

2014-06-04 @ 22:44:07

Anders

Tack Sofia, tänk om man hade haft vänner som dig, skulle vart så mycket enklare. Känns så mycket lättare att skriva saker till dig trots att jag inte ens känner dig. de flesta i min närhet tror att allt är så bra och jag känner väl lite att jag inte vill bevära folk med massa problem, även om jag tror att de gärna hjälpt till om de bara visste, men det är väl lite av mitt problem vill helst inte besvära folk och vill helst klara allt själv även fast jag vet att jag inte klarar det och inte orkar med detta själv så är man så envis att man fortsätter. Vill ju gärna berätta för folk men hur börjar man? Därför är jag enormt glad för dig och din blogg, vet ju inte vem du är men har följt din blogg ett bra tag och uppskattar verkligen det du skriver. får jag fråga hur du tog mod till dig att berätta för dina vänner? vet inte om jag skulle våga. Tack än en gång

Svar: Tack för alla fina ord, jag blir verkligen jätteglad!!Jag förstår dig absolut i det där att inte vilja besvära, jag har samma problem men jag börjar komma över det mer och mer för de andra (som jag inte har velat besvära och oroa) har det bara blivit värre för när de inte har vetat något. Det finns några, inte alla så klart, som bara blir ännu mer oroliga om jag inte är öppen med hur det är och det är väl det som har fått mig att känna mig mindre besvärlig eftersom det oroar dem mer om jag inte säger något. Men hur jag vågade berätta i början? Jag vet faktiskt inte... Det är väl det att sjukdomen/problemen som man har tyvärr påverkar en mycket och jag vill kunna vara ärlig med mina vänner så att de kanske förstår mig bättre i vissa situationer och missförstånd undviks. Sedan har jag turen att ha världens bästa vänner och några av dem förstår mig väldigt bra eftersom de själva har liknande problem. Det är skönt att kunna få det där igenkännande nickandet när man pratar om någonting.
Det kan kännas lättare att berätta för en av dina vänner och sedan kanske en till och så vidare. Men om du inte blir förstådd första gången, tänk då på att vissa människor har svårt att förstå psykisk ohälsa eftersom det ligger så långt ifrån deras verklighet. Så ge inte upp för jag tror att ärlighet och öppenhet skapar de behagligaste och mest avslappnade relationerna. Du kan säga att du skulle vilja berätta en sak eftersom det skulle kännas skönare om din vän visste det (för det gör det verkligen och då kan du dessutom få stöd från hen). Om du inte vill prata mellan fyra ögon kan du alltid ringa eller kanske skriva ett sms. Du kanske tycker det är lättare att prata med flera, då kan du berätta för fler än en av dina vänner tillsammans.
Hoppas du hittar ett sätt och att dina vänner är förstående!

Sofia Kihlström

2014-06-06 @ 21:18:55

Anders

Tack för alla tips, ska försöka ta mod till mig och berätta iaf för en till att börja med och sen beroende på hur det går så kan man förhoppningsvis gå vidare till fler efter det. Känns nervöst när man inte har nån aning hur folk kommer reagera, men måste göra nåt vad som än händer så orkar jag inte hålla uppe nån falsk fasad av att allt är så bra längre. hoppas på det bästa :P

Svar: All lycka till dig! Om de är riktiga vänner så kommer de i alla fall försöka förstå (kan vara svårt att förstå något man inte har varit med om) :)

Sofia Kihlström

2014-06-08 @ 00:09:00

Anders

gick inte riktigt som jag hoppats på, eller så kanske de inte riktigt var de vänner jag trodde :/ Kanske är så att folk är rädda för sånt de inte känner till. Hade iaf lite högre förväntningar på viss av mina vänner. Men man kan ju inte välja hur folk reagerar. Nu vet iaf några hur det ligger till även om det inte blev som jag hoppats.
Får hoppas på andra alternativ antar jag

Svar: Åh vad tråkigt att det blev så! Men nu har du i alla fall gjort ditt bästa att vara öppen och vågat och det var jättemodigt. Hoppas de andra du berättar för reagerar på ett bättre sätt och att detta inte avskräcker dig att öppna dig för fler :)

Sofia Kihlström

2014-06-08 @ 15:27:02

Trackback