Och idag åt jag en annan sak jag inte har ätit på hur länge som helst. Blev bjuden hos min fina Emma, som för övrigt är hemma nu, och jag tackade nej. Tänkte att inte nu. Men sedan kom jag på att varför det? Det ska göras och det är väl bättre att göra det bland människor jag känner mig trygg med? Också åt jag. Det var inget som ingår bland godis och det, men något annat högt upp på den svarta listan. Jag har bestämt mig att inte skriva vad det är för saker förutom de jag tidigare har berättat är förbjudna för det kan vara triggande och jag vill inte att någon som har problem med maten ska sätta den saken på sin lista.

Men som sagt jag åt. Ångesten kom, mycket starkare än med pizzan, men jag andades, stannade kvar där jag satt och sa emot tankarna som sa att det var onödigt, att jag inte behövde det och att jag bara blir tjockare. Jag behöver visst äta den saken för att inte fastna ännu mer, det var inte onödigt - det var ett steg närmare friheten - och logiskt vet jag att inte det gör mig tjockare trots att det känns värre än värst att ha på mig den tighta klänningen och 3/4koftan (som jag nämnde  att jag skulle våga ha på mig). Om det hade gjort det ska det ändå inte spela någon roll. Idag gör det det men i framtiden ska det inte det.

Det maler på i huvudet om hur dåligt val det var, men jag gjorde det och det enda det var dåligt för är om jag vill stanna kvar i ätstörningen. Och nej, jag vill inte vara vän med den så det spelar ingen roll.