Priset på att jag var någon
Lade ut denna bild på Instagram och det blev ju lika långt som ett blogginlägg så eftersom jag har brist på inlägg kan jag ju lika gärna lägga ut det här också.
Går igenom mitt gamla rum inför loppisen vi ska ha på skolan och hittar dessa. Det första jag tänker på är att den från 2012 saknas - för att det aldrig fanns någon. Jag kom tvåa i träningsligan med en träning mindre. Den träningen jag skippade för att vi hade orkesteravslutning. Jag var så besviken på mig själv för att jag, för ovanlighetens skull, valde bort fotbollen. Jag minns den dagen så tydligt just för att det hade kunnat varit den träningen som gjorde att jag fick priset. Egentligen inget viktigt alls. Men det var det för mig. Det var priset på att jag var någon. Beviset att jag inte var värdelös. För jag tränade och tränade, såg ingenting som en giltig ursäkt för att inte vara med. Jag var aldrig sjuk, och när jag väl var det (som jag aldrig erkände), tränade jag tills jag blev frisk. Att vara borta på grund av plugg var inget alternativ - jag planerade och planerade för att träningen aldrig skulle missas.
Nu hör jag Melissa Horn ur mammas gamla skivspelare: "Jag kunde bara inte längre, det var som att kroppen sa nej. Som spår från en sämre tid, så minns jag mig." Jag lyssnade aldrig på vad min kropp sa åt mig. Men tillslut kunde jag ändå inte. Jag minns 2013 som en sämre tid, ett år av plåga på planen. Jag ville nästan aldrig dit. Men jag tränade. Tränade mest. Kom till fotbollsavslutningen för att få priset. Missade Bowlingen och middagen för jag klarade inte av att äta med alla från laget - jag kunde ju inte ens äta med mig själv. Men jag ville komma och få beviset på att jag fanns. Nu när jag ser på det, ser jag bara all den tid som gick åt vid sidan om planen. Alla timmar som jag grät inför träningarna. Alla gånger jag föll ihop på badrumsgolvet när jag kom hem och skakade av ångest. Alla tårar. Allt blod. Jag minns anledningen till att jag ändå kunde ta mig till träningen: för att straffa mig själv och kanske "lyckas" bli skadad så att slapp träna. Fast trots skada hade jag ändå tvingat dit mig själv. För jag skulle ha det där himla priset. För att känna att jag, trots social inkompetens, i alla fall hade något att komma med. Jag var kanske inte hon som alla gillade, men jag kunde vara hon som tränade mest.
Nu känns det hela bara så sorgligt.
Hade mer i tankarna. Men Instagram lät mig inte skriva mer.
Kommentarer
Trackback
