Jag får hålla mig. Stå emot allt vad jag kan. Medan det äter upp mig inifrån. Och jag undrar om det här någonsin kommer ändras. Visst, det är bara andra gången och det kräver väl träning, psykisk träning; liksom det fysiska. 

Jag fick permission idag och med en kväll utan planer bestämde jag och pappa oss för att bege oss ut för lite konditionsträning i form av promenad/löpning på någon slags bra och lagom nybörjarnivå som vi hade bestämt sedan tidigare. Det gick bra och det var skönt - både för huvud och kropp faktiskt. När vi däremot sedan körde styrka, gjorde jag något jag inte skulle göra: gå ifrån det program jag har skrivit. Det var inte mycket mer, utan egentligen något jag bara kände var för låg utgångspunkt förra gången och behövdes ökas på. När det dock var dags för sista övningen fick jag en tanke på att öka den också, men gick emot det tvånget för att jag har lovat mig själv att jag ska fixa att träna balanserat och utan att vara slav under tvången. Nu efteråt är det dock det enda jag kan tänka på: jag ökade inte de där x antal sekunderna som jag fick tanken på. Jag får stå emot hela tiden för att inte följa tanken, vilket kanske låter otroligt löjligt för vad är det för fel att köra lite mer? Jo, det som blir fel är att jag aldrig kan sluta, det kan alltid bli mer; mitt huvud sprängs tillslut och jag kör ner i botten. Jag försöker se helheten av det jag och min kropp har gjort idag och vad mycket gott jag har gjort den, men de negativa tankarna är starka. Dock vägrar jag att de ska få vinna. Trots att jag har en hög med tankar som bara skriker åt mig vad som var fel, vad som kunde göras mer, vad som kunde gjorts annorlunda och allt vad de nu säger, så ska jag gå emot dem - även fast det går emot allt vad som känns rätt. Jag vet ju innerst inne att jag inte kan följa den typen av tankar, men det är så svårt att veta var gränsen går; när är det hälsosamt kämpande och när blir det ett tvångsmässigt ont? Jag antar väl att det är det jag måste lista ut, men det är inte det lättaste. Nu ska jag i alla fall försöka vara nöjd med vad jag har gjort idag och gå emot alla tankar som säger att jag måste göra de där extra sekunderna som jag inte gjorde när jag istället följde det som var skrivet.

Så var klockan på igen. Oj vad många negativa minnen jag har med den här klockan. Så mycket ångest. Så många tårar. Så mycket destruktivitet.