Bye bye doesn't mean forever

Är på permis i Kuoksu och idag har det varit en fantastisk dag så jag och pappa gick med Kompis på isen i vårsolen. Blev rätt varm av det och fick lite puls då både solen värmde, vi fick plumsa en hel del i snön och jag har varit helt fysiskt inaktiv i si sådär nio månader. Innan det har jag väl inte varit precis aktiv de närmaste åren. Jag har länge haft ett komplicerat förhållande till träning och sedan jag slutade träna fotboll 2013/2014 har det inte blivit mycket alls eftersom jag har tendens att överträna ungefär så fort jag sätter igång det minsta lilla och jag insåg att "träning och bli frisk från ätstörningen" inte gick ihop. Det är svårt att förklara hur det blir, men träningen är ett av de största tvångsmomenten jag har och tillslut kunde jag helt enkelt inte kontrollera det; det blev fel, det blev för mycket, det blev ännu mer destruktivt.


Efter jag har haft ett otroligt långt träningsuppehåll - för min hälsas skull -, tror jag det börjar vara dags att bryta det där uppehållet - för min hälsas skull. Mitt mål är att jag ska kunna träna hälsosamt, för att göra min kropp gott - inte att det ska vara ett sätt att göra mig illa eller straffa mig själv. Jag och pappa har pratat om att börja träna lite tillsammans som vi gjorde förut, men nu börja lite lätt för att komma igång. Så idag efter vår promenad tänkte jag "varför inte?" också gjorde jag mig redo för att köra lite styrketräning efter en anteckning jag gjorde för ett tag sedan. Det fysiska må ju vara en del och det märktes absolut att jag inte har tränat på länge, så det var otroligt tungt, men det är det psykiska fick jag - och kommer få - kämpa mest med. Jag hade den där anteckningen och jag körde med att följa den till punkt och pricka - inte mer. För jag har en tendens av att tänka "lite till, lite till, lite till" osv, och det är där jag kan tappa kontrollen, för jag kan inte stoppa mig själv, jag blir aldrig nöjd. Jag gick efter den där anteckningen och försökte att inte tänka, att inte värdera, utan att "bara" följa det programmet jag hade skrivit upp. Om jag nämnde att det fysiska var tungt, fick jag kämpa så mycket mer med det psykiska. Det behöver jag, sådär några timmar efter, fortfarande göra och det kommer jag nog få göra kommande dagar också. Allt för att inte börja köra varje dag; allt för att inte låta ångesten, över att jag hade kunnat göra lite mer, komma; allt för att låta det här vara en början på något långsiktigt och positivt, utan att straffa och köra i botten direkt.

När jag tränade som mest, var jag rädd att om jag inte tränade varje dag så skulle jag tappa i styrka. Nu har jag inte tränat på riktigt på flera år och någonstans inom mig förväntar jag fortfarande att jag ska vara lika stark som då. Ni hör ju, det går ju inte alls ihop. Att tappa i styrka för att en har en vilodag är ju inte rimligt (och den där vilodagen skulle väl dessutom oftast bara vara till nytta). Att inte tappa i styrka efter att ha haft viloår är ju inte heller rimligt, så jag försöker att tänk logiskt. Jag försöker att tänka att jag, efter flera år av vila och nu den sista tiden flera månader av iprincip stillasittande, är på min svagaste nivå. Men det är svårt. När en vet hur många armhävningar en har klarat av. När en vet hur länge en kunde stå i plankan. När en vet hur himla stark en var där en gång i tiden. Men idag klarade jag att hålla bort de där tankarna som jag vet skulle förstöra så mycket. Jag lyckades kontrollera tvånget och hålla mig till det jag skulle göra, och det där med "mer mer mer" körde jag över och sa stopp

Jag ska försöka att släppa de här nu och bara låta det rinna av mig också får vi se när det blir av nästa gång. Då får jag ta mig an den kampen. Förhoppningsvis blir det lättare med tiden för idag var det riktigt tungt åt båda hållen, men jag klarade det. Fysiskt kände jag absolut av mig icke-befintliga muskler, men jag klarade det. Psykiskt kände jag av de ihärdiga tankarna, men jag bemästrade dem idag. Nu får jag bara se till att inte börja överanalysera kommande dagar eller få någon form av tanke som säger att jag ska köra ännu mer. Nej, nu har jag gjort det här och jag ska klara av att kontrollera allt som finns inombords.

Ungefär så här kände jag när jag var klar. Det var så skönt ute på bron att jag kunde köra styrkan där ute, på ett liggunderlag, i t-shirt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0