Korten på bordet
Totalsiffran 4 för antal självmordsförsök dubblerades på tio dagar. Nej, det rullar inte på för mig. Det har i alla fall inte rullat åt rätt håll. Jag köpte en lägenhet i Piteå, jag började läsa konst på Framnäs och jag fick gå kvar i DBT:n - precis den höst jag ville ha, men allt blev inte som jag ville.
VARNING! Självmord, (för många människor) obekvämt, jäääätte långt.
Jag berättade om att jag har slutat DBT, behandlingen som skulle bli min räddning i höst, den jag så gärna ville gå och trodde skulle hjälpa mig att bli fri. Den har hjälpt mig mycket. Och det är troligen min psykologs förtjänst att jag ens kunde uppleva hösten. Men trots att jag har gått framåt på många punkter har mitt första och mest rotade problem - eller symptom på det verkliga problemet, vad det nu är -, kvarstått. Ätstörningen har bara gått utför och det senaste året har det varit mer än kaos. Inte synlig såklart - det går att dölja det mesta -, men det har känts. Så himla mycket. Jag är inte ännu redo att riktigt prata om det, men min höst blev inte alls som jag ville att den skulle bli. Trots att jag är väldigt lycklig, mår jag samtidigt så himla dåligt och de senaste veckorna har det minst sagt varit kaos.
För att göra en lång historia kort så har jag, liksom många gånger förr, tappat hoppet om att någonsin kunna bli frisk och fri - men denna gång mer än någonsin. Och helt ärligt ser jag ingen mening alls med livet om det ska vara på det sättet som det är nu. För första gången berättade jag om mina suicidplaner för min psykolog - innan hon fått reda på de som genomförda via sjukhuset eller liknande. Jag och hon hade tidigare skickat en remiss till Comede - ätstörningskliniken här i Piteå -, men trots det kändes det ändå inte som någon idé att försöka för hur skulle det gå? Min psykolog hade telefonkontakt med mig nästan varje dag i två veckor för att hjälpa mig att helt enkelt överleva. Jag skjöt för första gången fram mina planer en vecka och under den tiden fick jag tid hos en läkare på psykiatrin som jag berättade om. Hon var verkligen jättebra och tog mig på allvar både med maten och mina suicidtankar. Hon ville lägga in mig men jag vägrade och därför hade även vi telefonkontakt. Hon ringde på torsdagen. Min psykolog ringde på fredagen (27/11) efter skolan. Jag sa till båda att det var bra.
Varning för beskrivning av självmordsförsök. Det är ingen hemlighet att det är det enda jag har gjort så jag tror inte det spelar någon roll huruvida jag skriver ut det eller inte.
Några minuter senare stoppade jag i mig alla tabletter jag hade köpt och gick och lade mig. Natten var förfärlig såklart och jag fick panik när jag insåg att jag jag kräktes upp en del av tabletterna några timmar senare. Men jag fortsatte hoppas på att de hade hunnit börja verka och att de som var kvar gjorde någon skada. Vid två på lördagen ringde min psykolog, hörde att något var fel och frågade om jag hade tagit tabletter. Hon blev arg och orolig såklart och ringde efter ambulansen och ringde sedan till mig så alla tre pratade i samma samtal. De sa åt mig att öppna dörren och i panik så sprang jag runt i lägenheten och helt plötsligt var två jättetrevliga ambulansmän inne i mitt hem.
Det blev en åktur till sjukhuset, akuten och IVA där motgift sattes in och dropp med diverse salter som mitt hjärta tydligen behövde. Eftersom jag inte mådde speciellt dåligt då (förmodligen på grund av att jag hade kräkts upp så mycket) så förstod jag inte varför jag ens behövde allt det där - det var ju ingen fara med mig, jag hade väl misslyckats? Jag sa att jag inte ville ha någon hjälp och att den urgulliga sjuksköterskan slutade prata med mig efter det gjorde att jag fick så himla dåligt samvete och just då tänkte jag "jag gör aldrig om det här". Men när pulsen steg från 50 till 120 på några sekunder, det kändes som att jag andades genom ett smalt sugrör och syresättningen i blodet blev alldeles för låg, lade jag mig tillbaka, log och trodde att jag höll på att dö. Men istället började det tjuta och personal som ville hjälpa patienten som inte ville ha hjälp kom in och det blev syrgas och byten av nålar och tillslut kunde jag andas igen. Sedan låg jag där på IVA tills nästa morgon då en från personalen frågade om jag ville till Sunderbyn och psykiatriska avdelningen. Jag sa givetvis nej och sa att jag ville hem. Och de skickade hem mig.
Söndagen vandrade jag mest runt och visste inte var jag skulle ta vägen för jag har aldrig gjort något vidare impulsivt självmordsförsök tidigare - alla har varit planerade in i minsta detalj. På måndagen köpte jag ytterligare tabletter och bestämde mig för att sluta planera och bara försöka tills det gick. Denna gång kunde min kropp behålla alla tabletter men det hade givetvis sitt pris och den natten är helst något jag glömmer - eller kanske bör jag komma ihåg den för att inte göra om det igen. Den enorma fysiska smärtan blev för stor och efter evighetslånga timmar svalde jag min stolthet, tog ett beslut och ringde ambulansen själv - för jag stod inte ut. Det blev en hemsk tur med ambulansen till akuten då den aldrig tycktes sluta guppa. Illamåendet tycktes inte ha någon gräns och personalen på akuten bad mig desperat att sluta försöka kräkas (men det kändes bättre och jag visste ju att inget skulle komma upp eftersom det var så länge sedan intoxet). Jag mådde till och med illa av att åka rullstol från akuten till IVA. Nog visste jag att dosen jag hade tagit var dödlig, men den var långt ifrån lika stor som den på fredagen. När jag sa "bara x stycken", sa de att det inte alls var så bara. Sedan började min värsta natt någonsin. Personalen var jättebra och verkligen försökte hjälpa mig, men trots sprutor mot illamåendet och massvis med blött papper i ansiktet så mådde jag bara sämre. Jag rev lös EKG-sladdarna, ID-bandet, sparkade iväg en stol som stod för nära och drog nästan av mig mitt hår. Jag hade panik, men efter många timmar och lugnande ord så kunde jag sova i någon timme innan de började sticka mig igen.
På tisdagen gjorde jag något som jag både har ångrat men som jag samtidigt är så glad över - jag ringde till Elin som jag skulle prata med den dagen och sa hur allt låg till (ingen mer än personalen på sjukhuset visste ju någonting). Och alltså den vännen... Ja, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket hon har hjälpt mig. Och jag vet inte hur jag ska förklara hur ledsen jag är över att jag bara berättade för henne och lät henne bära allt på sina axlar. Men hon kom i alla fall. På morgonen hade jag pratat med en läkare från psykiatrin som hade frågat precis samma saker som läkaren från IVA hade gjort två dagar tidigare: har du några självmordstankar? -nej, vill du dö? - nej, vill du leva? -ja, kommer du göra något när du skrivs ut? -nej. Svaren kommer automatiskt. Jag vet inte vad de har träffat för patienter tidigare, men för mig känns det som en utopi att sådana tankar försvinner efter en dag. Så jag upplever det som en väldigt provocerande fråga "har du fortfarande sådana tankar?". Såklart jag har! Jag hade liksom fortfarande kvar märken från tejpen sedan jag varit inne på IVA två dagar tidigare pga ett annat självmordsförsök. Så jag slapp alltså skrivas in på psykiatrin och var bara kvar på IVA för att vänta ut droppet. Men när jag pratade med Elin blev jag osäker...borde jag bli inlagd eller inte... Vi pratade, Elin pratade med alla möjliga inom vården, men tillslut gjorde jag som jag alltid gör: säger att det är lugnt. Dock gick de inte riktigt med på det vi tidigare hade kommit överens om att bara bli utskriven, så jag fick åka hem till Elin, sova där, gå till skolan och sedan komma tillbaka till medicinska avdelningen på ett utskrivingssamtal. Dock hade de ingen aning om vad jag och Elin pratade om när vi kom dit på avtalad tid så vi blev skickade till psykiatrin där det också var väldigt struligt. Tillslut träffade vi någon där som gav mig ett läkarsamtal en halvtimme senare. Där talade jag, med hjälp av Elin, sanning - hon fick även säga sitt -, men de gav mig ändå valet att bli inlagd eller åka hem. Och hur ska Sofia Ambivalent Kihlström kunna välja mellan det som hon vill och det som hon borde? Be om hjälp när man får dåligt samvete och känner sig till besvär över att ens existera? Så jag sa att jag åker hem. Elin började ställa frågor när vi kom ut och tillslut så brast det. Jag blev inlagd på en troligtvis väldigt bra avdelning, men jag kände mig för i vägen för att kunna vara kvar. Nästa morgon sa jag i panik till läkaren att jag måste ut, bort därifrån, kan inte ta emot hjälp. Så jag blev snabbt utskriven och styrde stegen direkt mot Apoteket, lika många tabletter som på måndagen, betalade i kassan, gick till toalett, svalde och gick hem. Och väntade.
Jag lade mig direkt - med ytterkläderna och allt på mig på vardagsrumsgolvet. Jag fick samtal från Elin som frågade hur det var. Jag ljög som vanligt och sa att allt var bra. Jag varken kräktes eller berättade för någon, men på fredagen var jag ändå så stabil att jag kunde gå till skolan. Trött och illamående, men dagen rullade på och sedan hem till Elin som fyllde år. På lördagen gick vi på stan och smart som hon är höll hon mig kvar tills apoteken hade stängt. För att döda den skyhöga ångesten satte jag mig därefter på bussen till Luleå för att åka fram och tillbaka (bussåkande=ångestdämpande för mig). Medan jag väntade på bussen hem dog min telefon och då började min plan, att inte berätta för någon om detta, krackelera. Elin blev orolig när jag inte svarade och ringde till flera av mina kompisar (absolut förståeligt). När jag sedan satt på bussen och kunde ladda telefonen fick jag ett desperat samtal från Lina som hade fått information om att jag inte levde. Försökte lugna ner henne liksom jag gjorde med de andra - jag satt ju bara på bussen, det var lugnt. Jag pratade länge med både Rebecca och sedan Emma när jag kom hem. Lade mig återigen på vardagsrumsgolvet med ytterkläderna på, lika oduschad som den senaste veckan och när jag höll på att somna fick jag samtal från psykiatrin i Piteå. Både Emma och Elin hade ringt dit och givetvis förstod jag dem, men jag lyckades övertala hon som ringde att det var lugnt, det är alltid lugnt.
Jag ställde alarmet på söndagen så att jag skulle vara på Apoteket när det öppnade, köpte tabletter och svalde dem som alla andra gånger. Fick ett samtal av Emmas mamma som var orolig och ville att jag skulle komma och hälsa på dem. Jag försäkrade henne om att det var lugnt. Men uppenbarligen trodde hon inte på mig för vid tolv ringde det på dörren och pappa stod där. Fick panik för jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera med tanke på de senaste nio dagarna av så många tabletter. Vid en vanlig överdos mår man sjukt jävla dåligt precis överallt och med tre överdoser i bagaget och en pappa på besök insåg jag att det inte alls skulle sluta bra. Men jag ljög, höll inne illamåendet, försökte vara vanlig och efter många timmar så åkte han hem. Jag lade mig äntligen och sov - på samma ställe, med samma kläder -, men sent på kvällen slogs min dörr upp och in kom återigen pappa. Han hade nu fått reda på vad som verkligen hade hänt - inte bara att folk sa att jag mådde dåligt. Han var orolig såklart men jag ville inte prata. Så vi lade oss, han sov i min säng och jag sov på golvet med hunden. Eller sov och sov, jag lyssnade på pappas snarkningar fram tills efter fyra innan jag somnade några timmar. På morgonen var jag otrevligare än otrevligast och ville bara komma därifrån. Hade en tid på Comede en halvtimme efter att jag hade vaknat så jag begav mig snabbt dit med självmordstankar högre än fler skyskrapor staplade på varandra och en gnagande oro att det jag hade gjort inte skulle fungera - trots att det rent logiskt "borde". Jag tänkte säga till min blivande behandlare att jag inte ville ha någon hjälp, att allt var onödigt och att jag ändå inte kunde stå ut med känslan att vara till besvär. Men så fort vi började prata kändes det helt plötsligt som att hon tog mig på allvar och att det faktiskt kunde bli något av den kontakten. Efteråt var jag så glad så jag åkte hem, städade lägenheten (ja, det lilla dammet som nu fanns) och tog mig en dusch och bytte kläder för första gången på nästan två veckor.
När jag mötte upp Elin var jag helt hyper och jag förstår varför det gjorde henne lite misstänksam, men det var som att jag hade all energi i världen. Det dalade väl efter ett tag, men det var kul så länge det varade och sedan dess har jag bara försökt att träffa människor, planera in saker, inte vara för desperat för att det inte verkade som att tabletterna hade gjort någon skada och ja....jag vet inte. Bestämma mig för vad jag vill?
Förlåt att jag är missvisande och att det inte alls rullar på så bra som jag får det att verka. Ingen kan läsa tankar och såklart förstår jag om det kommer som en chock för vissa - det var väl lite det som var meningen, att ingen skulle veta egentligen. Men nu har jag lagt korten på bordet, inte väntat ett halvår för att berätta sanningen om "hur det var". Nu skriver jag hur det är, och nej, det är inte så jävla bra. Självklart har jag självmordstankar. Att säga något annat vore en lögn - dock borde jag väl vara med bekant med det än sanningen efter alla mina lögner... Det kanske är obekvämt för många att jag skriver detta. Jag har ingen redovisningsplikt. Jag är inte stolt över det här. Men samtidigt känner jag att det är så här det är, och varför dölja verkligheten. Jag drar mig ofta för att skriva sådana här saker på grund av att jag har lätt för att underdriva och vill verkligen inte förminska problem som redan förminskas nog mycket. Jag har svårt att förklara känslorna, tankarna och smärtan i det hela och det skapar ingen rättvisa i situationerna. Att bara berätta sakligt som jag har gjort nu upplever jag blir väldigt platt och inte alls så himla påfrestande som det är. Men vill folk tro att psykisk ohälsa är något man bara kommer över, eller något man rycker upp sig från för att jag är dålig på att förklara, ja då är det väl deras förlust. Jag kan inte bara hålla tyst. Även det mörkaste måste man våga prata om, trots att man aldrig kan förklara hur det verkligen känns.
Hurra för bemötandet i vården i Piteå
I torsdags pratade jag ännu en gång med läkaren från psykiatrin här i Piteå och jag måste verkligen trycka på det faktum att jag har blivit bemött så himla bra. För som jag sa är det viktigt att komma ihåg det lilla positiva som finns kring psykisk ohälsa - som till exempel vänner som inte lämnar en. Jag har mött många dåliga läkare. Jag har upplevt mycket dåligt bemötande. Och det har jag skrivit om. För det är ju viktigt. Faktiskt. Men när jag nu har varit med om detta så tycker jag det är ytterst viktigt att tala om det också. För detta är verkligen något nytt för mig. Inte på öppenvården då, för på DBT:n har jag ju blivit bra bemött - även tagen på allvar. Bra bemötande på ätatörningsmottagningen också - dock kanske inte samma upplevelse av att bli tagen på allvar. Men på sjukhuset och av läkare på öppenvården då har det inte riktigt känts så bra. I Luleå alltså. Men nu har jag varit med om detta fantastiska i Piteå som jag bara måste få dela med mig av.
Du ser inte det som någon annan känner
Att dina sår inte är djupa. Att du inte är underviktig. Att du inte har försökt begå självmord. Att du aldrig har varit med om något traumatiskt.
Det behöver inte betyda att du inte kan må dåligt. Det sitter inte i djupheten (ens ett ord?). Eller vikten. Eller närheten till att slockna för gott. Det sitter i huvudet. Och ens huvud kan ingen se. Därför går många på det synliga, och definierar problemen utifrån det. Men saken är den att det är så mycket som inte syns. Att säga till en som har skadat sig att det inte var tillräckligt djupt, till en med en ätstörning att hen inte är smal, eller till en med depression att det inte kan vara så farligt för hen inte försökt ta sitt liv....det är bara ren och skär idioti. Det gör inget annat än att man inte känner sig tagen på allvar och kanske dessutom känner press att man måste "må sämre" för att få hjälp. Och vem ser inte att det är en otroligt dålig start? Om man söker hjälp ska man ju få den hjälpen för att bli bättre, inte ta till destruktiva metoder för att på något sätt "visa" att man mår dåligt. Nej jag förstår inte logiken i det. Så snälla, kom ihåg en sak: säg aldrig att någon inte mår "tillräckligt dåligt" (vad det nu är).
Beteenden kan förklaras
Det finns så många fördomar. Det finns så lite förståelse. Det finns så många människor som tror att de vet allt om alla.
När det handlar om psykisk ohälsa, och livet i övrigt, är det viktigt att komma ihåg att du aldrig kan veta hur mycket någon kämpar. Säg aldrig att något är så lätt för den där personen, för du kan aldrig veta. Hen kanske kämpar varje dag med att ha på sig sådana kläder trots att kroppsuppfattningen inte tillåter det. Hen kanske får hålla sig från att hela tiden försöka dölja sina ärr. Hen kanske får kämpa för att varje bit mat ska ner. Hen kanske pressar sig själv för att ta sig till jobbet och möta folkmängden. Hen kanske går sönder inombords men ler på utsidan.
Du kan inte se. Du kan inte veta. Så påstå inte att något är lätt för någon annan som du inte har en aning om. Det är lätt att maskera sig, det är lätt att hålla en bra fasad utåt. Medan det för andra är jättesvårt. Döm inte. Beteenden kan förklaras om du är villig att försöka förstå.
Det är så himla mycket som inte syns. Som absolut känns.
Att komma ihåg de som faktiskt försöker
Fick mig som vanligt ett nyttigt samtal när jag umgicks med min underbara vän Lina igår. Och vi kom fram till att det är något gällande psykisk ohälsa som ofta glöms. Nämligen alla som ger ett positivt bemötande.
Vi vet att det strukturellt sett finns en tabu, den går inte att ta miste på. Detta leder till många problem som skam, att folk inte vågar söka hjälp, att drabbade blir särbehandlade med mera. Därför är vi många som försöker belysa detta faktum och göra vad vi kan för att minska tabun. För den finns absolut. Många blir otroligt dåligt bemötta och vågar kanske aldrig berätta för någon mer än behandlaren (dvs om hen ens har en sådan).
Men.
Det finns även de som förstår. Eller försöker förstå. De som kommer in med en beskrivande och icke-värderande inställning. Det finns de som inte backar undan och blir rädd. Det finns de som stannar kvar. Och det är så viktigt att vi kommer ihåg att nämna dem också. Det är viktigt att vi tar upp problemet med tabun, vi måste prata om det. Men vi får inte glömma det som faktiskt är bra. För det finns så många fantastiska individer som är öppna för kunskap, som inte bemöter en som mindervärdig bara för att en har psykiska problem. Och de är värda att bli nämnda. Att känna sig uppskattade.
Igår skrev jag lite om sådana personer på min instagram.
"Jag har ljugit för dem. Jag har dragit mig undan. Jag har ignorerat deras desperata samtal och sms. Jag har oroat dem mer än jag kan förstå. Jag har gett dem alla anledningar till att lämna mig.
Men.
De har förstått varför jag ljugit. De har fortsatt att fråga om jag vill ses. De har tagit till andra knep än telefonen för att se om jag lever. De har besökt mig på sjukhuset. De har lyssnat på mig när jag mått dålig. De har accepterat de gånger jag inte har velat prata. De har inte blivit avskräckta av mina ärr. De ha försökt dra mig upp på fötter.
De har stannat kvar.
Trots allt, har de stannat kvar. Mina älskade vänner.❤️ Utan er hade jag inte kunnat se soluppgångar som denna. "
För det ger så mycket, att bli sedd, respekterad och accepterad. När stora delar av samhället kanske hade gett en ett sämre bemötande, finns de individer som inte är lika trångsynta. Och varje sådant bemötande skapar hopp, tacksamhet och ger mig kraft. Och jag har varit med om det så många gånger. Både från vänner, lärare, gamla bekanta och släktingar. De måste få veta att de gör något viktigt.
Det andra som hände under våren
TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök
Jag skrev att det var en annan historia. Men egentligen är det samma. Jag hade kvar planen på att ta mitt liv. Så fort jag blev utskriven egentligen. Men då skulle jag avsluta dagvården. Och sedan var jag ambivalent. Jag bokade in saker hela tiden för att distrahera mig men ändå hade jag den ihållande tron om att "det är så här livet ska sluta för mig, jag ska ta mitt liv, jag har gjort mitt, jag är färdig här". Och smärtan jag kände. Över allt. Över livet. Är svår att beskriva. Allt jag hade jobbat upp på dagvården hade fallit sedan länge, de få saker jag såg som meningsfulla hade tappat sin mening och det enda jag väntade på var "rätt tillfälle". Jag visste att jag skulle göra det, det vara bara lite osäkert exakt hur och när. Men jag planerade ännu en gång. Ganska precis en månad efter mitt tidigare försök hände det. Och denna gång, samma dag som det skulle ske, ringde Emma. Såklart. Jag förstår inte hur hon gör. Men hon kan känna på sig. Fast jag sa ju ingenting. Såklart. Försökte vara övertygande och svor åt henne i mina tankar för att hon nästan lyckades stoppa mig.
Men jag hade bestämt mig. Och jag genomförde det. Mer och lite annorlunda än gången tidigare. Och det faktum att jag, nykteristernas nykterist, drack alkohol för första (och för i helvete enda) gången, visar på hur desperat jag var över att dö. Men dagen efter händer det jag var så rädd över - jag vaknar. Pappa, som kom hem och gick ut med hunden på lunchen, kom av någon anledning till mitt rum och började bulta på dörren. Jag var rätt borta men försökte bara spela trött och frågade vad klockan var. Han insåg snabbt vad som hade hänt och skulle iväg med mig till sjukhuset. Jag tuppade av flera gånger och minns inte så mycket annat än att några ambulansmän kom in och tryckte jättehårt på bröstbenet och sedan var jag inne i en ambulans. Nästa stund var jag på sjukhuset. Det var akuten, AVA och IVA och efter två dagar började jag känna mig rätt normal. Eller normal är väl fel ord, men inte helt borta. Normal var allt annat än jag kände mig när jag var tvungen att sitta och kissa på en himla stol bredvid medan någon kollade på mig. Den förnedringen jag kände då var så stark. Jag kände mig så inkompetent och obetydlig och ja...jag undrade ännu en gång hur detta kunde ha hänt. Misslyckats igen. För min lever gjorde såklart ett kanonjobb som förr.
Jag förstår att jag sedan blev skickad till psykakuten 32:an. Lite insikt har jag ju. Men vad jag inte förstår är hur de kunde skriva ut mig samma dag efter att de först hotat om LPT. Jag blev jätteglad såklart, för att vara där inne hjälper mig inte, men när de först bedömde att suicidrisken var hög, tänker jag väl inte att det logiska är att skriva ut någon. Jag träffade i alla fall min psykolog direkt efter och jag var så trött och så icke-närvarande. Men jag hann snappa upp det hon sa om att jag kunde ha andra problem. Autistiska och psykosliknande drag. Och det kom och gjorde min trasiga skalle ännu mer skada. Men sedan dess har hon aldrig nämnt det. Något jag däremot lärde mig, kanske inte under just detta samtal men senare, var att tanke inte är lika med handling. Och det gjorde att vi kunde hålla vårt mål som vi satt upp då - hålla mig vid liv tills sommaren.
För var det kaos. Jag var förstörd. Jag hade ju inte planerat längre. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag tog varje dag som den kom. Jag bestämde mig aldrig för att nu ska jag leva. Men jag tänkte inte framåt så mycket. Jag försökte vara ärlig med min psykolog. Jag hälsade på (min) Emma och även Henny, tillsammans med Anna, (vår) Emma och Rebecca. Och på något sätt blev det tillslut sommar och jag levde. Jag hade till och med sökt till Framnäs, kommit in och börjat leta lägenhet i Piteå. Jag tänkte "fukc normal" och försökte fokusera på att bara överleva dagen. Och inte göra så jävla mycket av framtiden. Ett år konst och sedan får jag se vad som händer. Och det gick. Trots tårar. Trots ångest. Trots hopplösheten. Trots att dö var det enda jag ville.
Jag fick min drömhöst med DBT, Framnäs och lägenhet i Piteå.
Trots överdoser jag inte borde ha överlevt.
Det ena som hände under våren
You think that you've worked it out,
then BANG right out of the blue,
something happens to you
to throw you off course
and then you breakdown
TRIGGERVARNING: prat om självmordsförsök
I början av DBT:n förra hösten pratade vi om känslors maxgräns, till exempel för ledsenhet, hur ledsen man hade känt sig som mest och om man trodde att det gick att bli ännu ledsnare. Då sa jag att "det kan ju alltid bli värre, man kan alltid bli mer ledsen". Det tror jag inte på längre. För i våras nådde jag min sorgs absoluta maxgräns.
Men jag spolar tillbaka bandet.
Jag har inte berättat för någon. Jag har skämts. Inte vågat. Och framförallt inte sett någon mening med det. Varför skulle någon behöva veta? Ingen har ju gjort det sedan allt hände. Jo, mina föräldrar, släkt och behandlare. Och min Emma. Det andra som hände alltså. Det här, det första som hände vet bara behandlare, sjukvårdspersonal och Emma.
Jag vet inte hur det började egentligen. Jag försöker minnas. Läser mina dagböcker och försöker förstå. Under en dagvårdsperiod där maten gick bättre än den har gjort sedan jag började mixtra. Helt plötsligt kom insikten att "jag mår rättså bra...men ändå klarar jag inte av livet" (livet=skolan kändes inte lättare). Och då kom tankarna. Och då var tanke lika med handling. Så från en dag till en annan var det bestämt att jag måste ta mitt liv.
Vad som hände sedan är för alla en gåta. Förra året pratade läkarna om levertransplantation, denna gång var det fler men inget hände. Jag visste att det skulle ta tid, men dagarna gick... Jag läste och läste om folk som hade gjort samma sak, mängd och hur lång tid det hade tagit innan de fick vård. Jag läste om maxtid för att antidot skulle hjälpa. Jag läste att de hade dött. Och jag hade väntat längre. Jag hade tagit mer. Men inget hände. Jag blev desperat, räknade timmar, räknade dagar...
Efter ett tag kom hon in och sa att jag skulle följa med och prata med henne. Jag sa att jag inte hade något mer att säga och då blev hon arg och bad mig att lägga ifrån mig det jag höll på med och följa med henne. Hon sa att vi kunde gå ut i väntrummet för att det var tomt där. Följde motvilligt med och då ser jag min psykolog stå där också. Jag minns inte vad de sa, bara att de hotade med LPT om jag inte samarbetade och följde med dem till hennes rum. Där sa de att de skulle skicka efter polisen om jag inte gick med på att åka med det mobila teamet från psykiatrin. Jag trodde såklart inte på dem, men när det visade sig att de menade allvar så gick jag med på att åka in frivilligt. Där fick jag för första gången träffa en bra läkare, ljög lite, väntade mycket, hoppades på att bli utskriven, men det blev LPT.
Och det var ungefär där jag uppnådde min sorgs maxgräns. Jag var så vilsen. Leverproverna visade ingenting. Ingenting hade hänt. Jag var så arg. Så ledsen. Så förstörd. Jag var säker på att hjälpen jag hade fått skulle försvinna då jag brutit kontraktet.
Varför jag verkligen ogillar den psykiatriska akutavdelningen
För det första vill väl ingen vara instängd bakom låsta dörrar på en psykiatrisk avdelning, berövad på sin frihet, så det är väl den största anledningen att jag inte gillar avdelningen.
För många har det förmodligen hjälpt jättemycket att vara där. För mig har det hållit mig vid liv någon gång.
Men det är det.
Punkt.
För det är så mycket som har gjort min inställning, till det stället som kallas 32:an, allt annat än bra. Rent hatisk faktiskt. Jag har varit inlagd där sex gånger (+en natt), varav två under LPT - lagen om psykiatrisk tvångsvård - men inte en enda gång har jag jag gått därifrån och tänkt att jag skulle vilja göra något annat än att skrika till dem hur dåligt jag tycker att de har skött det. Visst är det förmodligen usla arbetsförhållanden och skötarna och sjusköterskorna har väl inte så mycket att säga till om, men lite medmänsklighet kan man väl försöka plocka fram ändå?
Jag är medveten om att det jag har upplevt inte är i höjd med vad många andra har gjort, men varför jämföra? Ingen vinner ju ändå på det - som ni säkert vet ;) Det har väl kanske inte varit så mycket göra utan mer vad jag har upplevt - vilket i och för sig kan vara rätt snevridet ibland.
- Jag har aldrig fått någon som helst konkret hjälp där - det enda jag har gjort är att ha varit på förvaring.
- Jag var tvungen att förklara vad ätstörning UNS var för en läkare på en psykiatrisk avdelning.
- Jag vet inte hur många gånger någon har ifrågasatt det faktum att jag har en ätstörning för "du är ju inte smal" (dååålig idé att säga det till en med ätstörningsproblematik oavsett kroppsbyggnad).
- De har sagt till en kompis som besökte mig att det såg ut som att hen skulle varit inlagd där.
- Jag blev utskriven utan att ha fått prata med någon läkare på fyra dagar - när jag mådde som allra sämst vilket resulterade till mitt första självmordsförsök - sedan skyllde de på mig att jag inte sa något på läkarsamtalet jag aldrig hade.
- Efter veckor under LPT skrev de plötsigt ut mig efter att jag hade kommit tillbaka från en permision som inte hade gått så jättebra och jag för första gången sa att jag hade skadat mig. Jag fick veta att de bara hade gett bort mitt rum så där, alltså hade de i princip skrivit ut mig innan de visste hur permissionen hade gått.
- De har beslagtagit småsaker som headset och flourskölj under visitering, men inte kollat igenom småfacken i väskan där jag hade ett uppenbart farligt föremål (då tyckte jag ju det var bra, men nu inser jag ju att det var precis tvärtom då självskaddebeteende är ett uppenbart problembeteende).
- Efter mitt 2:a självmordsförsök inom loppet av en månad och 4:e inom loppet av ett år, skrev de ut mig direkt efter att jag hade kommit från AVA och IVA till avdelningen. Alltså från att ha hotat om LPT och skrivit i journalen "Man har gått igenom en strukturerad suicidrisksbedömning och suicidrisken är hög", skrev de ut mig (samma som ovan, jag tyckte det var bra då, nu är jag bara helt paff och funderar på hur mycket skit de hade fått om jag hade begått självmord efter det).
- Jag kan räkna på en hand då personal har kommit och suttit sig ner för prata med mig - och det har inte varit så mycket längre än en kvart (men de få stunderna då någon har brytt sig och frågat, de har jag verkligen uppskattat).
- De har däremot fått mig att känna mig så dumförkarad - fler gånger än jag kan räkna på alla mina händer, tår, andras händer och andras tår.
- De har sagt att jag kommer få ännu fler fula ärr när jag skadar mig så (okej, jag skäms redan för dem - gör det inte värre. Och öhh, ja? Jag vet att ett sår kan skapa ett ärr, jag hatar dem så ni behöver inte säga att min arm är ful också).
- Jag fick sova med en psykotisk människa som hallicunerade hela natten, pratade med sin syster som inte var där och gick runt och strök på "sitt barn" (=jag).
- Bemötandet har antingen varit som att jag var tio år, som att jag inte har haft något där att göra - trots att jag har varit där på tvång - eller som att jag inte har funnits.
- Jag har verkligen upplevt att de inte har förstått ens det stora hela i mitt mående - varken bättre eller sämre - och till exempel frågat om jag var ledsen när jag hade legat i ett dygn i sängen och gråtit efter att jag nyligen försökt ta mitt liv. Klart som fan att en mår dåligt då?
- De har helt enkelt fått mig att känna mig till besvär, aldrig tagen på allvar och aldrig fått någon hjälp - oavsett LPT eller inte.
Detta kom inte ut på samma sätt som jag ville, men jag gillar i alla fall inte stället. Jag tycker det finns en hel del brist på medmänsklighet och ja...ingen vill väl som sagt ligga inne på sjukhuset. Det kanske är så här det ska vara, så här det är, men det är ändå många saker jag tycker borde ha varit annorlunda.
Det främsta jag tänker på är ändå det faktum att någon har kommit till mig pratat med mig fyra gånger under de sex omgångar jag har varit där.
För att klargöra detta. För er? För mig själv?
Jag får ofta för mig en massa saker. Som att alla människor hatar mig. Att jag Jelaous tiden gör folk illa osv.
Jag får även för mig att folk tycker att jag gör allt för att trycka upp i deras ansikten att "jag lider av psykisk ohälsa". Så jag måste bara få klargöra detta: SÅ ÄR DET INTE. Visst skriver jag mycket. Om ämnet. Om mig själv. Men inte av den anledningen. Jag gör det för att jag tycker ämnet psykisk ohälsa, beteendevetenskap i övrigt, är intressant. Jag tycker även att det är viktigt att vi pratar om det för jag tror att på så sätt kan tabun minskas och fler kan våga söka hjälp. Men jag forskar inte. Jag samlar inte ihop material från studier för att sammanfatta. Så min informationskälla är...ja, mig själv. Allt jag skriver om har jag lärt mig genom mina upplevelser, varesig jag återberättar något eller skriver om något jag har läst. Det kommer från mig. Och då kan jag inte bara stänga ute min informationskälla, för det är ju därifrån allt kommer. Utan mig själv har jag inte så mycket att komma med.
Måendet i fotografier
You can see where I've been
from the pictures that they took
Det är rätt ofta man ser före- och efter bilder när folk har mått psykiskt dåligt och visar att det faktiskt kan synas på utsidan att insidan mår dåligt. Jag ser ofta det de visar och mest brukar det väl synas på de döda ögonen och bleka huden. Ena bilden är ofta ganska platt och död, medan den andra är glad och levande.
Själv är jag i överlag inte någon som har så många bilder på mig själv, men de jag har ser jag verkligen ingen skillnad på. Visst är det så att det oftast inte syns om någon mår dåligt, men ibland kan det göra det. Ibland ser man först i efterhand att det syntes. Men som sagt, jag kan absolut inte se det hos mig själv. Inte ens i efterhand.
Nu har jag tagit fram några slumpmässiga bilder från hårddisken, allt från 2009 innan karusellen började, fram till nu.
Skolavslutningen 2009 och Rom 2009 (där min träning började ta en annan fart och fastare - tvångigare - form).
Dessa foton mådde jag ju normalt bra. Det var liksom inte ens något jag reflekterade över. Och jag kan väl inte heller reflektera speciellt mycket över hur det "ser ut att jag mår". Inte heller över bilderna nedan.
2009-2010 vid årsskiftet någon gång efter/innan jag skruvade upp ätstörningen ännu en nivå.
2010 typ precis efter jag hade börjat nian och skolsköterskan kallade in mig / 2010 nyårsafton.
2011 under Gothia Cup med tvång, rädsla men samtidigt en upplevelse av att ha hamnat på banan igen (tänkte att jag hade ett hyfsat friskt beteende) / 2012 någon gång i början av tvåan på gymnasiet när jag höll på att tampas med frågan huruvida det skulle vara så här (med maten och träningen) eller om jag kunde göra något åt det.
2013 i London. Några dagar i mitt hjärtas stad med en av mina bästa vänner. Matångest. Träningstvång. Självskadebeteende.
2014 i Holland. Inte skulle jag kunna se att hon på bilden har ständiga impulser att hoppa framför tågen som kommer när vi i orkestern tillsammans väntar på perrongen och att det enda som stoppar henne är tanken på det skulle förstöra resan för de flesta.
2014, 15:e maj, dagen mitt 2:a självmordsförsök och en lång natt på akuten.
2015, februari. Någon dag innan mitt 3:e självmordsförsök.
2015, Mars.
April 2015, några dagar efter mitt 4:e självmordsförsök.
2015, oktober.
Slutsatsen då efter ett helt inlägg med fler bilder på mig själv än jag någonsin lagt ut...jag ser absolut ingen skillnad på om det var innan hösten 2009, om jag levde på endorfinkickar, om jag förde stenhård matdagbok, om jag om jag precis hade börjat skada mig själv, om jag hade en svår depression, om jag skulle ta livet av mig, om jag hade försökt ta livet av mig, om det var för någon vecka sedan... Så nej, man kan absolut inte alltid se hur någon mår. Inte ens på fotografier i efterhand.
20 saker ni inte skulle ha sagt eller gjort
Ni skulle inte ha...
- Gett varandra nedvärderande kommentarer angående vad en äter - de är inte riktade till mig, men de visar ju era värderingar som jag helt klart tar åt mig av.
- Kommenterat det jag äter - oavsett om det enligt er är mycket, lite, onyttigt, nyttigt, rätt eller fel. Nej, bara nej.
- Anklagat mig för att jag känner och tänker som jag gör - det är klart att jag slutar prata med er.
- Sagt att jag inte får skada mig med argumentet "det blir fult" - det vet jag redan och det borde väl inte vara det främsta argumentet till varför man inte ska göra sig själv illa?
- Förklarat er när ni vill äta något på ett sådant sätt att "ni åt det igår men inte jag, då får jag äta det idag" - bara inte förklarat er alls, bara ät det ni vill äta - vad spelar det för roll om någon annan åt det igår eller inte.
- Ursäktat er när ni har tagit mer mat - det har gjort att ni skapat en slags skam över att ta mer, över att äta.
- Pratat om mat som belöning - är det en belöning kan det även vara en bestraffning. Mat är bränsle för kroppen, inget man förtjänar eller inte förtjänar.
- Sagt att man inte borde och borde äta vissa livsmedel - klart jag började utesluta allt möjligt.
- Klagat på din egen kropp till mig (varken mitt åttaåriga eller tjugoåriga jag) - det lär mig ju klart och tydligt att en kropp inte bara är en kropp utan något som är bra eller dåligt, rätt eller fel.
- Sagt till åttaåring jag att "du som har så fina ben" kan gå barbent - jag fick genom det "lära mig" att man kunde ha fula ben också.
- Hållit på och pratat om med era dieter framför mig - jag lyssnade, tog efter, uteslöt det "farliga"...och sedan skapade min egna diet.
- Lagt fokus på om träningen var jobbig - det är klart att min fixering har stannat där.
- Lagt värdering i hur länge jag har tränat - självklart gör jag kopplingen "det kan aldrig bli för mycket träning, för ju mer desto bättre".
- Tagit tid på hur länge jag har tränat och sedan sagt "nu var du ute si och så länge" - jag har kanske har jobbat med att försöka att sluta fixera mig vid tiden, vilket är ett nog så svårt jobb utan yttre påverkan.
- Försäkrat mig om att jag förbränner det jag nyss har ätit om jag tränar på det ena eller andra sättet - för det första kopplas träning ihop med förbränning, vilket det inte borde göra, för det andra sänder det signalen att mat man äter måste man bli av med.
- Klagat på vad jag har ätit just under måltiden - om ni oroar er, säg det, fråga hur jag mår, men skäll inte på mig när jag äter, det gör ingenting bättre.
- Kommenterat viktuppgång eller viktnedgång - det kan trigga fortsatt destruktivt beteende, det kan förstöra tillfrisknande och återuppta destruktivt beteende, det visar på att ni också fokuserar på det jag fokuserar mest på men helst vill glömma, det kan krossa en inifrån och ut oavsett vilken typ av kommentar.
- Godtagit "jag måste hinna springa och fara (cykla i räserfart) till stallet innan träningen" som en anledning för att inte gå på BUP-mötet och för att sluta där helt - ursäkten skriker "absolut inte frisk och absolut inte redo att lämna BUP!!!"
- Kommenterat och klagat över er egen vikt - nej, bara nej! Det skapar fokus och värderingar kring vikten som är lätt att ta efter.
- Sagt att jag "inte får känna så", "inte får tänka så" eller "borde rycka upp mig" - det är otroligt invaliderande och förminskar stora problem som redan är nog svåra att själv ta på allvar.
Jag vet att jag borde ha sagt något, men jag har aldrig vågat. I stundens hetta har jag blivit för ledsen och ångestfylld (eller för paff när jag har fått höra, som jag trodde, uppenbart nej-stämplade saker man säger till en med en ätstörning). Annars har jag inte viljat ta upp det för då har jag tänkt att jag har varit för känslig eller så har jag upplevt att det har varit för svårt att förklara.
För det är viktigt.
Vilka signaler man sänder ut. Hur man pratar med, och kring, barn. Vad man säger till andra. Vad man pratar om med vem. Du kanske inte ska lista upp alla livsmedel som du tycker är "onyttiga" när du är med hen med ätstörningsproblematik.
Det är också viktigt att förstå att det är svårt att veta vad som gör andra illa - speciellt när det handlar om psyket, det man inte kan se. Och jag vet att det är viktigt att försöka tala om när man blir illa berörd av det folk säger, så en kan förstå, men det är även det är svårt.
En psykiskt sjuk kan fungera som vem som helst!
Som vilken fysisk sjukdom som helst. Du kan fungera. Du kan ha begränsningar. Du kan behöva hjälp. Men du kan vara i en helt vanlig miljö också. Självklart ligger en nybehandlad cancerpatient på sjukhus. En med brutet ben kanske är sjukskriven ett tag eller kanske får arbetet anpassat. En förkyld person kan komma till jobbet om hen inte är alltför orkeslös.
Som kan variera från dag till dag. Som kan variera beroende på arbete. Som kan variera mellan olika personer.
En starkt självmordsbenägen människa kan behöva vara inlagd. Eller en som befinner sig i en psykos. För någon som har blivit utbränd eller har en depression är kanske har sjukskrivning en bra lösning. En med en depression kan också jobba. Eller en med en ätstörning, schizofreni, panikångest, bipolär sjukdom, PTSD, tvångssyndrom OSV (älskar "osv"). Det spelar ingen roll! Det kan självklart spela roll. En med bipolär sjukdom kanske behöver vara sjukskriven. En kanske är inlagd. Någon annan får medicin. Medan den ena får arbetet anpassat och den andra gör allt precis som vem som helst. Det jag försöker säga är att en psykisk sjukdom kan hindra en från arbete, skola med mera lika lite eller lika mycket som en fysisk sjukdom. Att man inte påverkas alls är väl inte så troligt, men det är ju samma sak om man har en fysisk sjukdom; det kanske inte syns i resultatet, men arbetet bakom är mer än det vore om man mått prima.
Vissa behöver inläggning, andra sjukskrivning, några anpassning... Men något som alla behöver är förståelse! Inte hur det är exakt för varje människa som enskild individ, men förstå ATT det är. Bemöta personen som individ, vad just hen klarar av. Är det så att någon behöver vara sjukskriven så behandlas personen på ett annat sätt än en psykiskt frisk, men detta är då utifrån den sjukes bästa. Det är inget bemötande som kränker individen, utan ett som är till för att hjälpa. Om någon däremot inte anställer en med en psykisk sjukdom, som utåt sett kanske jobbar precis som vem som helst, för att hen är just psykisk sjuk då är det annorlunda bemötandet allt annat än okej.
Vi ska fortfarande absolut aldirg förminska psykiska sjukdomar, men det är skillnad på att vifta bort en sjukdom och att behandla en psykiskt sjuk person som en jämnlik.
Det är, som jag många gånger har nämnt, precis som med en fysisk sjukdom; begränsningar kan förekomma. anpassningar kan behövas, men man kan även fungera som vem som helst. Låt inte en sjukdom definiera och en hel person.
Att prata om psykisk ohälsa och att prata om MIN psykiska ohälsa
Jag har väl vetat det länge, men det blev så klart för mig när jag och Lina för ett tag sedan satt och pratade i bilen. Att prata om psykiska sjukdomar, vården, rättigheter, det som ligger bakåt i tiden för mig och dylikt det går jättebra och det gör jag utan att någon ens behöver fråga mig om mina tankar - det räcker om vi pratar om det (även med främlingar). Att däremot prata om vad som händer för mig just nu, vad jag känner och hur jag har mått den närmaste tiden kommer knappt fram även om någon försöker dra det ur mig. Jag har svårt att prata öppet om det även med mina närmaste vänner. Jag berättar inte, jag tar inte upp det och om någon kommer in på ämnet, skrattar jag gärna bort det och försöker komma in på det mer allmänna ämnet alternativt deras känslor och upplevelser - för sådant har jag ju inga problem att prata om. Så "våga prata om psykisk ohälsa"-snacket har börjat kännas som dubblemoral från min sidan, men jag kom även fram till att det faktiskt inte riktigt är det - för jag menar, jag pratar ju. Bara inte om här och nu. Visserligen behöver en inte vara som en öppen bok om en inte vill och vissa saker bör man fundera på vilka en tar det med (då menar jag som vanligt bara triggande saker och sådant som kan skada - inte "nu-ska-jag-inte-säga-något-för-det-belastar-någon"-tänket), men att prata om det som tynger en är viktigt. Att kunna ringa sin vän mitt i natten för att en har en sådan fruktansvärd ångest, att kunna prata ut en eftermiddag då det känns allt annat än okej, att bara kunna säga "det är skit", få en kram och sedan kunna känna lugnet av den andres närvaro och vetskap om lägets måendestatus.
Jag märker hur jag hela tiden skjuter upp och väntar på att ventilera mig - för någonstans vet jag ju att jag behöver få ur mig det för att inte spricka. Väntar några månader för att sedan berätta hur det var aldrig hur det är. Jag har testat så länge att berätta i efterhand, kanske skulle jag försöka säga hur det är just nu? Givetvis är det inte så "bara" eftersom jag håller det inne och nästan vägrar släppa på spärren just för att jag är rädd för att det jag säger ska låta dumt, för att jag är rädd för att folk ska bry sig om mig och tänka på hur jag mår och för att jag helt enkelt tycker det är nog jobbigt att må som jag mår (trots att jag vet att det oftast blir bättre av att prata) och att jag fortfarande mår så här.
Men jag har ju uppenbarligen ett tema denna höst som är att möta mina rädslor. Så då kan jag väl lika gärna ta en måendestatus nu?
Just nu, den senaste tiden, idag.
(Ni som inte tål annat än positivt tänkande ocj frid och fröjd kan sluta läsa här.)
Maten går åt helvete. Jag går åt helvete. Mina självskadeimpulser är starkare än de varit de senaste halvåret - alltså starkare än då jag sist skadade mig. Men jag vill göra saker, jag är inte likgiltig till allt. Jag ser glädje i livet. Samtidigt som jag ser ett sådant stort mörker. Men jag har börjat se framtiden på ett annat sätt. Inte lika svart och vitt och inte lika prestationsinriktat. Att de här tankarna som finns kan få finnas, men bara att de på något sätt tar mindre plats.
Just nu tar de inte liten plats alls. De tar all plats. Och känslan av omöjlighet har fått sällskap av hopplöshet. För helt ärligt så börjar jag tro att det här är så det ska vara. Jag börjar ge upp. Den här matjävla skiten är jag så förbannat less på. Men ilskan som ibland har hjälpt mig framåt börjar mattas av. Det känns liksom "jaha". Jag vill göra någonting åt detta, men min vilja tycks inte ha någon magisk kraft som folk påstår sig att den har. För som fan att jag vill! Ändra på något som förstör tackar jag inte nej till. Men det är ju bara hur det ska gå som jag inte har en blekaste aning om. Och jag är så trött. Och jag tror inte en jävla sekund på att jag kan fixa detta. Jaja man ska tänka positivt, tro på sig själv och blahablaha. Men om jag inte gör det då?! Om jag har svikit mig själv för många gånger? Sagt "nu ska jag spöa skiten ut ätstörningen" fler gånger än jag kan räkna? Nä då är det inte så himla lätt att tro på sig själv. För hittills kan jag sätta ett likamedtecken mellan varje gång jag försökt och "misslyckande". Men nu har jag handlat igen. Wiho för mig. Och ja. Får väl se om jag kan finna tilliten till migsjälv.
Japp, det var väl en liten känslostorm just nu.
Jag förstår om ni oroar er
Mamma, pappa, alla ni som oroar er...
Jag kan ta mitt liv.
Jag kan skada mig.
Jag kan både skippa måltider, kräkas och hetsäta.
Jag kan träna dag ut och dag in.
Lika väl som jag har kunnat göra hemma.
För hemma har jag gjort tre självmordsförsök. Hemma har jag skadat mig så blodet sprutat. Hemma har jag hoppat över en massa mål och sagt att jag har ätit. Hemma har jag kräkts efter maten. Hemma har jag suttit i mitt rum och hetsätit. Hemma har jag ångesttränat. Det är hemifrån jag har gått när jag har gått alla de där tvångstimmarna.
Hade jag velat ta livet av mig hade jag gjort det. Hade jag velat skada mig sönder och samman hade jag gjort det. Hade jag velat att inte äta och bara träna hade jag gjort det. Oavsett var jag är.
För det är inte ni som har kontrollen över det. Det är inte ni som bestämmer.
Men jag tänker inte ta livet av mig. Jag jobbar inte flera månader med sådana tankar för att förstöra det. Jag köper inte en lägenhet och en massa grejer för att kunna dö.
Och förlåt, men jag tror det kommer bli lättare för mig att äntligen försöka göra upp med ätstörningen en gång för alla. Ni har inte gjort något, men ni har gjort det svårt. Inget ni har sagt, bara som jag har tänkt. Har jag inte tränat, har jag skämts. Har jag tränat, har jag skämts. Har jag inte tränat tillräckligt länge, har jag tänkt att ni har tyckt att jag varit lat. Har jag tränat längre, har jag trott att ni har anat något. Har jag ätit har jag tänkt att ni har dömt mig. Har jag inte ätit har jag tänkt att ni har oroat er. Nu har jag en chans att göra detta utifrån mig själv. Inte vad jag tror att ni tänker om mig eller vad som är "rätt".
Jag förstår att ni är oroliga. Men det spelar ingen roll var jag är, utan vad jag vill.
Jag måste ändra historien, jag måste skriva om de där sista orden
"...också tog hon sitt liv."
SLUT
Ja..."det är så det ska sluta för mig" har jag tänkt. Jag har liksom trott att det är så det ska vara, ska bli...
Jag började på inlägget i april och då gick mina tankar så här:
"Och om än jag inte ser något annat slut än det, trots att jag inte vet hur det ska gå, vad som kommer hända så...ja, för att citera Melissa Horn: "jag måste ändra historien, jag måste skriva om de där sista orden."
På något sätt. Hur det nu ska gå."
Nu, i mitten av juli, vill jag fortfarande citera Melissa. Men det känns inte lika nattsvart. Inte som det gjorde där i april. Eller i februari för den delen också. Men det ha alltid, sedan jag började få sådana tankar, kännts som att min död är något jag kommer fixa själv - oavsett om jag har varit djupt deprimerad då eller mått bra. Men jag måste ändra historien. Jag måste skriva om de där sista orden. Men kanske inte just nu, inte just idag. Jag kan få låta bladet vara oskrivet. De där orden kan få vänta. Jag fortsätter med att ta lite i taget. Nu klarar jag av betydligt mer än minuter - till och med veckor -, men det kan räcka så. Jag ser inte så långt fram tills dess att skolan börjar. Jag vet att den börjar, men jag liksom förtränger det ett tag.
Något annat jag förtränger är allt som har hänt. För att återigen citera Melissa: "För allt som var på riktigt känns på låtsas nu." Och ännu en gång: "Jag tar allting så enkelt, har förträngt hur det var". Allt är som bortglömt. Samtidigt minns jag allt så stjärnklart. Men det tar också ont att tänka tillbaka. Jag letar rätt tillfälle till att skriva. För jag har inte bearbetat något egentligen. Bara skjutit undan. Och det kommer bli jobbigt att tänka tillbaka på det. På allt egentligen. På hela våren. På mig. På framtiden. På nuet.
Men en sak i taget.
Jag försöker sudda ut orden på historien. Inse att det inte är något som "ska bli". Det är inte förutbestämt av någon annan än mig. Och om jag skulle tro på ödet eller något sådant skulle ändå allt peka åt motsatt håll - jag har ju överlevt trots att läkare har sagt att "du borde inte vara vid liv efter...". På något sätt måste jag förstå att det går att ändra sina planer (nu menar jag absolut inte att jag har några planer på att ta mitt liv, utan mer hur jag har sett på framtiden). Men det som har hänt, har hänt och någon gång måste jag ju röra vid det för att kunna lägga det på hyllan med det förflutna. Det kommer väcka känslor. Det kommer bli jobbigt. Och kanske blir jag tiggad av mig själv. Men jag är starkare idag gällande de sakerna, än vad jag har varit så bara jag finner rätt tillfälle så ska jag nog klara mig igenom en omgång av minnen från det nattsvarta.
Psykisk ohälsa tar inte semester
Jag har många gånger känt att jag inte blivit tagen på allvar - men mer om det en annan gång. Nu när jag tänker tillbaka på dessa tre somrar då jag haft kontakt med psykiatrin inser jag hur mycket mer sedd och validerad jag har känt mig för varje år. Första året (2013) var jag på Ätstörningsmottagningen och sa tack och hej för sommaren, vi ses om sju veckor eller så, och tack och hej. Typ. Inför sommaren jag hade gruvat mig så mycket för. Sommaren då jag bara grät innan jag skulle lämna skolan för det läsåret. Jag fick min skolsköterskas privata nummer så jag kunde ringa om jag behövde, vilket jag egentligen gjorde hela sommaren, men vågade bara en gång. Men psykiatrin hade jag ingen som helst kontakt. Men jag mådde jättedåligt. Man kan inte få hjälp med sina problem av sommaren. Visst kanske vissa kan må bättre av den, men bli frisk på djupet? Nja...jag tror ju liksom att man behöver lite stöd då va? Kändes det som att de förstod mig? Nej. Sade sedan upp den mitt i sommaren för det gav mig ändå inget, men det är en annan historia.
Förra sommaren hade jag både kontakt med Ätstörningsmottagningen och med DBT-teamet så när någon hade semester fick jag prata med den andra - utom de två veckorna då båda var borta. De försökte dock fixa så att jag skulle få träffa någon annan under dessa veckor, men jag avböjde. Nu snackar vi alltså endast om två veckor, inte sju. Helt ärligt så tror jag att de var mer oroliga än vad jag var, men deras försök fick mig att känna mig både sedd och som att de förstod mig.
Nu denna sommar är min psykolog borta i 1+2 veckor och jag har rätt till telefonkontakt även under dessa veckor, vilket alltså nästan är som att hon inte har semester alls. Måste jag berätta att jag inte har känt mig så validerad och förstådd av någon annan inom psykiatrin? Idag sågs vi för sista gången innan hon går på semester - som alltså bara varar i en vecka till att börja med - och ändå var det ett bättre och mer stöttande avslut än när jag skulle klara mig själv i ca sju veckor för två år sedan. Det känns riktigt bra att verkligen aldrig behöva tvivla på om man ska bli dumförklarad eller få sina problem och bekymmer förminskade. För visst är det mycket som tar ledigt under sommaren - men inte en sjukdom.
"Det är tanken som räknas" - eller?
TRIGGERVARNING: Sjävskada, tvång, självmord.
Ett oskyldigt ordspråk.
Men det är inte alltid tanken som räknas. "Allt händer två gånger; en gång i tanken och sedan en gång till." Men så är det egentligen inte alltid heller. Det kan hända i tanken och stanna där. För en tanke är bara en tanke.
Ändå är det rätt provocerande när någon säger: "Det är bara tankar" när man plågas och styrs så fruktansvärt av dessa dag ut och dag in. Men sanningen är den att det fatiskt bara är tankar. Det här har varit så väldigt svårt för mig att förstå och på grund av vissa tankar har otroligt mycket hänt just för att jag inte har sett dem som bara tankar. DBT:n har dock hjälpt mig mycket med detta och denna våren - efter alla omgångar i berg- och dalbanan som jag ska berätta om snart - har jag verkligen jobbat med att se dem som inget annat än tankar. Specielt (typ endast) självskade- och självmordstankarna - allt för att få gå kvar i DBT:n, inte förlora min sista chans och att hålla mig vid liv tills kontraktet gick ut 26:e juni. Det har länge varit så att om jag har tänkt en tanke på att skada mig, eller planerat något självmordsförsök har jag inte blivit lugn förän jag har följt tanken. Och ni kan ju tänka er då hur rädd man är för att få dessa tankar när man tillochmed har skrivit kontrakt på att minska sådant. Och som de flesta vet, om man tänker "jag får inte tänka på en rosa elefant"- då tänker man bara på en rosa elefant.
På DBT:n pratar vi ju mycket om att vara medvetet närvarande och bara kunna notera att en tanke kommer, med sedan låta den flyga iväg. Alltså, om en destruktiv tanke, eller en ältande tanke eller något annat som inte passar in in nuet där man är, ska man bara notera att den kom, men inte haka fast sig vid den och börja älta eller oroa sig - utan vara medvetet närvarande i situationen. Detta har som sagt fungerat väldigt bra för mig när jag väl började jobba med det.
Självskadandet för mig började först som bestraffning - för att jag ansåg att jag var så dålig när jag stod i mål för 98:orna under Gothia Cup 2013. Det hjälpte även - otroligt kortvarigt, kanske någon minut - mot ångesten som kom av uppvärmningen, matcherna och träningen som aldrig blev tillräcklig. Men, som jag har nämnt, har det på senaste tiden mest varit tvång som har styrt mitt destruktiva beteende. Jag har fått en impuls att skada mig på grund av negativa känslor, men kunnat hantera den med hjälp av färdigheter jag lärt mig. Sedan har jag dock haft det där i tanken att "jag måste" (vilket i sin tur har gett mig ångest för att jag inte har velat). Att jobba med att se dessa tankar som bara tankar har hjälpt mig otroligt mycket. Att bara tänka "okej, där kom en sådan tanke att jag tycker att jag måste skada mig." har gjort det lättare att gå vidare utan att skada mig själv - inte gå runt i oro tills "det är bortgjort".
Det har varit samma sak med självmordsförsöken. Eller nästan. När jag inte haft tankarna har jag absolut inte velat ha dem heller, men när de väl har varit där har jag blivit så uppslukad att jag inte har velat annat än följa dem. Om jag har börjat planera, sätta upp scenarion, har jag blivit helt fast. Någon gång har det gått ett tag, en månad eller så, tills dess att jag har satt min plan i verket (men som uppenbarligen inte har gått enligt planerna, vilket jag ska vara tacksam för), och först då har jag blivit lugn. Jag har haft lösa självmordstankar ofta och länge, men när planerna har börjat komma fram, det är då det har börjat spåra. För jag har inte sett dem som bara tankar, utan som att det redan har hänt. Har jag tänkt det så måste jag göra det. Även detta har jag jobbat med i DBT:n att förstå att jag inte måste följa allt jag tänker. Jag har blivit livrädd när tankarna har kommit tills dess att jag har påmint mig om att de inte kan göra mig något om jag inte följer dem. Jag får släppa dem trots att jag inte har gjort som jag har tänkt. Jag kan släppa dem.
Det är inte alltid tanken som räknas. Jag förstår att de är jobbiga, skämmiga och starka. Men. Du har inte gjort något bara för att du har tänkt det. Du behöver inte göra något för att du har tänkt det. Det är bara en tanke. Och vågar du notera den, släppa den och ta tillbaka din fokus där den ska vara, kommer tanken inte vara lika påträngande som om du skulle försöka med all din kraft att inte tänka den. Så är det i alla fall för mig. Och jag har en sådan otrolig hjälp av detta. DET. ÄR. BARA. TANKAR. Det är hur du hanterar situationen som räknas. Ska du låta det destruktiva hända två gånger? I tanken och i verkligheten. Eller räcker det med att det hände i tanken? Det tycker jag. Du kan inte kontrollera alla tankar du får, men du kan, med lite övning, välja vilka du ska fokusera på. Tankar har, liksom känslor, ingen förmåga att skada dig om du inte handlar efter destruktiva impulser.
Ett av alla inlägg jag gick igenom, när jag lusläste bloggen från start, på samma tema.
Det har länge varit samma sak med träningen. Sedan blev dock ångesten för att träna och ångesten efter träningen större än ångesten att inte göra som tanken sa, så då blev det istället ingenting. Sofia i ett nötskal. Obalanserad.
Att behöva ljuga för chefen - Om att inte leva som man lär
Vid det här laget vet väl alla som kikar in här ibland att jag vill försöka minska tabun kring psykisk ohälsa. Och detta då bland annat genom att vara öppen med mig själv och mina upplevelser. Jag märker att det, bara på de här cirka två åren, har blivit både lättare för mig att berätta utan att känna så mycket skam och att förstå flera människors olika beteenden, att inte döma innan jag vet bakgrunden.
Men ibland är det svårt för mig också. Att prata. Att berätta. Och att våga se sanningen. Som ni vet så jobbar jag just nu och det blir en del problem som jag stöter på. För trots att jag jobbar finns det ju andra saker som måste passa in. DBT-möten till exempel. Det var samma sak förra året och då var jag dessutom inlagd på 32:an några dagar. Så vad händer? Först försöker jag ju få så sena tider som möjligt. Men sedan? Jo, jag ljuger. Säger att jag måste sluta en halvtimme tidigare för att jag ska på ett läkarbesök. Och mår dåligt över att jag inte säger som det är. Men vågar inte säga sanningen. Läkarbesök går lättare att säga än "jag ska träffa min psykolog". Trots att jag vet att det är lika okej. Eller att det borde vara det i alla fall. Om det hade gällt vänner så hade jag lättare kunnat berätta för om de inte accepterar mig kan jag bara låta dem lämna mitt liv för sådana människor behöver jag inte. Men om jobbet har en annan åsikt än mig och om jag inte skulle bli respekterad där, då kan jag ändå inte bara klippa bandet. Jag viker hellre undan från värderingar än att mista jobbet. Det är viktigt på vissa plan att de jag umgås med har samma värdegrunder som mig - annars kan det bli svårt -, men när jag har ett jobb måste jag ta vara på det.
Och hur ska jag kunna veta vad de skulle säga om jag sa sanningen? Inte tror jag att de skulle spraka mig, så fördomsfulla är väl ingen (hoppas jag). Men om bemötandet skulle bli annorlunda. Om jag skulle börja vantrivas. Eller om de helt enkelt inte skulle tycka det var okej för mig att sluta 15.30 istället för 16.00 en dag i veckan. Vad skulle hända då?
Att psykiskt sjuka inte kan jobba är en myt. Men självklart behöver vissa speciella anpassningar. Vissa kanske inte orkar heltid, andra kanske inte kan vara i en viss situation. Men det är där. Och då. Andra kan jobba som vanligt utan några större justeringar. Och inget är bättre eller sämre. Man jobbar efter sin förmåga - och självklart finns det de som inte kan/orkar/klarar av att jobba. Jag mår helt klart bättre av att jobba och det är inget som påverkas av att jag inte mår psykiskt bra. Givetvis är jag trött - oerhört trött - efter jobbet och orkar i princip inte göra så mycket annat, men om det beror på mitt jobb eller att jag inte mår bra eller om det är en blandning, vet jag inte. Dock måste jag ju då ändå ha en liten anpassning efter mitt mående och det är att jag måste få komma iväg till mina möten. Så det jag är rädd för är att de inte ska gilla att jag åker iväg lite tidigare och att de använder mitt psykiska mående som något slags argument till varför jag inte borde jobba där. Också skulle hjulet med fördomar om psykisk ohälsa vara igång.
Innerst inne tror jag inte att min chef skulle behandla mig på något annorlunda sätt om jag sade som det var, men det är den grejen att vara så beroende av att få fortsätta jobba som gör det så svårt att berätta - jag kan inte klippa bandet med jobbet och själv gynnas. Det faktumet och den tabu kring psykisk ohälsa som finns i samhället. Som jag så gärna vill hjälpa till att minska. Men som jag genom detta ändå håller kvar.
If you want joy you gotta start with a smile, nothing will happen if you don't try
Jag har väntat på uppenbarelsen. Aha-upplevelsen. "Det var då jag förstod att...". De har aldrig kommit
"Då-tog-jag-beslutet-momentet"
Jag har förvisso sagt det, trott det. "Nu har jag insett..." osv. Och jag har trott på det själv. Först gången på dagvården. Andra gången på dagvården. Och tredje gången till och med.
"I wasn't ready. But I finally think I am."
Innan DBT:n. Efter andra självmordsförsöket. Efter mina brutna löften. Efter jag slog sönder vågen. Och gud vet hur många andra mindre specifika gånger. Löften löften löften. Till mig själv. Som jag verkligen har trott på. Att nu blir det en förändring. Nu är brytpunkten här.
Men nej.
Och det kanske inte är så för alla. Alla kanske inte får den där uppenbarelsen. Jag måste kanske sluta vänta. Börja agera. Jag kanske inte behöver en aha-upplevelse för att gå framåt. Jag kanske bara helt enkelt måste nöja mig med att överleva dagen. Ta ett steg i taget. Bara vara medvetet närvarande och ta det som det kommer. Göra en liten förändring här. En liten förändring där. Och sedan kanske jag märker att något har hänt successivt. Likaså med mina tankar och min motivation.
Det kanske inte gör något att jag inte vet vad jag vill. Bara jag följer planen, trots allt som har hänt den senaste tiden, trots att motivationen inte är på topp, eller ens existerar. Kanske någon slags vilja kan mogna. Kanske några steg framåt tas.
Under processen skadar det inte att läsa uppmuntrande ord. Igen. Och igen. Och om och om igen.
Conceal, don't feel, don't let them know. Well, now they know
Jag har tänkt publicera, jag har inte tänkt publicera. Jag har raderat, jag har skrivit. Jag har tänkt ta bort inläggen. Men nu är de (1, 2, 3) kvar. Och det har varit jobbigt som fan. Att veta att folk läser. Det där ordet. Men för varje gång jag säger det, så blir det lite lättare. Och någonstans måste jag väl försöka acceptera att det är en del av sjukdomen. En del av en diagnos. Att andra också har visat på samma beteende. Många andra. Och inte tycker jg de är konstiga. Nej absolut inte. Jag är förstående och accepterande. Varför ska det vara så jävla svårt att vara det gentemot sig själv då? Det är väl bara att acceptera att det är svårt. Och samtidigt inse att jag går emot en stor rädsla när jag har skrivit. Och att det väl någonstans är en väg mot acceptans. Eller något.
Jag har bara så svårt att se hur det gick från att jag var en frisk fjortonåring, till nyttighets- och träningsfixerad, till någorlunda friskt beteende men sjuka tankar, till en kolossal blandning av ätstörningsbeteenden med fler tankar än någonsin och vidare till hetsäta/kräkas 24/7 - med ännu fler tankar. Men samtidigt så är det så lätt att se. Orsakerna som ledde mig från frisk till - som jag ser det - ortorektisk (dock bara mitt egna lösa bedömande, aldrig någon diagnostisering, inte för någon ätstörning alls då), de är väl lite svåra att få tag på, men att jag inte blev fri från första början då jag fick hjälp är lättare att se. Gick ju på BUP och ljög dagarna i ändan, slutade för att jag inte hade tid och blev alltså inte fri på djupet. Visst, jag åt mer, men var mitt huvud bättre? Ett stort fett nej på det. Så att jag inte hade släppt alla sjuka tankar som tillslut ledde till ännu ett sjukt beteende är inte så konstigt. Att jag ännu en gång avslutade en behandling utan att varken vara frisk, fri, motiverad eller färdig gjorde det väl lite dömt för mig att fortsätta på samma spår - fast ändå på ett annat. Så ja, att det har känts så bra den här sista dagvårdsperioden är väl ett gott tecken? Att jag inte har kontakt med Ätstörningsmottagningen tror jag gör detsamma för det känns ändå som att jag inte kan få någon mer hjälp av dem - nu är det DBT som gäller.
