Jag förstår om ni oroar er

Mamma, pappa, alla ni som oroar er...

Jag kan ta mitt liv.
Jag kan skada mig. 
Jag kan både skippa måltider, kräkas och hetsäta. 
Jag kan träna dag ut och dag in.
Lika väl som jag har kunnat göra hemma. 
För hemma har jag gjort tre självmordsförsök. Hemma har jag skadat mig så blodet sprutat. Hemma har jag hoppat över en massa mål och sagt att jag har ätit. Hemma har jag kräkts efter maten. Hemma har jag suttit i mitt rum och hetsätit. Hemma har jag ångesttränat. Det är hemifrån jag har gått när jag har gått alla de där tvångstimmarna.
 
Hade jag velat ta livet av mig hade jag gjort det. Hade jag velat skada mig sönder och samman hade jag gjort det. Hade jag velat att inte äta och bara träna hade jag gjort det. Oavsett var jag är. 
 
För det är inte ni som har kontrollen över det. Det är inte ni som bestämmer. 
 
Men jag tänker inte ta livet av mig. Jag jobbar inte flera månader med sådana tankar för att förstöra det. Jag köper inte en lägenhet och en massa grejer för att kunna dö. 
 
Och förlåt, men jag tror det kommer bli lättare för mig att äntligen försöka göra upp med ätstörningen en gång för alla. Ni har inte gjort något, men ni har gjort det svårt. Inget ni har sagt, bara som jag har tänkt. Har jag inte tränat, har jag skämts. Har jag tränat, har jag skämts. Har jag inte tränat tillräckligt länge, har jag tänkt att ni har tyckt att jag varit lat. Har jag tränat längre, har jag trott att ni har anat något. Har jag ätit har jag tänkt att ni har dömt mig. Har jag inte ätit har jag tänkt att ni har oroat er. Nu har jag en chans att göra detta utifrån mig själv. Inte vad jag tror att ni tänker om mig eller vad som är "rätt".
 
 
Jag förstår att ni är oroliga. Men det spelar ingen roll var jag är, utan vad jag vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0