Vid det här laget vet väl alla som kikar in här ibland att jag vill försöka minska tabun kring psykisk ohälsa. Och detta då bland annat genom att vara öppen med mig själv och mina upplevelser. Jag märker att det, bara på de här cirka två åren, har blivit både lättare för mig att berätta utan att känna så mycket skam och att förstå flera människors olika beteenden, att inte döma innan jag vet bakgrunden.

 

Men ibland är det svårt för mig också. Att prata. Att berätta. Och att våga se sanningen. Som ni vet så jobbar jag just nu och det blir en del problem som jag stöter på. För trots att jag jobbar finns det ju andra saker som måste passa in. DBT-möten till exempel. Det var samma sak förra året och då var jag dessutom inlagd på 32:an några dagar. Så vad händer? Först försöker jag ju få så sena tider som möjligt. Men sedan? Jo, jag ljuger. Säger att jag måste sluta en halvtimme tidigare för att jag ska på ett läkarbesök. Och mår dåligt över att jag inte säger som det är. Men vågar inte säga sanningen. Läkarbesök går lättare att säga än "jag ska träffa min psykolog". Trots att jag vet att det är lika okej. Eller att det borde vara det i alla fall. Om det hade gällt vänner så hade jag lättare kunnat berätta för om de inte accepterar mig kan jag bara låta dem lämna mitt liv för sådana människor behöver jag inte. Men om jobbet har en annan åsikt än mig och om jag inte skulle bli respekterad där, då kan jag ändå inte bara klippa bandet. Jag viker hellre undan från värderingar än att mista jobbet. Det är viktigt på vissa plan att de jag umgås med har samma värdegrunder som mig - annars kan det bli svårt -, men när jag har ett jobb måste jag ta vara på det. 

 

Och hur ska jag kunna veta vad de skulle säga om jag sa sanningen? Inte tror jag att de skulle spraka mig, så fördomsfulla är väl ingen (hoppas jag). Men om bemötandet skulle bli annorlunda. Om jag skulle börja vantrivas. Eller om de helt enkelt inte skulle tycka det var okej för mig att sluta 15.30 istället för 16.00 en dag i veckan. Vad skulle hända då? 

 

Att psykiskt sjuka inte kan jobba är en myt. Men självklart behöver vissa speciella anpassningar. Vissa kanske inte orkar heltid, andra kanske inte kan vara i en viss situation. Men det är där. Och då. Andra kan jobba som vanligt utan några större justeringar. Och inget är bättre eller sämre. Man jobbar efter sin förmåga - och självklart finns det de som inte kan/orkar/klarar av att jobba. Jag mår helt klart bättre av att jobba och det är inget som påverkas av att jag inte mår psykiskt bra. Givetvis är jag trött - oerhört trött - efter jobbet och orkar i princip inte göra så mycket annat, men om det beror på mitt jobb eller att jag inte mår bra eller om det är en blandning, vet jag inte. Dock måste jag ju då ändå ha en liten anpassning efter mitt mående och det är att jag måste få komma iväg till mina möten. Så det jag är rädd för är att de inte ska gilla att jag åker iväg lite tidigare och att de använder mitt psykiska mående som något slags argument till varför jag inte borde jobba där. Också skulle hjulet med fördomar om psykisk ohälsa vara igång.

 

Innerst inne tror jag inte att min chef skulle behandla mig på något annorlunda sätt om jag sade som det var, men det är den grejen att vara så beroende av att få fortsätta jobba som gör det så svårt att berätta - jag kan inte klippa bandet med jobbet och själv gynnas. Det faktumet och den tabu kring psykisk ohälsa som finns i samhället. Som jag så gärna vill hjälpa till att minska. Men som jag genom detta ändå håller kvar.