TRIGGERVARNING: tvång/självskada

"Är du säker på att du har tagit x antal x-tabletter? För de stämmer inte in med proverna att du ska ha tagit så många." Den visan har en hört förr. Och ja, jag är lika förundrad själv. Visst har jag ljugit om mycket i mina sjuka år, men något jag aldrig har gjort är överdrivit. Så nej, jag förstår inte heller hur de där tabletterna, som jag rensade min lägenhet på när jag fick en timme över när jag missade bussen till skolan, inte gjorde mer skada än de gjorde. Det blev en natt på IVA, men nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Mår betydligt bättre fysiskt nu är för ett dygn sedan, men psyket är som vanligt oförändrat. Min kropp vill verkligen överleva samtidigt som mitt huvud bara vill dö.

Jag hade kollat fel tider på bussen så när jag var på väg dit såg jag den åka. Hade då en timme på mig tills nästa buss gick och efter att ha suttit och väntat ett tag i väntrummet på sjukhuset kom jag på att jag hade några, vad jag trodde, ofarliga tabletter. Tanken kom och BAM så kände jag i hela min kropp att jag var tvungen att göra det. Jag började må otroligt dåligt nästan på en gång, men jag åkte till skolan ändå. Väl tillbaka på sjukhuset låg jag bara i min säng och försökte ignorera illamåendet. Hade besök av mamma och pappa och tänkte berätta vad som hade hänt, men fegade ur. På kvällen när jag fick min kvällsmedicin och pratade med sjuksköterskan sa jag dock vad som hade hänt men sedan var det inge mer med det. Sedan kom hon in igen och sa att jag var tvungen att gå till akuten. Jag vägrade men de tvingade dit mig. Väl där blev jag årets nåldyna som de försökte sticka över tio gånger innan de kunde ta några prover. Blev tvingad även till IVA där jag hade vak, fick motgift och fick magen röntgad och nu på morgonen fick jag komma till avdelningen igen. Nu står det dock oklart om jag får åka till skolan idag för jag skulle tydligen träffa en läkare. Men jag vill inte träffa någon himla läkare! Jag kan väl göra det någon annan dag istället när jag inte har skola? Tydligen vill de hålla uppsikt över mig vilket jag i och för sig kan förstå, men kan inte de förstå att jag blir knäpp av att vara här hela dagen?

Saknaden efter min fina lägenhet...

Jag är inte emot att ta medicin just för att det är psykmedicin och jag inte tror att det kan hjälpa för att psykiska sjukdomar inte är riktiga. Jag vet mycket väl att psykiska sjukdomar är lika riktiga som fysiska, det är bara medicin i ren allmänhet som jag inte tror på. Jag vet inte riktigt varför. Jag har nästan aldrig tagit en huvudvärkstablett de få gångerna jag har haft ont i huvudet. Jag har hypotyeros (brist på sköljdskötelhormon), men ändå har jag många gånger helt struntat i att ta medicin för det i långa perioder. Likaså med näringsbrister av olika slag som jag har fått när ätstörningen gjorde intaget av tillräckligt med mat typ obefintlig. När jag har haft ont i halsen och kanske egentligen varit sjuk har jag bara låtsas att inte vara det och efter ett tag har det blivit som vanligt igen. Så det jag vill ha sagt med det är att det inte har någonting att göra med att jag för tillfället behöver medicin för det psykiska. Dessutom har jag börjat och slutat med mediciner lite som jag har viljat utan några som helst ut- eller insättningssymtom. Jag har sällan haft någon effekt av mediciner heller. Eller så har jag det, jag vet inte, för jag har också svårt att koppla ihop sådana saker.

Här när jag har varit på avdelningen har jag på tvång fått injektion med någon medicin som ska hjälpa mot tvånget (haha vad mycket tvång det blev). Men som förstått har jag inte viljat ha det eftersom jag då fick det på tvång. Injektionerna har varit lite då och då och sedan jag kom tillbaka hit i lördags har jag inte fått någonting. Jag vet inte om jag ska fortsätta få det jag fick för jag känner inte av någon effekt alls, men nu ska jag i alla fall få testa ännu någonting nytt. Och detta på fri vilja. Jag sa ja till att testa en ny medicin för den har visat sig fungera väldigt bra mot tvång så trots att jag inte riktigt tror att någonting kan hjälpa mot alla sjuka tankar jag ständigt tänker, ska jag ändå testa. För trots att jag tror att tillfrisknande bara fungerar om man gör det för sin egen skull tänker jag göra något helt annat. Jag kan inte göra det för min skull nu. Inte en enda millimeter av mig kan det. Så jag får ta emot hjälpen här, som jag ändå insåg att jag behövde (nu är den insikten lite borta), och göra det för alla andra. De andra som jag har svikit. Som jag har stängt ute medan jag har byggt mina egna murar runt mig. Jag vet inte om sådant håller i längden. Men jag sa "ja" till den nya injektionsbehandlingen också får jag hoppas på att det fungerar. Jag tror jag ska få den första idag. Imorn ska jag i alla fall få åka till skolan (fick dock aldrig något läkarsamtal) och det känns jättebra att de beviljade det för det betyder så mycket för mig. Skolan. Skapa. Och träffa den här pinglan.

Vet inte hur jag ska prata om det. För allt är så självklart. Samtidigt så himla rörigt. Tvång. Dessa tvång. Som jag har sagt har de varit med mig på ett eller annat sätt sedan jag var fyra, men jag har nog aldrig riktigt reflekterat hur himla starka tvångstankarna och tvångshandlingarna kan bli (det märks dessutom inte förrän man försöker gå emot dem). När personal frågar hur jag står ut svarar jag med ett skratt "nä men jag är väl van". Jag har så nära till skratt, oavsett vad det handlar om. Men så är det ju så, det är lite lustigt hur en så lätt blir van. Och då blir det också svårt att prata om. "Mina tvång? Jaha? Ömm...jo jag har väl lite tvång kring olika saker." Precis, det är svårt att riktigt peka ut vad som är vad. Och var går t ex gränsen vid när det är en rutin och när det är tvång? Vad är vad liksom? Jag har blivit ombedd att skriva lite om det, men det är så svårt när jag knappt vet själv.

I fredags blev jag som sagt utskriven på ÖPT. Jag hann inte ens vara ute i en minut så hade de första tabletterna passerat mitt svalg. Det var där och då jag insåg att jag behövde hjälp. För det jag gjorde var helt utom kontroll. Jag var slav under tvången. För där och då ville jag inte dö. Jag orkade förvisso inte leva. Men jag ville inte dö. Jag följde bara det tankarna sa åt mig att göra. De skrek åt mig att köpa de där tabletterna exakt när jag blev utskriven, exakt hur många och exakt var jag skulle ta dem. Och nu ligger jag här igen på avdelning 25 med LPT och vak efter en betydligt kortare period med motgift (20h till skillnad från förra gångens 11 dagar). Men ändå här igen. För när tvånget var följt ringde jag pappa. Helt enkelt för att det jag hade gjort inte var i suicidsyfte - jag hade bara gjort det tankarna skrikigt åt mig när jag har varit inlagd här den senaste tiden, det de ofta säger åt mig att göra: "följ tanken du tänkte". När jag har tänkt på en tanke lite för länge så blir det ett tvång jag måste följa. Det kan vara vad som helst, allt från att gå på ett visst sätt till att ta ett x antal tabletter en viss tidpunkt en viss dag. Jag har försökt tänka ut och sortera lite bättre och i stora drag är det tre grunder eller vad man ska kalla det:
renlighet,
att göra mig själv illa på ett eller annat sätt
och sedan har jag även tvångstankar om att jag är rädd för att göra andra illa eller göra saker som absolut går emot mina värderingar.

Vissa saker gör jag på rutin, andra gör jag för att jag har tänkt en tanke på att jag måste göra det och somliga är mer svårförklarliga. Någon sa att många av mina tvång var av "upprepningskaraktär" - att jag upprepar saker - vilket stämmer på mycket: jag måste ofta göra en sak på samma sätt eller mer nästa gång. Vissa tvång är lättare att gömma, andra är svårare och somliga är helt omöjliga att utföra i vissa sammanhang. Här på avdelningen har de gjort vissa tvång omöjliga att följa med helt andra medel, t ex göra kranen obrukbar på 1...2...sätt:

Skriv inläggstext 

Tvången har satt hit mig. Låst in mig återigen bakom dessa dörrar. Jag blev utskriven på ÖPT igår, men jag hann inte ens komma utanför dörren förrän jag fingrade på pengarna som skulle köpa de där tabletterna som jag var tvungen att ta. "Tvungen" tänker ni kanske? - Jag skriver mer om det imorgon. Men just på grund av att det var tvången som styrde mig, hade jag inte den där starka viljan att dö och det gjorde att när tvånget var följt så kunde jag ringa min pappa. Senare blev det ambulans och magsköljning och sedan minns jag helt ärligt inte vad som hände. Hur jag kom från akuten till IVA. Vad jag sa till mina föräldrar. När jag bytte kläder. Hur vissa foton på min mobil kom till. Jag hade lite samlade tabletter från avdelningen som var sömntabletter som jag tog när jag kom hem (de andra tabletterna tog jag redan på en sjukhustoalett), så jag antar att det var de som skapade förvirringen.

Det blev ingen allvarlig fysisk skada denna gång så nu är jag alltså tillbaka på 25:an på LPT och med vak. Så många tankar. Inte så många känslor. Jag är mest arg på mig själv. Att jag har sådan jävla liten kontroll över mina tvång. Att jag inte ens hinner försöka gå emot förrän de har överröstat mig. Att jag faller så lätt. Att det inte finns någon gräns. Att jag har gjort det igen.

Just för att en är sjuk så är det lätt att folk omkring en ger upp. För mig känns det som att det har varit precis tvärtom.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Som har så underbara vänner. Som har stått kvar allihopa trots att jag har famlat runt i mörkret. Som har sett mig i mina absolut värsta stunder. Ändå har alla stannat kvar.

Jag vet att inte alla har så himla tur. Tyvärr är det många med psykisk ohälsa vars vänner lämnar en när en blir sjuk. När en som mest behöver stöd är det många som kastar in handduken och drar. Lämnar den sjuka bland sina egna demoner. Visserligen är det påfrestande att ha någon nära som mår dåligt, men kan en vän inte vara med när man mår som sämst, tycker jag inte heller den förtjänar att vara ens vän när man mår som bäst. "I nöden prövas vännen." Så tror jag verkligen att det är. Det finns de som stannar kvar och visar sig vara riktiga vänner när det verkligen krisar, medan andra inte orkar med det svåra och istället lämnar en.

Jag vet att jag har haft så himla tur. Jag har vänner som har besökt mig på sjukhuset ett flertal gånger. Vänner som har tålmodigt väntat i rummet i fyrtio minuter på att flera sjuksköterskor försökt ta blodprov. Vänner som självmant har åkt runt och letat efter en. Vänner som desperat har ringt jouren på natten för att försöka få in sin suicidbenägna vän. Vänner som har fiskat fram en personlig hälsning från ens favoritartist bara för att göra en glad. Vänner som har spanat med polisen och kollat övervakningskameror för att hitta en. Vänner som har stannat kvar oavsett om sjukdomar har fått mig att bete mig på mindre lämpliga sätt och kanske inte varit den vännen jag borde.

Jag vet att jag har haft så himla tur och jag undrar när den turen ska släppa. För jag upplever verkligen inte att någon av mina vänner har dragit sig undan på grund av mitt psykiska mående, verkligen inte alls. Tvärtemot har jag bara upplevt att vi har kommit ännu närmare och att de verkligen har engagerat sig, trots att det kanske vore lättare att bara sluta höra av sig.

Jag vet att jag har haft så himla tur och det är en stor del av det som faktiskt får mig att må bra. Jag tvivlar inte en sekund på vilka som verkligen är mina vänner och det känns tryggt.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om vad som faktiskt hände den där lördagen 11/7, men alltså jag har så dåligt minne att jag knappt kommer ihåg, plus att det känns som att det skulle bli så himla långt. Men jag tar det i sin korthet. Kanske tar jag några händelser var för sig någon gång. Egentligen känns allt ganska meningslöst. Men mönster och rutiner är svåra att bryta så let's göra som alltid annars.

Mitt tvång kring att ta tabletter hade länge varit starkt nu i våras, jag har tagit två överdoser i juni som jag inte har pratat om, och nu blev det alltså så starkt igen att jag bara inte kunde stå emot. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men när jag har tänkt tanken lite för länge blir det som att jag måste. Tog tabletterna på lördagen på dagen och såklart blev det samma procedur som vanlig: mådde fruktansvärt dåligt, men försökte sova däremellan och låg i sängen i över ett dygn. På söndagen mådde jag lite bättre, men alltså den fysiska smärtan efter en sådan överdos är fan inte rolig. Gjorde som vanligt och försökte vara som vanligt trots illamåendet och orkeslösheten. Träffade två kompisar en stund, vilket blev längre än tänkt men väl hemma igen på kvällen kunde mitt utmattande jag få vila lite.

På måndagen träffade jag min behandlare och jag mådde fortfarande fruktansvärt dåligt, vilket hon såg på mig. Eftersom det i grund och botten i princip endast var på grund av tvång så pratade jag med henne vad som hade hänt eftersom det är tvången vi jobbar med där. Hon var inte så orolig först men tyckte ändå jag skulle träffa läkaren för en eventuell bedömning att ta prover på akuten. Så blev det också och efter provtagningen kunde de konstatera att mina leverprover var grovt förhöjda och jag blev skickad till IVA. Där sattes motgift in och liksom tidigare gånger det har hänt började jag må ännu sämre då. Jag satt i över en timme i sängen och "kräktes", ända från ryggslutet kändes det som, utan att något mer än galla kom upp. Förutom att må otroligt dåligt hände inte så mycket mer den eftermiddagen och kvällen på IVA. Personalen var för övrigt helt underbar och hjälpte mig på alla möjliga sätt och vis när jag mådde pyton.

Jag låg kvar på IVA tills på tisdag eftermiddag då mina värden hade sjunkit lite och jag flyttades till medicinavdelningen. Där trodde jag att jag skulle få ligga i någon dag till, max två, men det blev mycket längre. Mina tvång steg allt mer och mer och suicidtankarna som varit rätt svaga, blev allt starkare, men jag satt fast med ett dropp på varje sida, med kateter och i en kropp som inte hade rört sig alls på flera dagar. Dessutom, som jag har skrivit, gick det neråt med maten och ätstörningens röst blev allt starkare. Min behandlare kom och hälsade på mig den första veckan då hon sedan skulle gå på semester.

Jag kände alltmer hopp- och meningslöshet, men jag fick inte komma därifrån då mina värden inte gick ner som de skulle. Egentligen skulle jag få LPT och heldygnsvak på mig pga mitt psykiska mående, men jag lyckades snacka mig ut det. Jag ville inte vara där med motgiftet som skulle rädda min kropp, jag ville att den skulle förstöras och när jag insåg att jag just då hade ett val att vara där eller inte så drog jag ut droppet som skulle rädda mig, tog mina saker och gick därifrån. Jag hörde någon ropa efter mig men jag kom snabbt ut och började min vandring mot närmaste apotek för att köpa det som skulle förstöra min lever ännu mer. Visste inte var offentliga toaletter fanns som inte kostade något så jag köpte något att dricka för att kunna svälja tabletterna jag hade köpt. Gick till ställen jag gissade att folk inte skulle leta efter mig på och efter någon timme och en bussresa till Framnäs var jag i en skog där jag tänkte svälja det jag hade köpt. Problemet var bara att jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte kunde behålla drycken jag hade köpt för jag mådde för illa av den. Alla fortsatte ringa mig, smsa och lämna röstmeddelanden, men jag svarade inte. Jag hade inte haft några planer på att gå hem till min lägenhet för jag förstod att någon skulle vara där, men när klockan hade blivit mycket så hade de kanske åkt därifrån. Så jag begav mig hemåt för att kunna skölja ner tabletterna, men möttes i dörren av synen av mammas skor - hon var alltså där. Jag stängde snabbt dörren och sprang (läs: gick pga min kropp som inte hade rört sig mer än en gång på en vecka var ovan vid alla dessa timmar i farten) därifrån. Jag gömde mig återigen från alla, gick på platser jag inte trodde att någon skulle vara, var panikslagen över att jag inte kom in till mitt eget hem för att kunna försöka ta livet av mig igen. Så kom jag av någon anledning och tänka på min cykel som hade stått vid sjukhuset sedan måndagen då jag blev inlagd (och detta var alltså lördagen). För att fördriva tiden gick jag och hämtade den och parkerade den i cykelstället vid min lägenhet. När jag återigen var på väg bort, hörde jag Elin och Felix ropa efter mig; jag började spring, de började springa också skulle jag springs runt hörnet av lägenhetshuset men halkade på gruset. Och Elin hann fram till mig. Och jag låg där. Och grät. Och skakade. Sedan fick Elin tag på polisbilen som hade varit och letat efter mig och vi åkte tillsammans tillbaka till sjukhuset. Jag minns inte så mycket, mest bara att jag grät och att Elin sa bra saker till mig. Jag hamnade på akuten för de ville vara säkra på att jag verkligen inte hade tagit tabletterna (som de visste att jag hade köpt i och med internetbanken och att jag handlade med kortet). Sedan blev det LPT, vak och tillbaka på medicinavdelningen eftersom jag fortfarande behövde motgift.

Jag låg där tills på onsdagen med personal psykiatrin som satt och kollade på mig dygnet runt och det kändes som att jag blev galen. Jag drog ständigt ut nålen som gav mig motgiftet i smyg för att jag ville göra mitt yttersta för att skada min kropp. Mina levervärden hade slutat sjunka så de pratade om en eventuellt permanent leverpåverkan, men de var ändå så pass låga att jag efter tio dagar på IVA och medicin kunde flyttas över till avdelning 25 - psykiatrin. 20/7 flyttades jag hit och nu sitter jag fortfarande här. Vaket blev jag av med efter tre dagar på 25:an, men LPT:n och kvarstår och mina tankar och känslor med. Kanske blir det ÖPT snart, jag vet inte, men när jag tänker igenom nu allt som har hänt så tänker jag bara:

"Vilken sommar"

Och suckar lite.
Jag har inte alls lagt samma kraft på att skriva det här som jag har gjort ibland, men nu har jag skrivit lite kortfattat, som ändå blev en roman. Som jag visste att det skulle bli. Det känns som att det var en evighet sedan jag låg där på medicinavdelningen med mitt dropp, samtidigt som det känns som nyss för att jag inte vill tänka på att jag har varit här så, för mig, lång tid. Men under denna långa tiden har jag i alla fall fått så goda erfarenheter i möte med personalen. Både på IVA, medicin och psykiatrin har det varit så himla bra personal. Och trots att jag inte alltid har viljat ta emot hjälpen har de bara viljat hjälpa mig. För jag märker att de verkligen vill. Visst vill jag inte vara här på 25:an egentligen, inte heller ville jag vara på medicin eller IVA, men jag är ändå glad att jag har varit på just dessa avdelningar när jag ändå har varit tvungen att vara någonstans. Jag vill inte vara här på 25:an nu, men jag är glad att jag är just här om jag måste vara på någon psykiatrisk slutenvårdsavdelning.

Gång på gång inser jag att jag inte alls är så öppen och fördomsfri angående ämnet psykisk ohälsa, som jag tror att jag är. Nu senast när jag låg på medicinavdelningen och mötte en från skolan som jobbade där. Jag kände så mycket skam kring att jag var där jag var och att hen såg mig som jag var - och det där med vetskapen om tystnadsplikt var en klen tröst. Jag tänkte till en början att det är klart att det känns jobbigt, inte vill man väl träffa någon man känner som jobbar på sjukhuset samtidigt som man själv är inlagd där. Sedan hände samma sak igen när en från personalen från psykiatrin satt vak medan jag fortfarande låg med motgift på medicinavdelningen - jag mötte en till från skolan. (De är inga jag känner precis, men har sagt några få ord till och har någon gemensam vän.) Det var då mitt huvud började ta sig en funderare. Om jag hade tyckt att det hade varit lika jobbigt att se dem om jag hade varit där för en fysisk åkomma. Svaret var nej.

I samma veva som jag insåg det blev jag oerhört ledsen. Att jag inte har kommit längre. Att jag skäms över att vara där för att jag just har psykiska problem. Jag var på medicinavdelningen just då på grund av att mitt fysiska skick var väldigt dåligt, men det hade orsakats av det psykiska. Och det var det som gjorde det så jobbigt. Så skämmigt. Trots att jag inte ville det, men det var så det kändes. Och det känns fortfarande så varje gång jag ser en av dem jobbandes här på avdelningen. Jag försöker fråga mig själv varför, men jag kommer inte fram till några vettiga svar. Det enda som kommer upp är att det inte alls hade känts på samma sätt om jag hade varit inlagd för en bruten fot. Och det gör mig väldigt besviken på mig själv. Men att jag blev medveten om detta var väl bra antar jag. Trots att det svider.

Nu vill jag bara gråta. Inte för all den hopplösheten och meningslösheten jag känner. Utan för det fina jobb personalen här gör.

Dagen har varit jobbig och gårdagen också, men på förmiddagen kom min kontaktperson in och pratade med mig ett rätt bra tag. Vi pratade om hur det kändes, om sådant som skulle kunna hjälpa mig senare och bara om det som är så svårt att sätta ord på. Hade ett läkarsamtal som inte behöver nämnas, men som lämnade många spår och jobbiga känslor efter sig. Då fortsatte min KP att prata med mig på mitt rum och alla känslor bara forsade fram och det var skönt att de gjorde det när jag inte bara var ensam, som det annars brukar vara. Sedan kom lunchen, men hon lovade att någon skulle komma in till mig sedan och prata lite mer. Efter en stunds stirrande i väggen kom en skötare som jag tidigare har pratat en del med och vi fortsatte prata och det var bara så skönt. Hon ville försöka förstå mig och hur jag tänker och komma med förslag på hur vi kan göra tiden här så bra som möjligt. Tydligen så är det eftermiddagsfika här (som jag inte hade en aning om) och då kom hon in med te och skorpor så vi satt här inne och fikade och fortsatte att prata, nu mer om lite allt möjligt. Och det kändes så bra. Det var så skönt. Och det gav mig så himla mycket. Jag var även noga med att tala om detta för henne för det är verkligen otroligt betydelsefullt. Men det var otroligt förvånande när hon kom in med tekopparna och satte sig och fikade - med mig! Att hon, och de andra från personalen, kommer in och sätter sig - med mig. Att de inte lyssnar på "det är bra", utan förstår att det är något annat. Att de inte bara bryr sig om de som hörs och syns mest. Att de bryr sig om mig.

Personligen så upplever jag att jag har fått ett sådant bra bemötande och upplevelse av att de verkligen vill göra sitt jobb - inte att de bara är här och längtar tills dagen tar slut varje dag. Jag upplever att de verkligen vill hjälpa till. De bryr sig. De engagerar sig. Och de är respektfulla.

Jag läste en gång någon studie som hade gjorts på patienters upplevelser kring psykiatrin. Jag minns speciellt några rader från inspelningarna från ett samtal med de en av patientgrupperna som ingick. En person hade sagt något i stil med: "Jag har då aldrig hört någon säga 'hurra för den svenska psykiatrin', och det tror jag de flesta kan hålla med om." också beskrevs det hur de andra skrattade och höll med. Jag höll också med. Och alla jag hade träffat som hade erfarenheter, hade bara bytt sådana erfarenheter med mig. Ingen hade sagt "hurra för den svenska psykiatrin". Verkligen inte.

Jag vet att det är på så sätt i många delar av landet. De flesta troligtvis. Därför är jag så glad att jag har fått uppleva den andra sidan också, hur bra det kan vara. Jag vill visserligen inte vara här inne, men jag är otroligt glad över att jag är just här inne om jag skulle få välja vilken psykiatrisk slutenvård jag skulle vara på. Jag önskar att alla som mår dåligt fick uppleva det här bemötandet. Jag önskar att alla som mår dåligt fick uppleva den här vården. De gör ett otroligt bra jobb här på den psykiatriska avdelningen på Piteå Älvdals Sjukhus. Det kan inte sägas nog många gånger.

Jag vill bara gråta. För att jag är så tacksam. Att jag just nu inte bara känner det där mörka och onda inom mig. Och anledningen till det är det personalen gjorde för mig idag.

En dag när det ändå kändes ok att sitta inomhus.

Jag skrev det här på min instagram, men det gäller allt så jag lägger in det här också.

Jag får kämpa varje gång för att inte ta bort det jag skriver. Så fort jag skriver om mig själv och psykisk ohälsa - eller bara känslor som inte enbart är positiva - känns det som att jag har gjort något fel, att jag har begått något slags brott. Att alla bara stirrar på det jag har skrivit och blir galna. Gör jag fel? Får jag göra så här? Tycker folk att jag är jobbig? Puckad? Tror de att jag bara vill ha uppmärksamhet? Eller förstår de att jag vill uppmärksamma, dela med mig av erfarenheter, krossa tabun?

Varje gång jag skriver något som har med mig och psykisk ohälsa att göra, får jag kämpa för att låta det vara kvar. På grund av den skam jag känner. För allt jag skriver. För allt jag är med om. För allt jag är. Men varje gång jag tänker klicka på den där knappen som raderar allt, då inser jag att det är just radera jag inte får göra. För tystnaden om ämnet kommer inte brytas för att en inte vågar tala. Och förhoppningsvis låter jag mina ord vara kvar ännu en gång. Så idag är det här det enda jag skriver om. Det jag ska försöka låta vara kvar. För om ingen skriver om det "förbjudna", hur ska det då någonsin bil tillåtet?

Jag mår inte så bra. Det är lite jobbigt just nu. Jag har lite problem med vissa saker.

Och så vidare.

Inte så där rakt på sak. Utan lite försiktigt. Lite smått. Lite tyst. Och som någon säger: otroligt bagatelliserat. Denne högst kunnige någon som utan att tveka tar orden i sin mun och säger: "du är verkligen sjuk", "du bagatelliserar svåra, komplexa problem som du lider av".

Då får man möta sanningen. Som svider till en aning. För jag har ju bara lite problem, har det lite jobbigt. Försöker jag intala mig själv i alla fall. För inte är det så farlig. Inte så jobbigt.

"Jo, det är det. Du är sjuk Sofia. Det här är riktiga saker."

Men just det där ordet. Sjuk. Inte är jag väl sjuk. Jag mår ju bara lite dåligt ibland.
Men det låter ju så allvarligt. Så seriöst.
Fast det kanske är allvarligt. Det kanske är seriöst. Och just ordet kanske låter så mycket just för att alla problem har bagatelliserats redan från start. Jag är på sjukhuset. Jag ligger i en sjukhussäng. Jag äter sjukhusmat. Jag får permission från sjukhuset. Kan det ha något att göra med att jag är sjuk. Men ordet känns så stort. Som ett slag i magen när de riktas till en:

"Du är sjuk Sofia."

Lite dåligt är en underdrift. Ibland är en underdrift. Och när en är sjuk mår en dåligt. Så ja, sjuk är precis rätt ord.

Kan så vara fallet? Men varför förminskar man själv problemen så? Varför alltid det där lilla ordet innan "problem". "Lite problem". På något sätt blir allt så mycket enklare att handskas med då. Att säga att man mår lite dåligt. Att inte ta det på det allvaret det är. Att säga att kroppen inte mår prima när en ligger med dropp som desperat försöker motverka giftbomben inombords är inte en lögn, men en otrolig underdrift. Att säga att det inte är någon big deal när en ligger med döden runt hörnet är en underdrift. Att säga att en mår lite dåligt när en lider av rätt svåra psykiska problem är en underdrift. 
Och att inse att de där problemen är rätt svåra, är svårt. Och att inte bagatellisera dem för att skapa någon slags bekvämlighet är också svårt. För ibland är verkligheten inte bekväm. Och ibland har en svårt att acceptera verkligheten.

Kanske skulle inte en frisk person göra saker som jag gör. Kanske det ligger något sjukt i det hela. Inte "sjukt" som i helt jävla galet, utan mer sjukt som vilken annan sjukdom som helst. Men för mig är allt så himla invant. Det bara blir så. Jag bara gör det huvudet säger att jag måste. Att det sedan finns en bakgrund till det, och ett faktiskt inte så friskt beteende, har nog inte riktigt slagit mig. Om det nu någon gång kan komma in som en accepterad mening i min hjärna, det där med att "du är sjuk", så kanske det kan skapa en åtminstone mild förståelse. Att det är en sjukdom. Som skapar många problem. Som försvårar vardagen. Som förstör vardagen. Som sakta men säkert förstör mig.
Och när det här nu tas ett steg vidare där det faktiskt försöker redas ut om det finns någon ännu djupare rotad orsak, kanske större förståelse kan komma. Om att det inte bara är ett litet problem. Om att det är en verklighet som inte ska bagatelliseras.

Jag vill skriva något vettigt, men jag vet inte riktigt vad. Just nu finns det bara en sak i mitt huvud. Eller nej, det finns en hel del i mitt huvud, men det är något jag känner att jag måste dela med mig av. Jag har många gånger klagat på psykiatrin. Jag har många gånger klagat på dess läkare. Jag har många gånger klagat på dess personal. Men nu måste jag hylla. Efter endast sex dagar inom den psykiatriska slutenvården på Piteå Älvdals Sjukhus måste jag få tala om att det finns annat än obrydd personal. Annat än folk som hånar en. Annat än alla dåliga upplevelser jag tidigare har varit med om.

Jag vill visserligen inte vara här. När man är fast under lagen om psykiatrisk tvångsvård är det kanske ofta en självklarhet. Det påverkar definitivt ens humör och ens uttalanden står kanske inte alltid på en sådan objektiv grund när en inte alltid vet vad som är bäst för en själv. Många beslut som har tagits har gjort mig förbannad inombords, gett mig ångest och helt enkelt fått mig att känna mig totalt maktlös. Dock skulle jag aldrig kunna påstå att någon, till exempel en läkare, är dålig för att hen fattar beslut som jag inte gillar som ändå, ur deras perspektiv, är till för att hjälpa mig. Till exempel förstår jag att de vill ha kvar mig för de tror att det hjälper; jag gillar det inte och jag tror inte att det hjälper, men det är inget som gör att jag kan säga att hen är dålig. Jag gillar inte heller att jag måste få injektioner med någon medicin som jag inte vill ha, men jag förstår ju att de vill hitta en behandling. Dåliga läkare som jag har stött på har däremot bemött mig dåligt, hånat mig, varit respektlösa och varit så otroligt naiva att de har släppt hem mig direkt efter självmordsförsök eller när jag har sagt sanningen att jag inte har mått så bra. Jag skulle aldrig kunna kalla en läkare för dålig om hen bemöter mig på ett proffesionellt och humant sätt - trots att hen tvingar mig till en massa saker som jag inte vill i syfte att hjälpa mig. Läkaren här har jag inte fått speciellt mycket tid med, han har sagt saker jag inte har viljat höra, men han har ändå behandlat mig med respekt - då känner jag inte att jag har någon rätt att klaga för han försöker ju bara göra sitt jobb. (Det lilla dåliga är väl att de har tagit mitt handsprit men vägrar säga varför, det är väl inte riktigt okej kan jag tycka.)

De från personalen som en ändå träffar mest är sjuksköterskorna och skötarna. Där har jag också mött många som jag inte alls har gillat, men även där har jag samma tankesätt som med läkarna. Visst har de gjort en hel del som jag verkligen har avskytt, men det är först när de har ett dåligt bemötande eller inte ens bryr sig om en som jag kan koppla ihop dem med dålig vård. Det har funnits de som inte alls har tagit en på allvar, inte ens brytt sig om en har gråtit i flera timmar eller struntat i att äta i en evighet. Här i Piteå, under de här få dagarna, har jag mött fler engagerade sjuksköterskor och skötare än alla gånger jag har varit i Sunderbyn. Visst är jag förbannad över att de har slarvat bort min pennvässare, tagit ifrån mig mitt handsprit, låst vattenkranen på mitt rum och vägrar låta mig få komma ut och hälsa på mina marsvin i bilen strax utanför - men inget utav det ger mig rätten att kalla dem dåliga. De har gjort mig förbannad, ledsen och skamsen, men de har inte medvetet gjort något mot mig för att göra mig illa eller förnedra mig. Jag kan inte ens minnas hur många som har kommit in i mitt rum (efter jag hade blivit av med 24-timmarsvaket) och suttit sig och pratat med mig. Inte för att jag kan prata så mycket nu då jag knappt vet något själv, men de har försökt och inte gett upp. Bara igår var det fyra från personalen som kom in till mig och sammanlagt pratade i nästan tre timmar - varav en var sjuksköterska och de har jag upplevt aldrig typ hinner sätta sig ner och prata med någon. Det blev verkligen som en chock för mig när en efter en kom in och ville hjälpa till att få mig att må bättre. Jag uppskattar det så otroligt mycket och jag vet inte om det är för att jag nästan bara har varit med om dåliga saker i Sunderbyn eller om det i allmänhet är så här. Jag vill ju tro på det sistnämnda, men jag tror tyvärr anledningen till att jag uppskattar detta så mycket är för att jag har varit med om mindre bra erfarenheter tidigare. Kanske är personalen så här bra i andra delar av landet också, det får man verkligen hoppas på, men hur som helst ska dessa verkligen ha cred för de gör precis så som jag tycker att folk som jobbar med människor som mår dåligt ska bete sig.

Det har varit många tårar de senaste dagarna. Jag har bara suttit i min säng och vägrat att komma ut bland alla andra. Jag är fortfarande fylld av tvångstankar och fler blir det, men några (jag säger inte alla) gånger har faktiskt personal kommit in mitt i alltihop, sett och agerat för att hjälpa till. Det uppskattar jag. Verkligen. De har inte bara sagt något ord och sedan gått iväg för att jag inte har varit snabb nog att ge svar på tal, utan de har gett av sin tid, stannat kvar och försökt få ut några ord från min ytterst tysta mun. Efteråt har de inte bara lämnat mig, utan kollat av mer än vanligt hur det är. Någon personal som har hittat mig i en pöl av tårar har sedan pratat med andra i personalen som sedan då har vetat om att trots att jag hela tiden säger att det är bra, så är "bra" just vad det inte är. Oavsett vad det handlar om verkar de dessutom ta mig på allvar, validera mina känslor och försöka ge lite hopp till den annars otroligt omotiverade LPT-patienten. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den enorma skillnaden som jag upplever i bemötande, men den är stor - otroligt stor - och sådant här är värt att lyfta fram.

Läkarsamtalet igår var väl inget att hurra över. På mindre än fem minuter var det över och ingenting förändrades. Förutom att de tog min himla handsprit trots att jag redan har haft den hela tiden, den gick igenom kontrollen plus att de har sett mig använda den. Åh så himla less jag blev! Läkarsamtalet idag gav mig lite fler svar, men inga speciellt muntra sådana. Kommer inte ut den närmaste tiden. Eller det beror väl på hur man räknar för nog vet jag ju de som måste vara här så mycket längre, men för mig är en timme nog länge - dagar känns som år, veckor som evigheter. Får inte tillbaka mitt handsprit av någon anledning. Har ingen tvål på rummet och jag får knappt tvätta händerna, jag har inte duschat på snart två veckor, inte borstat tänderna mer än en gång på dessa två veckor, så att knappt få tvätta händerna gör ju inte att en känner sig fräschare direkt. Ska i alla fall kanske få byta till ett enkelrum för det är nog jobbigt att någon har suttit och stirrat på mig i sex dagar - inte behöver jag vara bland fler människor precis. Inte nog med det så står en fläkt här inne och blåser så kallt och låter så myclet. Vill liksom bara vara för mig själv och ha det tyst. Men jag vill inte på något sätt klaga på personalen här, nog fattar jag. Jag har själv satt mig i den här sitsen, men jag blir bara frustrerad över hur det blir värsta grejen när det inte är någon grej. Jag har mått så mycket sämre, men inte har någon brytt sig då. Nu mår jag sämre för varje dag som går, men inte blir jag utsläppt. Nä fan alltså. Jag kunde ju komma på minst tusen bättre saker att göra nu. Får väl ändå försöka ta vara på dagarna på något sätt. Kanske rita och skriva lite som jag har tänkt göra i över en vecka men inte orkat med. Kanske komma tillbaka på banan igen med maten för just nu går det ju åt skogen. Och jag blir så arg på mig själv. Men när tillfällena kommer, då blir min röst så svag så svag att jag låter ätstörningen vinna varje gång. Jag vill inte ha det så! En del av dagen har redan gått, men jag får väl försöka använda mina krafter till att göra bra saker nu. Inte för att det är troligare att de släpper ut mig, men för mig själv, för att jag inte vill fastna i träsket igen. För att jag har tagit mig upp. För att jag aldrig vill dit något mer.

Idag sitter jag upp ett tag - framsteg sedan igår.

Innan jag (äntligen) ska få träffa läkaren om en timme som kanske förstör den positiva upplevelsen som jag har haft, måste jag berätta om det. Jag träffade en så gullig sköterska nyss som satt vak för mig. Alltså verkligen. Nog för att jag varken var speciellt pratsam eller ens kollade på henne, utan låg bara i samma position och kollade in i väggen som jag har gjort hela dagen. Men hon tog sig tid att prata med mig. Hon frågade och verkligen verkade vilja hjälpa mig. Att detta kommer när jag är så otroligt trött på människor och inte heller är speciellt motiverad, är ju synd, men jag kunde i alla fall prata en del med henne och poängterade att trots att jag uttryckte mig som jag gjorde, eller inte alls, så är det verkligen värdefull för mig att bli så bra bemött. Och det känns bra att jag kunde säga det för jag tycker det är så viktigt att de som gör ett bra jobb också får veta det. Det är så många som man frågar sig över varför de ens jobbar med människor, men sedan finns det guldkorn som denna sköterska som verkligen passar för yrket. Och jag är så tacksam över allt hon gjorde, trots att det verkade vara en självklarhet för henne - och borde vara det för alla.

Nu är det ungefär en timme tills jag får träffa läkaren och jag hoppas att jag får komma härifrån typ nyss. Annars får jag väl komma på en annan plan, men fram tills dess hoppas jag på läkarsamtalet. Och att fler än jag får träffa denna underbara sköterska. För det är något visst med att bli tagen på allvar (även om det känns som för mycket allvar nu) och att någon bryr sig. Nu håller jag tummarna. Ska bara stirra in i väggen en timme till.

Jaha du. Jag vet inte ens. Har inte ens känslor att utgå ifrån. Känner mig mest tom. Men någonstans vet jag att öppenhet hjälper mig att både erkänna och gå vidare. När jag skriver kan jag sedan släppa. Men jag vet inte riktigt hur en skriver utan känslor.
För att göra historien kort:
Överdoserade i rent tvång förra lördagen. Har legat på IVA och medicinavdelningen sedan i måndags. Suicidtankarna har bara vuxit. Stack från sjukhuset i lördags. Blev hittad på kvällen och förd tillbaka av polisen. Ligger återigen på medicin med motgift på LPT. Har vak för första gången och det kväver mig. Behöver min ensamma tid. Samtidigt som detta gör det omöjligt för mig att följa alla tvång.
Förutom tvångstankar är jag rätt tom. Känner mig inte ens ledsen. Bara helt och hållet tom.
Jag vill egentligen inte prata om det. Men nu är jag ärlig. Och kan äntligen andas lite.

Jag hörde något som fick mig att fundera på något jag inte riktigt har tänkt på. Eller jag har väl tänkt på det, men inte riktigt tänkt på att jag har tänkt på det. Och det är det här med att ta ansvar över sig själv och sitt mående om man mår dåligt till exempel. Till viss del tycker jag väl att samhället har ett ansvar att erbjuda hjälp och se till att man som individ får möjligheter att bli bättre för en klarar faktiskt inte allt själv. Dock ser jag ju självklart att en stor del av ansvaret ligger hos en själv. Ingen kan rå för att hen blir sjuk eller mår dålig, självklart vet jag att det inte är ett val. Ansvaret börjar både hos sig själv samtidigt som att det börjar hos samhället. Jag ser väl som att det är ens ansvar att be om hjälp, trots att det kan vara svårt, för gör man ingenting så kommer ju heller inte något att hända. Att omgivningen är uppmärksamma och egegerade i sina medmänniskor kan ju vara en fördel för att man ska kunna ta det steget till att på något sätt söka hjälp, men man har ändå ett stort ansvar själv. Hur man sedan blir bemött kan man inte rå för, men att någonstans ta ansvaret för att försöka må bättre. Sedan säger jag inte att det är något man klarar själv och bör fixa galant. Får man hjälp kan man ju behöva hjälp att faktiskt få det på en sådan nivå att man är mottaglig för det.

Hjälp är inte lätt att ta emot, men har samhället väl tagit sitt ansvar, tror jag att det ligger i ens egna händer vad man ska göra av det sedan. För trots att man inte behöver göra allt själv så har man ändå ett ansvar. Jag vet att jag inte tar eller har tagit det ansvaret själv och det är inget jag känner mig stolt över. Visst är till exempel behandlingar tuffa, men det är ju någonstans hela poängen - det är jobbigt att utsätta sig för det som är jobbigt. Jag kan påstå att jag visserligen har tagit ett visst ansvar, i olika delar, men i det stora hela så gör jag det inte. För att mina tvång ska bli bättre måste jag aktivt jobba mot dem och ta mitt ansvar att göra vad jag kan. Det jag menar är inte att man ska bli frisk på två sekunder, men att till exempel ta emot hjälp, gå i KBT, men samtidigt inte utsätta sig för det en ska utsätta sig för, är ju inte att ta ansvar. Jag säger inte det som att en måste ta tag i allt på samma gång, nog vet jag att det är viktigt att ta det i sin takt. Dock saktas den takten ner ibland på grund av den där rädslan som självklart är en del av att man har problemen som man har - vore man inte rädd hade det ju varit busenkelt. Där någonstans tror jag att man har ansvaret att utnyttja det samhället har tagit ansvar för och göra det bästa av det. Få takten att gå framåt i lite obehagligare fart än det man egentligen vill. För den där rädslan ställer ofta till det och skapar bortförklaringar om att "sedan", "när jag är redo", "om ett tag" - att då gör man något. Man väljer inte att må dåligt eller bli sjuk, men samtidigt som att samhället måste ta ett visst ansvar, så måste man även göra det själv. Ta ansvar för sig själv och för var man vill komma.

Detta var bara något som passerade min hjärna och tog ett litet extra stopp. Vet egentligen inte vad jag ville få ut av det, men ibland kan det bara vara bra att tänka över lite saker då och då.