Jag saknar så att vara fri. Sedan i juli förra året har jag iprincip varit under uppsyn hela tiden - både på sjukhuset och permissioner. Jag kan inte gå ut på en promenad från sjukhuset själv. Jag kan inte gå till tandläkaren (som ligger i sjukhusets byggnad) själv. Jag kan inte gå ut med hunden själv. Jag kan inte gå till en kompis själv. Jag kan inte sitta i bilen och vänta medan någon av mina föräldrar går iväg och gör ett ärende. Jag kan inte gå på stan själv. Jag kan inte ens sitta ute i väntrummet på hälsocentralen när mamma tar några simpla blodprover utan att behöva följa med. Och jag är trött på det. Att hela tiden vara under uppsikt. Om jag inte är på avdelningen med massvis med personal runt omkring mig så är jag hos mamma och pappa som hela tiden har koll på mig. Tillslut kommer jag väl få förtroende att vara kortare stunder själv, men det känns som en evighet tills dess och jag har inte tålamodet. Jag orkar inte kämpa mig igenom en till dag som ser ut som så att jag ständigt måste vara under uppsikt. Jag mår inte bra som i "jag vill leva" och allt jag gör nu är bara för att jag vet att det kommer ge mig frihet så småningom - inte för att jag känner mig så positivt inställd till livet just nu. Egentligen orkar jag inte vänta så länge som jag kommer behöva göra, men ska jag leva, som jag nu ut lovat, måste jag se till att jag har något att leva för. Jag vill ha den där friheten när jag väl får den. Det är därför jag har fixat jobb. Det är därför jag har fixat skolan. Inte för att jag vill något just nu mer än att lägga mig raklång och ge upp, utan för att jag måste ha något när jag får den där friheten. Åh, saknade frihet.