Ett bättre läkarbesök

Jag fick en ny tablett imorse som jag inte hade en aning om vad det var. Fick dock träffa läkaren nu på eftermiddagen och hon ursäktade sig att hon inte hade hunnit informera mig om den innan jag fick den. Jag fick ju något krampanfall på avdelningen, förra året tror jag det var, och efter det har jag gjort flera EEG-undersökningar och de har tydligen visat att jag har epilepsi. Dock har jag ju inte haft några mer anfall, men jag fick veta att det även kan visa sig som frånvaroattacker typ och jag undrar om mina "svimmanfall" som jag får ibland har något med det att göra. Nåväl, jag måste i alla fall ta de där tabletterna tills jag dör typ. Som hon förövrigt påpekade att hon hoppades på att det skulle bli om många, många år. Jag ska även få någon injektion med järn för att jag hade väldigt låga värden. Anledningen till att jag inte får tabletter är på grund av att inte belasta levern så mycket på grund av överdosen i vintras som gjorde väldigt mycket skada. Läkaren sa att det kan hjälpa mot min yrsel också, så det kändes väldigt skönt för jag blir nästan yr så fort jag reser mig upp, och ibland kommer de där "svimningsanfallen/ryck-och krampanfallen". En blir ju också rätt trött om en har järnbrist så kanske får jag upp min ork en aning. Får hoppas på det.


Vi pratade även om planer framåt och även om utskrivning vilket kändes så skönt. Jag ska få längre och längre permissioner och eventuellt en på fyra veckor när jag börjar jobba och om den går bra kan jag komma att bli utskriven - och då utskriven, inte ÖPT. Det känns helt otroligt. Så härligt, men ändå lite skrämmande. Mest härligt dock. Något annat som kom upp på tal var öppenvården och hur jag vill att den ska vara - och jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens om jag vill gå kvar. Jag vet inte, men det känns bara olustigt. Kanske beror det på att jag har varit i kontakt med sjukvården rätt länge att jag bara vill klippa all kontakt direkt eller kanske beror det på att jag inte vill vara i kontakt med något som tyder på att jag är sjuk. Jag vet inte heller hur jag vill göra med medicinen (som jag får mot självmordstankar och tvånget). Helst av allt vill jag ta bort den för jag tror inte att den fungerar. Samtidigt blir jag rädd att den fungerar och att allt kommer gå åt skogen med mitt huvud om jag slutar med den. Åh, jag vet inte. Jag är så otroligt dålig på att koppla sådant. Dock tror jag mer på det läkaren berömde mig för, att jag har gjort det här jobbet själv. För inte gör jag allt det här jag gör för att jag mår bättre; jag gör allt för att jag har lovat att välja livet även fast det tar emot. Så det talar ju ändå för att medicinen inte gör så mycket.

Det var ett bra läkarsamtal idag - som det oftast är med överläkaren. Det är så otroligt skönt här på avdelningen att det är en och samma läkare så man slipper träffa någon ny varje gång som man inte ens känner. Visst har de två läkare jag har träffat kontinuerligt varit borta eller sjuka någon gång och jag har fått träffat någon annan, men det är otroligt få gånger det har hänt, kanske en eller två. Mest känns det som att jag har träffat överläkaren och hon är verkligen jättebra så jag är sjukt glad att hon jobbar här. Visserligen har hon tagit en hel del beslut jag inte har gillat, men jag har ändå på någon nivå förstått dem. Idag var det som sagt ett väldigt bra samtal och det var skönt att se henne bli så glad över det som har hänt den senaste tiden. Dock har jag svårt att se det som har gått framåt för jag vet vad som rör sig i min hjärna, men ser det bra ut är det ju i alla fall något. Jag säger inte att det som kryllar inombords är självmordsplaner för det har jag inte. Jag har bara massvis med andra mörka och negativa tankar, men jag jobbar ständigt med dem just på grund av det jag har lovat mina nära: att välja livet. Jag förstår att hon är nervös över att släppa mig och rädd att jag spelar ett trick med henne för jag säger alltid att det är bra, oavsett hur det känns. Det är inte bra, men det är okej - och det är mer än positivt. Nu säger jag dock inte att jag vill dö - även fast jag vill det -, men nu säger jag inte det för att jag har inga som helst planer på att göra något, vilket jag hade förut. Det enda jag vill just nu är att komma hem till mamma och pappa, jobba och försöka arbeta bort mina mörka tankar som ständigt rör om i mitt huvud, som inte borde vara där, som inte gör mig något gott.

Bara för att jag saknar mina svin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0