Skam för att det handlar om det psykiska

Gång på gång inser jag att jag inte alls är så öppen och fördomsfri angående ämnet psykisk ohälsa, som jag tror att jag är. Nu senast när jag låg på medicinavdelningen och mötte en från skolan som jobbade där. Jag kände så mycket skam kring att jag var där jag var och att hen såg mig som jag var - och det där med vetskapen om tystnadsplikt var en klen tröst. Jag tänkte till en början att det är klart att det känns jobbigt, inte vill man väl träffa någon man känner som jobbar på sjukhuset samtidigt som man själv är inlagd där. Sedan hände samma sak igen när en från personalen från psykiatrin satt vak medan jag fortfarande låg med motgift på medicinavdelningen - jag mötte en till från skolan. (De är inga jag känner precis, men har sagt några få ord till och har någon gemensam vän.) Det var då mitt huvud började ta sig en funderare. Om jag hade tyckt att det hade varit lika jobbigt att se dem om jag hade varit där för en fysisk åkomma. Svaret var nej.

I samma veva som jag insåg det blev jag oerhört ledsen. Att jag inte har kommit längre. Att jag skäms över att vara där för att jag just har psykiska problem. Jag var på medicinavdelningen just då på grund av att mitt fysiska skick var väldigt dåligt, men det hade orsakats av det psykiska. Och det var det som gjorde det så jobbigt. Så skämmigt. Trots att jag inte ville det, men det var så det kändes. Och det känns fortfarande så varje gång jag ser en av dem jobbandes här på avdelningen. Jag försöker fråga mig själv varför, men jag kommer inte fram till några vettiga svar. Det enda som kommer upp är att det inte alls hade känts på samma sätt om jag hade varit inlagd för en bruten fot. Och det gör mig väldigt besviken på mig själv. Men att jag blev medveten om detta var väl bra antar jag. Trots att det svider.


Kommentarer
Sanna Nilsson-Lidin

Jag förstår exakt trots att jag kanske inte varit med om samma situationer. Men när man tror att man har kommit längre än vad man egentligen har, och sen inser det själv... jag skämms typ över mig själv över sånt.. :/❤️❤️

Svar: Ja men eller hur! Här går man runt och tror en massa och sedan så är man lika fördomsfull ändå... Men att man blir medveten om det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall 🙂❤️
Sofia Kihlström

2016-08-13 @ 16:42:49
URL: http://sannanilssonlidin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0