Och jag börjar bli orolig över att du inte vet hur jag mår
"Bra!"
Det är så lätt att säga - både när det är sant och när det är en lögn - när någon frågar hur en mår.
Men jag har svårt att säga det jag egentligen känner om det är riktigt dåligt. Eller det beror på, i vissa fall går det bra att säga "inte så bra", och stundtals kan jag till och med säga "skti", men egentligen vill jag säga mer. Jag vill prata om det jag känner, eller bara få det ur mig på något sätt, för då känns det oftast lite bättre.
Anledningen till att det kan vara svårt ibland att säga hur det är när det är riktigt dåligt är för att jag är rädd att inte bli betrodd. Jag vet inte varför det skrämmer mig så mycket, men jag vill bara inte bli sedd som en överdrivare. Också är det ju något visst med när personer berättar för en själv hur en mår också stämmer inte det, tycker jag i alla fall. När någon säger "nu mår du bättre" eller "nu mår du sämre" när det egentligen är helt tvärt om (jag har fått höra båda de två senaste dagarna).
Just nu känns det inge vidare. Eller ja, det känns skit. Och jag vill få det ur mig, men samtidigt vågar jag inte prata. Min medicin har tagits bort idag för att jag ska testa utan (eller ja, jag har egentligen varit utan den sedan jag fick motgift mot överdosen för snart två veckor sedan, men då har jag varit utan den pga levern, nu är jag utan den för att jag ska), så personalen här bad mig säga hur jag mår så vi får se hur det fungerar utan medicinen osv. Nja... Hur jag, som har sagt att "det rullar på" de senaste två veckorna, ska kunna säga hur det är känns inte jättelovande. Men man vet ju aldrig, det kanske börjar gå uppåt från den här svarta svackan jag har befunnit mig i sedan dagarna innan överdosen. Gårdagen kanske upprepar sig och händer igen. Men fortsätter det kännas så här svart vet jag inte hur jag ska våga tala om det. Kanske hjälpte det här lilla (att skriva) mig att reda ut tankarna och kan få mig att agera annorlunda.
Oavsett vad som händer tror jag inte medicinen gör någon skillnad. Har aldrig känt av när någon medicin har tagits bort och jag minns inte sist jag kände att någon fungerade heller. Det känns i och för sig som att den här har hjälpt mot tvånget i samband med ECT:n så det var väl ett undantag, men i överlag har jag rätt svårt att se, och tro på, mediciners verkan. Men om det fortsätter kännas så här svart och jag säger det, kommer de ju förmodligen tro att det är medicinen (eller som det jag inte vill ska hända: att de tror att jag inbillar mig på grund av att medicinen är borttagen och tänker att jag överdriver).
Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite och det hjälpte faktiskt en hel del. Känner mig inte lika grötig i skallen, plus att tiden har gått och jag känner mig alltid bättre till mods när jag vet att det är kortare tid kvar tills jag kan gå och lägga mig. Förlåt för all negativitet, men jag har så svårt att se saker positivt just nu.
Igår var en otroligt bra dag när jag fick träffa denna underbaring. Så här glad var jag då, men när jag sa att jag mådde bra, tidigare på avdelningen, trodde de mig inte. Nåväl, jag får väl bli bättre på att faktiskt säga hur jag mår så de börjar tro på mig när det är så här bra som det var igår.
Förflyttad
Det har varit lite tomt här men jag blev förflyttad med ambulans i onsdags till IVA i Piteå där jag inte fick ha på telefonen. Nu har jag återigen blivit flyttad, men denna gång tillbaka till 25:an. Trots att jag är på en låst avdelning med övervak känner jag mig ändå friare nu än vad jag gjort den senaste veckan då jag varit fastkopplad lite överallt. Har fått byta rum vilket känns rätt surt, men det är ju inget att göra åt saken. Nu känner jag mig mest trött och smutsig men jag bryr mig inte så mycket. Kroppen mår ju uppenbarligen bättre eftersom jag har flyttats från IVA, men huvudet är väl som det är. Jag är mest tom och less på allt. Men här var en liten uppdatering i alla fall.
Jag har gjort det igen, jag har dröjt mig kvar, det finns en gräns för nästan allt men för dig har jag gjort undantag
Så var jag här igen. På bloggen med ett dåligt besked.
Permissionen själv till lägenheten gick inte så jävla bra.
Jag köpte tabletter som jag hade planerat sedan länge. Eftersom jag visste hur sådana tabletter verkar, hade jag en plan hur allt skulle gå till (ingen skulle märka något, jag skulle gå igenom hela helgen och sedan skulle det vara för sent). Det gick bra till en början då ingen märkte något - förrän min pappa, med något sjätte sinne, fick för sig att kolla min internetbank och såg att jag hade varit på Apoteket. Så det blev väckning mitt i natten idag och en resa till akuten i Sunderbyn och där fick jag agera nåldyna eftersom jag är så himla svårstucken och de behövde ta prover och få in massvis med dropp och sådant. Sedan minns jag inte så mycket för jag mådde så otroligt illa och den där känslan är outhärdlig.
På något sätt tog jag mig igenom natten och blev sedan bedövad och fick någon slang insydd i halsen som skulle underlätta provtagningarna och droppinsättningen eller vad det nu var. Flyttades till IVA där de först röntgade mig och min halsslang och nu sitter jag här med vak från psykiatrin på 32:an. Har varken fått äta eller dricka annat än att dutta med en liten skumgummisak i en dryck och fuktat munnen, men nu får jag äntligen dricka i alla fall och det är så otroligt skönt.
Just för tillfället mår jag rätt bra fysiskt och det är jag så glad över för som jag mådde inatt var verkligen en riktig plåga. Psykiskt däremot är det väl lite så där. Skäms otroligt mycket och har dåligt samvete gentemot alla runt omkring mig. För någon vecka sedan hade jag dock planerat att just detta skulle vara mitt sista försök, så om jag inte dog skulle jag försöka kämpa. Just när jag köpte tabletterna ville jag inte göra det, men jag kände mig tvungen eftersom jag hade tänkt tanken, men samtidigt var ju mitt syfte att dö. Jag vet inte hur jag ska förklara mina tankar, men det är så de går. Jag gjorde det just då för att jag kände mig tvungen, och jag gjorde det överhuvudtaget för att jag ville dö. Nu ser proverna inte så bra ut så jag kommer väl inte dö, men då är det väl att kämpa vidare nu som gäller. Kämpa för livet.
Min skumgummiklubba som jag har fått "dricka" med hjälp av.
Mitt minne
Jag har alltid haft rätt bra minne; otroligt bra minne för saker jag nördar in mig i. Nu efter ECT:n har det absolut försvunnit. Personalen här säger att det även kan bero på medicinen och mitt mående, men jag tror i alla fall ECT:n är den största boven eftersom det är en vanlig biverkning (men jag säger inget ont om behandlingen, jag vet att den hjälper många och den har hjälpt mig också, det här är mest ett konstaterande). Det är så otroligt lite jag minns av det mesta - både stora och små saker och det är riktigt obehagligt. Vissa minnen vill man ju gärna ha kvar för att tänka tillbaka på och må bra av, medan andra inte gör så mycket att man glömmer.
Det är verkligen allt möjligt som jag inte minns - allt från den senaste tiden till flera år tillbaka. Något som verkligen är lite knepigt att leva med nu är att jag inte har någon aning om hur den närmaste tiden har varit. T ex allt jag har varit med om på sjukhuset är totalt bortblåst. Jag hade gärna läst igenom mina dagböcker från dess att jag blev inlagd, men eftersom de inte är här har jag fått nöja mig med att läsa igenom vissa inlägg på bloggen. Nu märker jag ännu mer hur extrem stor del av minnet som har försvunnit - jag minns ju knappt någonting. Men efter att ha läst några inlägg, plus att ha pratat med mina föräldrar, har jag blivit påmind om saker jag absolut inte kom ihåg - gällande andra saker också.
Pappa var till och med tvungen att påminna mig om att vi var till Stockholm tillsammans och såg Melissa Horn trots att jag vet att det är ett av mina finaste minnen någonsin. Jag minns inte heller saker från långt tillbaka som jag ändå tidigare mindes - eller något av alla händelser som har hänt under min tid på sjukhuset. Allt är helt blankt. Minns inte ens var alla mina vänner håller hus eller håller på med. Jag upplever ibland som jag inte minns någonting. Och det känns som att jag är så ouppmärksam och obrydd när jag hela tiden får säga "jag kommer inte ihåg", men det är ju inte för att jag inte har lyssnat aktivt eller för att det inte är viktigt för mig, jag kommer helt enkelt bara inte ihåg. Och det är så sjukt obehagligt och irriterande.
Men en sak är bra med de här minnesstörningarna och det är att jag inte är säker på om jag ens minns mina tvångsritualer som jag har hemma. Det hade ju varit jävligt skönt att kunna göra allt på ett sätt och slippa styras av massvis med tvångsmässiga tankar.
Hopplösheten
De säger ju att det går
Vad är det jag inte förstår?
Jag måste ju tro på dem
Tro att jag kan hitta tillbaka hem
Att de säger sanningen
Att det går att bli frisk igen
Men det är svårt att förstå
Hur det någonsin ska gå
Jag skrev detta för några år sedan i min desperation och förtvivlan angående min extremt lilla tro på de som sa att det gick att bli frisk från en ätstörning. Jag trodde verkligen inte på de som sa att det gick för jag var helt uppgiven, men sedan den 3:e juni 2016 syntes orden på datorskärmen i den där salen, med den där personen, efter det där testet: "ingen ätstörning". Trots att jag har kvar en del beteenden tycker jag att jag än idag kan kalla mig så gott som frisk gällande ätstörningen: alla dess former som den har varit i de där sju åren. Dock finns det mycket annat kvar. Ja, uppenbarligen gör det eftersom en frisk person inte skulle ligga inlagd på sjukhuset och ha legat där sedan i mitten på juli. Just nu är det även svårt att förstå hur det någonsin ska gå att bli frisk från något. Hur jag ska hitta livslusten igen har jag absolut ingen aning om. Om det visar sig att jag har någon neuropsykiatrisk diagnos går ju inte den att bli frisk från, men det är en helt annan sak.
Just nu känns allt hopplöst och jag har gett upp lite grann för länge sedan. Jag ser en utväg för mig och det är döden. Visst vet jag att jag inte på något sätt har ett hemskt liv eller har varit med om något hemskt alls, men jag mår dåligt ändå av någon anledning som jag inte vet om. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, det är bara så här det är. Visst känner jag mig negativ, men det är så här jag tänker. Personalen på avdelningen är så positiva och uppmuntrande mot mig och säger att det kommer bli bra, men jag har så svårt att tro på dem. Jag förstår verkligen inte hur det ska kunna ändras, hur det ska kunna bli bra för allt jag ser just nu är svart. Jag vet inte riktigt hur jag ska försöka förklara det, men jag ser verkligen inget ljus och jag förstår inte hur jag ska göra det heller. Jag bryr mig om rätt lite saker just för att jag inte tänker att jag kommer leva så länge till och det är väldigt befriande. Jag vet att jag inte har så länge kvar och det gör mig lite lugnare mitt i all den här hopplösheten och inre kaoset.
Jag har just nu så sjukt svårt att skriva. Som jag skrev tidigare har mitt minne blivit så himla värdelöst så att bygga ihop en text är fan en riktig pärs. Det här inlägget tog banne mig en evighet och då menar jag inte någon timme, utan några dagar. Så vad jag tänkte skriva mer har jag ingen aning om och jag orkar inte söka eller vänta längre på att hitta orden igen. Men summan av kardemumman så är hopplösheten rätt stark och frågan om hur det ska gå är stor. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Jag tror inte jag tar mig igenom detta.
Icke inspirerande eller motiverande
Jag önskar att jag kunde vara mer inspirerande och motiverande, men jag vill inte liksom sitta här och ljuga om ni förstår. Då funderar jag på om det är bättre att jag skriver lite mindre om mitt mående och istället sparar det till min dagbok. Jag vet inte riktigt. Jag har även blivit otroligt glömsk och det märks främst när jag skriver. Mycket beror nog på ECT:n, annars vet jag inte riktigt vad det beror på. Jag kan få upp en mening i huvudet och glömma bort den innan jag har skrivit klart. Det handlar om allt jag skriver: blogginlägg, dagbok, dikter, sms...ja, vad som helst och det är otroligt störande. Jag ska dock få min sista behandling på onsdag så mitt minne kanske börjar komma tillbaka, men om min motivation gör det är ju en helt annan femma. Jag vill skriva som jag alltid har gjort, men det känns som att jag gör något fel när jag gör det när mina tankar är så himla svarta. Kanske framkommer inte det ens så då är det ju inga problem, men sprider jag något dåligt genom att vara öppen på min blogg, är det ju inte det bästa valet även om mitt antal läsare inte är speciellt stort.
En anledning till att jag skriver öppet är ju för att jag hoppas på att minska tabun en smula. Men jag önskar också att jag kunde skriva för att motivera och inspirera, fast jag vet inte hur det ska gå till när jag tänker och känner som jag gör. Jag kan verkligen inte skriva sådant jag önskar att jag kunde, för jag skriver om vad jag tänker och känner, och jag tänker och känner inte sådant. Det jag känner och tänker är inte ljust och jag har inte direkt motivationen till att gör det ljust heller. Min tanke är att jag inte kommer hålla på så mycket längre, och jag vet inte om mina sådana tankar är värda att yttra här.
Fortsättning på diagnosutredningen med arbetsterapeuten
Självklart hade jag glömt bort att jag skulle träffa arbetsterapeuten (som jag tydligen redan hade träffat innan jul) idag, men hon kom ner på morgonen och vi planerade dagen och när vi skulle träffas. Vi träffades alltså igen angående diagnosutredningen och dagens syfte var att göra en köksaktivitet. Jag fick en instruktion som jag skulle följa och hon skulle titta på och anteckna - snacka om att det kändes konstigt. Att jag dessutom skulle göra en fruktsallad som är så lätt gjorde det ju inte att det kändes mindre konstigt precis, men jag tror jag skötte det bra. Eftersom det inte var så komplicerat tog det inte heller så lång tid och jag blev klar ganska snabbt. Jag fick inte veta hur det gick enligt bedömningen för jag följde bara instruktionen och sedan pratade vi om nästa vecka då vi skulle träffas igen. Jag tror jag även ska träffa psykologen snart igen för fortsatt utredning, men jag vet inte. Mamma och pappa ska i alla fall träffa honom i veckan och den här utredningen är äntligen på gång, vilket känns väldigt bra. Det är många som har sagt vad de tror att resultatet blir och iprincip alla säger samma sak, men jag lägger inte så mycket tankekraft på det där, jag vill bara att den ska bli klar också får man veta. Är det någon diagnos så är det och hjälp kan fås, är det inte så kan man utesluta det. Något som dock hade varit skönt är att få svar på varför jag fungerar på vissa sätt och varför vissa beteenden är som de är. Det hade varit otroligt skönt. Idag när jag var på min dagliga promenad med personalen pratade vi en hel del om det här. Om allt det han sa skulle stämma, så hade det varit en stor lättnad för mig, att veta hur och varför jag fungerar på vissa olika sätt. Det hade förklarat en hel del. Något annat dagligt, som pågår nu, och som upprepas varje dag är mitt ständiga matvak. Som jag kanske har nämnt tidigare har jag fallit tillbaka i kräkandet och jag fall rätt snabbt och rätt djupt på en gång. Jag vet att matvaket är till för att hjälpa mig, och det gör det verkligen. För hamnar jag i en ond cirkel, hamnar jag säkerligen i flera andra också och allt blir bara kaos. Efter varje mål är de istället snälla att sitta med mig och jag kan lättare hålla mig på banan - trots att jag många gånger önskar att jag inte hade det där matvaket.
Här är min lilla fruktsallad som jag fick ta med mig ner på avdelningen haha.
Viktuppgång
Jag funderade flera gånger huruvida jag skulle ta upp det här ämnet eller inte. Det är ju ett helt ovesäntligt ämne egentligen, men sedan kom jag fram till att hur jag har mött det faktiskt är viktigt ändå.
Och det är som ni förstår: viktuppgång.
Bara så att det inte kommer upp mitt i ingenstans drar jag en liten bakgrund kring mig och detta ämne. Jag har haft ett problematiskt synsätt kring min vikt sedan 2009 och har även haft ätstörningsproblematik mellan 2009 och 2016. Mellan dessa år har jag både gått upp och ner i vikt och pendlat mellan rätt stora siffror, men vad som alltid har varit på tavlan och vad som alltid har varit viktigt för mig har varit just vikten. Nu, som ni vet, ligger jag inlagd på sjukhuset - som dock inte har något med min vikt att göra. Här började jag först få en medicin som hade viktuppgång som biverkning som nästan mer en regel än ett undantag och det drabbade även mig. Jag kan inte säga att jag har blivit okej med min vikt trots att jag blivit friskförklarad från ätstörningen så att denna biverkning slog hårt på mig kan jag inte förneka, men på något sätt har jag ändå tagit det på ett annat sätt. Medicinen fungerade inte för mig så jag äter inte den längre, men den mängd kilo jag har gått upp är fortfarande kvar. I början var jag lika otroligt stressad och ångestfylld som jag skulle varit tidigare år, men nu efter en tid har jag märkt att jag inte bryr mig så otroligt mycket. Anledningen till varför jag inte tycker att vikt egentligen är väsentligt att diskutera på något plan är just för dess obetydande roll för omgivningen, men nu upptäckte jag något nytt. Att jag har gått upp otroligt många kilon på grund av ny medicin, extremt stillasittande och förmodligen för att mina matvanor fortfarande inte har normaliserats från ätstörningen - jag har återigen kommit in i ett ätstört beteende med bland annat kräkningar - det är egentligen inte det väsentliga, men att jag nu har kunnat ändra synen på det en smula. Helt plötsligt kunde jag ta på mig kläderna, som nu sitter lite tightare än de har gjort förut, och bara inte alls bry mig på samma sätt, inte lika mycket liksom. Och DET är något i alla fall jag tycker är viktigt att nämna. Det går. Även fast jag inte kan säga att jag är i mål på långa vägar, är det här som jag har upplevt något helt nytt. Helt plötsligt kändes min vikt just precis så oviktig, så ovesäntligt, som den verkligen är. Ja, jag är på sjukhuset nu, men det är verkligen inte vikten som är viktig i det här tillfället - trots att den är upp ett x antal kilo.
ECT
Under samtalet med sjuksköterskan igår fick jag veta att jag hade varit med om 19 stycken ECT-behandlingar. I början hade jag två per vecka, men denna vecka hade jag bara en och det kommer jag ha de kommande veckorna också - för jag kommer få fler behandlingar, men hur många vet jag inte. Jag har inte upplevt behandlingarna på något speciellt sätt för jag blir ju bara ivägrullad och sövd och sedan är det klart. Jag blir dock otroligt glömsk av det så det är inte klokt, men det är tydligen normalt. Jag glömmer verkligen allt. Snart fyller jag år och det tog världens tid för mig att ens minnas hur gammal jag blir. Men de har sett att behandlingarna hjälper i alla fall och det ser till och med att det är det som har hjälpt bäst för till exempel innan jag började få ECT kunde jag bli bältad tre gånger per dag för att allt var så kaos inom mig. Nu minns jag inte sist jag blev bältad men det var nog ganska länge sedan. Jag vet inte om det är på grund av ECT:n, men det är något annat jag känner av och det är att jag kan inte koncentrera mig på att läsa och skriva. Alltså verkligen inte. T ex ett inlägg tar hur länge som helst för mig och jag får inte ens ihop orden. Det är så himla svårt att göra texten begriplig så jag blir helt tokig, men jag försöker. Dock är det kanske en anledning till att det blir lite konstiga inlägg den närmaste tiden, eller inga alls. Jag har dock saker inom mig som jag vill få ut, men det är verkligen svårt. Oavsett om det beror på ECT:n eller inte har de här 19 behandlingarna påverkat mig, men det är till största del positivt.
Vad händer?
Nu har jag varit här sedan i juli men om jag ska vara ärlig känns det inte som att någonting alls har hänt. Givetvis har det hänt saker, men den där förändringen saknar jag lite grann. Förbättringen. Förändringen. Jag säger inte att de inte gör ett bra jobb här, men jag undrar lite grann vad som är meningen att hända. Okej, jag har förvisso hållts vid liv, vilket kanske ses som något bra, men vad annat har hänt? De har väl tagits till vissa åtgärder som ska vara till för att hjälpa mig i och för sig. Jag har både fått ny medicin (två gånger) och ECT-behandling, men det var nu ett ganska bra tag sedan så jag undrar vad som händer nu. Är det bara väntan som väntas? Jag kommer nu få ECT en gång i veckan istället för två gånger, men det är väl ungefär den förändringen som sker. Jag tror jag dock kommer få fortsätta med utredningen jag har börjat lite smått med och förhoppningsvis lär den hjälpa mig något. Den här veckan har jag träffat psykologen som håller i utredningen en gång och det var rätt krävande så att säga, men det känns skönt att det är igång. Helst av allt vill jag väl egentligen bara slänga mig framför tåget nu på en gång, men den där utredningen håller mig uppe litegrann i alla fall. Vilken annan anledning, än att hålla mig vid liv, vet jag inte varför jag är här alls så jag får väl bara stå ut och försöka jobba med trots att min hjärna är någon helt annanstans.
Noll igen för sista gången
TRIGGERVARNING: ätstörningar och självskadebeteende
Dagen började inte nå vidare bra när jag blev lämnad själv efter frukosten och fick möjlighet - och därmed kände skyldighet - att kräkas. Då blev det självklart att skyldigheten att skada trädde fram - både en gång och två gånger. Blev stoppad första gången och placerad utanför mitt rum, men fick möjlighet att slutföra det några minuter senare. Då blev det värre än vanligt, men det som gjorde att jag bröt ihop totalt var att jag blev ifråntagen min helgpermission. Hade därefter ett långt samtal med min pappa som innehöll väldigt många tårar och var väldigt välbehövligt och lugnande. Jag måste vara världens lyckligaste som har honom och mamma. Sedan kom min behandlare ner till mig och vi pratade lite innan psykologen, som håller i utredningen, kom ner och började fortsätta med den. Det var många jobbiga frågor och jag kände mig riktigt dum när mitt minne - som för tillfället är ett minne blott - sattes på prov, men han sa att det kunde bero på ECT:n. Nu vill jag mest att den här dagen ska ta slut så jag bara kan få slippa allt. Men nu har jag förhoppningsvis fallit ner till noll för sista gången.
Den här dagen har varit tumult och jag vill helst att den ska ta slut, men det har än så länge bara gått hälften av tiden
Att lämna alla
Det är något jag har börjat tänka på mer och mer. Jag har fått höra det många gånger men jag har inte riktigt tänkt på det förut och det är vilka konsekvenser ett självmord skulle bidra med - främst av allt hur det skulle påverka andra. Å ena sidan tror jag inte att någon skulle bry sig för seriöst, varför skulle någon? Å andra sidan har jag ju faktiskt hört vad de som står mig nära har sagt till mig, bland annat att jag skulle förstöra deras liv om jag tog bort mig. Det är svårt att förstå det där, att man genom att bara göra sig själv illa och/eller ta bort sig skulle kunna skada andra människor. Genom att begå självmord tar jag mig själv rätten att påverka andras liv, vilket är långt ifrån okej egentligen, men jag ser ingen annan utväg. Att påverka andra är långt ifrån min mening, men av vad andra har sagt till mig, är det vad jag gör. Trots att jag har börjat förstår det, är det svårt att ta in att jag påverkar andra genom att lämna alla.
När jag tänker på vilka jag skulle lämna och hur de skulle drabbas och samtidigt febrilt letar efter sätt att ta bort mig på, då uppstår en stor konflikt i mitt huvud. Jag vill ju inte göra illa de jag älskar allra mest, men samtidigt står jag inte ut längre med mig själv eller att leva. Jag vill ju inte lämna folk när de är i tron att jag vill lämna dem, för det vill jag verkligen inte. Anledningen är bara mig själv, även om det påverkar andra så vet jag att jag egentligen inte borde göra det, men som sagt vet jag inte hur jag ska stå ut.
Jag har aldrig haft problem med varken släkt eller familj, jag har alltid haft det toppenbra. Samma sak med vänner; inte det minsta problem, inte någonsin. Så det är ju inte någon annan som har gjort det minsta fel - för det hela ligger hos mig. Det gör det hela så mycket svårare när jag faktiskt vet om att jag gör andra illa utan att de har gjort illa mig. Jag vet att målet med mina tankar är att jag ska dö för att jag ska få det lättare, men jag vet att om jag lämnar alla kommer det skada folk och det vill jag absolut inte.
Men det kommer det.
Den här vetskapen har jag och det gör mitt val, att ta bort mig, otroligt egoistiskt - trots att göra andra illa är det sista jag vill. Jag vill inte göra andra illa, men den vetskapen att jag måste stå ut med mig själv lite till, gör mig galen. Jag kan inte. Jag bara kan inte. Nu sitter jag ju fast på en låst, psykiatrisk avdelning och kan inte göra det här rent formellt, så jag kan ju inte fullfölja min plan just nu. Men oavsett när jag gör det kommer jag såra vissa - åtminstone om det de säger är sant: att jag skadar dem. Och det vill jag ju absolut inte, men samtidigt vill jag skada mig. För jag står inte ut.
Öppenhet om självmordsbenägenhet
Jag tror inte det är någon hemlighet att jag ligger tvångsinlagd inne på psykiatriska vårdavdelningen på Piteå Älvdals sjukhus på grund av ett självmordsförsök som begicks tidigare i somras. Därför tänker jag inte heller att det är någon vits att tala i gåtor och mörka om sanningen. Liksom det är lika bra att tala klarspråk, även om det ibland kan låta lite hårt. Ja, jag vill dö. Nej, det är inte bara att jag inte orkar leva, jag vill dö och förstår faktiskt inte varför folk vill leva. Ett alltför detaljerat klarspråk om självmordsförsök tror jag dock gör mer skada än nytta, (precis som jag brukar säga; det är bra att prata om t ex självskada, självmord, ätstörningar eller vad som helst av annan form av psykisk ohälsa - bara det inte är alltför detaljerat) men att prata om det tror jag bara öppnar synen på detta problem som finns hos många.
Jag har nu varit inlagd här i ett halvår men det känns som att jag har varit här föralltid - samtidigt som det känns som att jag precis kom hit. Det känns som att jag känner väggarna utan och innan, men ändå är känslan inombords densamma som den var för sex månader sedan: jag ville dö när jag först kom hit, jag vill dö nu. Personalen har verkligen gjort ett bra jobb och de passar verkligen för sitt jobb (har jag nämnt att min fd. behandlare från ätstörningsvården jobbar på avdelningen nu? Verkligen jätteskönt i alla fall) men de har ingenting med personalen att göra att jag upplever det som att tiden här känns otroligt långsam - det är kanske inte en så ovanlig känsla.
Det jag skulle skriva var solklart när jag började med allt, men nu står det mest still i skallen och jag tycker mig inte alls få ihop den texten jag vill. Det mesta jag tänker på är att jag vill dö och det är så svårt att styra tankarna någon annanstans. Jag tänker i alla fall att jag ska försöka börja våga skriva öppnare här igen som jag har gjort förut. Att ha det här som mitt ställe att skriva av mig på, för nu behöver jag verkligen ett ställe att lufta mina tankar på - och det kan vara här. Men som sagt ska jag försöka göra det öppet kring sådant som händer inombords, men inte för detaljerat så det triggar (säg om det gör det). Men mer öppenhet om sådant som självmordsbenägenhet.
Läkarbesök
Jag hade nyligen ett sådant bra läkarbesök och det känns verkligen jättebra! Jag har aldrig träffat läkaren jag träffade, men hon lyssnade verkligen och var bara allmänt-super-mega-bra. Permissionerna jag ville ha såg ut att kunna bli av så det kändes ju jätteskönt. I och för sig hade jag hellre viljat vara på sjukhuset när det är den här högtiden eftersom jag inte är ett sådant stort fan av den, men det kommer hem alldeles för många bra personer som jag gillar och gärna vill träffa för att jag ska kunna stanna här och gräva ner mig. Sedan ska vi göra en stor förändring i mina mediciner på grund av att de två sorter jag fått inte har fungerat speciellt bra och jag har stått på dem sedan i typ augusti. Dessutom när fortsatt användning av dem skapar risk för diabetes är det lämpligast att ta bort dem. Jag vet att det inte ska spela någon roll, men har man en bakgrund med åtta år av ätstörningar och nyligen fått höra av sin mormor att man har blivit tjock så känns det dessutom bra att medicinerna en har ätit de senaste månaderna både är otroligt vikt- och aptitökande. Att det förmodligen är därför en har skjutit upp i vikt och i aptit - något en inte ens har tänkt på att det har berott på. Inte för att jag tycker som många andra, att tjock är det värsta en människa kan bli (jag tycker det egentligen har ganska liten betydelse), men jag har fått ett svar på varför saker och ting har blivit som de har blivit och det är ju alltid skönt. Nu ska jag i alla fall börja med en ny medicin som troligen ska hjälpa mig bättre. Ska även fortsätta med ECT:n några gånger till och se hur det blir. Annars känns det väl rätt meningslöst det mesta eftersom jag fortfarande har starka tankar på att ta mitt liv, men nu är väl medicineringen till att börja med mest till för att minska mitt tvång och mina självskadehandlingar. Jag kan inte säga än så länge hur jag tycker att det verkar, men jag tror att jag tycker mig känna en minskad grad av tvångstankarna sedan jag började med ECT:n så det är ju positivt. Annars har jag varken kräkts eller skadat mig på tre dagar och det är ju alltid något. Det som jag nämnde att min käre mormor uttryckte sig om (min vikt) var ju den utlösande faktorn till att jag bröt mitt långa kräkuppehåll, men det känns på något vis lättare nu att hantera när jag vet orsaken. Det kändes skönt också att läkaren ville minska på mina mediciner nu när de ändå inte ger någon vidare effekt. En klok läkare.
Utredning påbörjad
Efter nästan ett år har en diagnosutredning påbörjats här på psykiatrin. Idag fick jag gå upp till öppenvården med en från avdelningen som lämnade över mig till en psykolog. Han pratade med mig lite och försökte få en slags överblick också gjorde jag ett uppmärksamhetstest som var jättejobbigt. Det framkom inte så mycket, utan han skulle tyda det bättre senare. Man satt vid en dator och hade en mus som man skulle klicka på först varje gång det kom en etta på skärmen, sedan varje gång man hörde och såg en etta. Sedan blev det även tvåor med i bilden som både syntes och hördes, men man skulle fortfarande markera ettorna. Slutligen var det bara ettor igen och man skulle fortsätta markera dem. Själva testet höll på i ungefär femton minuter och det var riktigt jobbigt, men det gick rätt bra ändå, vi skulle gå igenom det mer nästa vecka när vi skulle ses igen. Trots att inte så mycket blev gjort känns det skönt att vara igång.
När jag kom tillbaka till avdelningen fick jag reda på att Anafranilet som jag medicineras med, ska trappas ur och bytas till något annat. Vad det blir vet jag inte, men det ska testas något annat som kanske passar mig bättre. Annars är jag fortsatt utelåst från mitt rum och i fight med mina tankar och självskadeimpulser. Fast på avdelning 25.
Du släckte alla ljusen den natten och jag minns varje sekund
Tumult. Kaos. Ja, det är väl så man kan beskriva den senaste veckan. Och absolut de senaste dagarna. Jag vaknade nyligen och jag förstår inte hur mycket man kan sova. Jag sov i princip hela dagen igår också har jag sovit hela natten inatt. Visst, jag klagar inte, det har varit jätteskönt. För förra natten spenderade jag fyra timmar bältad efter att ha kämpat emot och fått två injektioner, som knappt gjorde någon skillnad. Sedan låg jag resten av natten i samma säng fast inte fastspänd. Morgonen kom, jag åt frukost och sedan fortasatte kaoset och jag blev bältad igen. Inte länge denna gång för jag hade så otroligt ont i huvudet när jag låg där så jag blev släppt ganska fort. Och sedan sov jag. Sittandes i sängen för att jag inte kunde ligga ner. Också fortsatte jag sova. Hela dagen. Och nu hela natten. Jag har fortfarande övervak. Men jag har inte skadat mig sedan igår innan bältningen. Imorgon ska jag få ECT och jag hoppas verkligen det hjälper för som det är nu går det inte att ha det.
"Låt dina känslor synas"
Ja, så sade en sjuksköterska till mig någon gång i början av min sjukhusvistelse och jag lyssnade faktiskt på henne. Jag har alltid varit duktig på att hålla masken (hur duktigt det nu är, tåls att diskutera) och om någon har frågat hur det är har jag i 9 fall av 10 sagt "bra" - oavsett vad sanningen har varit. Nu har jag alltså börjat vara mer ärlig och det känns faktiskt himla befriande. Från att ha sagt: "det är bra" när en vill dö helst nyss, till att faktiskt kunna säga den - inte så vackra - sanningen. Det här gör ju att folk kan förhålla sig till det som stämmer, bättre än om lögner hade flödat fritt, och då kan även bättre hjälp ges. Min fasad som har varit så otroligt stark och tjock är nu lite tunnare och används inte lika frekvent. Jag säger inte att jag alltid talar sanning om mitt mående, men jag har gjort det så många gånger mer den senaste tiden än vad jag har gjort i hela mitt liv. Jag vågar säga precis hur jag känner här till personalen som ändå faktiskt jobbar med sådant här. Jag vågar gråta när jag är ledsen och jag vågar prata om det som gör lite mer ont. Jag vågar låta mina känslor synas.
Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan
Det har varit turbulenta dagar och jag vet inte var jag ska ta vägen. Mina tvång byter bara form när jag blir hindrad att utföra någonting och jag känner mig så otroligt maktlös. Först när jag försöker gå emot, begriper jag hur starkt det är. Personalen gör allt de kan för att hjälpa mig, men tvånget är starkt. Jag vet att det händer i mitt huvud och det är jag som har kontrollen, men det känns som att jag inte har någon kontroll överhuvudtaget. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till. På torsdag får jag i alla fall åka till skolan och det ska bli skönt att andas frisk luft och få lite miljöombyte. Jag vet inte hur det ska gå med målandet för jag känner mig inte kreativ för en sekund, men det ska väl gå ändå.
Kanelbullens dag firas även på sjukhuset.
Förr så höll jag igen
Efter så där tolv veckor här på sjukhuset har jag insett en sak: jag har släppt fasaden inför personalen. Jag har alltid haft svårt att säga hur det är om det inte är bra. Och oavsett vad så svarar jag "bra" - även om jag uppenbarligen sitter och storgråter och hulkar. Jag fick ett råd i början av min vistelse här av en sjuksköterska när jag en gång hade struntat i masken och bara var som jag kände.
"Låt dina känslor synas"
Och nu går det faktiskt rätt bra med det. Jag vågar säga "så där" om det är lägets status, så väl som "bra" om det känns så eller "skit" om det är mer passande. Jag kan även vara mer öppen med mina föräldrar och mormor om hur jag känner mig och det känns jätteskönt. Sanningen är inte vacker, men det är sant. I vissa fall, så som till exempel i skolan åker masken på, men i vissa fall är ju den funktionen bra och helt okej att använda. Men här, där jag är bland folk som vill hjälpa mig med mitt psykiska mående, tjänar det inget till att leka glad. De kan ju bara förstå mig om jag öppnar mig. Och förstå då kan de hjälpa mig, även om jag inte är så motiverad. Jag känner det verkligen inom hela mig att de förstår mig och att de tar mig på allvar.
Just nu känns det sä här:
Fullt av tankar som jag inte kan följa pga att allt är så begränsat här.
Nu tror du säkert att jag hoppas på något som aldrig ska bli av
Jag tycker vi ska kunna prata om det jobbiga. Svara annat än "bra" om så är fallet när någon frågar hur en mår. Jag skriver det för jämnan. Jag tänker på det desto mer.
Men nu.
I den här sitsen.
Vad är okej att skriva då?
När det inte finns någon vilja och kämparglöd. Är det okej att prata om det då? Eller ska man hålla det inom sig tills man fått tillbaka gnistan? Jag har aldrig varit så motivationslös som nu. Ingen motivation. Ingen vilja. Ingen gnista. Medicineringen har ökat med hopp om att det ska göra en förändring. Annars väntas nytt beslut på fredag och eventuellt en annan behandling. Mer vågar jag tyvärr inte skriva. För jag vet inte vad som är okej. Är det ens okej att må så här trots den hjälp man får?
