Läkarsamtalet igår var väl inget att hurra över. På mindre än fem minuter var det över och ingenting förändrades. Förutom att de tog min himla handsprit trots att jag redan har haft den hela tiden, den gick igenom kontrollen plus att de har sett mig använda den. Åh så himla less jag blev! Läkarsamtalet idag gav mig lite fler svar, men inga speciellt muntra sådana. Kommer inte ut den närmaste tiden. Eller det beror väl på hur man räknar för nog vet jag ju de som måste vara här så mycket längre, men för mig är en timme nog länge - dagar känns som år, veckor som evigheter. Får inte tillbaka mitt handsprit av någon anledning. Har ingen tvål på rummet och jag får knappt tvätta händerna, jag har inte duschat på snart två veckor, inte borstat tänderna mer än en gång på dessa två veckor, så att knappt få tvätta händerna gör ju inte att en känner sig fräschare direkt. Ska i alla fall kanske få byta till ett enkelrum för det är nog jobbigt att någon har suttit och stirrat på mig i sex dagar - inte behöver jag vara bland fler människor precis. Inte nog med det så står en fläkt här inne och blåser så kallt och låter så myclet. Vill liksom bara vara för mig själv och ha det tyst. Men jag vill inte på något sätt klaga på personalen här, nog fattar jag. Jag har själv satt mig i den här sitsen, men jag blir bara frustrerad över hur det blir värsta grejen när det inte är någon grej. Jag har mått så mycket sämre, men inte har någon brytt sig då. Nu mår jag sämre för varje dag som går, men inte blir jag utsläppt. Nä fan alltså. Jag kunde ju komma på minst tusen bättre saker att göra nu. Får väl ändå försöka ta vara på dagarna på något sätt. Kanske rita och skriva lite som jag har tänkt göra i över en vecka men inte orkat med. Kanske komma tillbaka på banan igen med maten för just nu går det ju åt skogen. Och jag blir så arg på mig själv. Men när tillfällena kommer, då blir min röst så svag så svag att jag låter ätstörningen vinna varje gång. Jag vill inte ha det så! En del av dagen har redan gått, men jag får väl försöka använda mina krafter till att göra bra saker nu. Inte för att det är troligare att de släpper ut mig, men för mig själv, för att jag inte vill fastna i träsket igen. För att jag har tagit mig upp. För att jag aldrig vill dit något mer.

Idag sitter jag upp ett tag - framsteg sedan igår.