Jag mår inte så bra. Det är lite jobbigt just nu. Jag har lite problem med vissa saker.

Och så vidare.

Inte så där rakt på sak. Utan lite försiktigt. Lite smått. Lite tyst. Och som någon säger: otroligt bagatelliserat. Denne högst kunnige någon som utan att tveka tar orden i sin mun och säger: "du är verkligen sjuk", "du bagatelliserar svåra, komplexa problem som du lider av".

Då får man möta sanningen. Som svider till en aning. För jag har ju bara lite problem, har det lite jobbigt. Försöker jag intala mig själv i alla fall. För inte är det så farlig. Inte så jobbigt.

"Jo, det är det. Du är sjuk Sofia. Det här är riktiga saker."

Men just det där ordet. Sjuk. Inte är jag väl sjuk. Jag mår ju bara lite dåligt ibland.
Men det låter ju så allvarligt. Så seriöst.
Fast det kanske är allvarligt. Det kanske är seriöst. Och just ordet kanske låter så mycket just för att alla problem har bagatelliserats redan från start. Jag är på sjukhuset. Jag ligger i en sjukhussäng. Jag äter sjukhusmat. Jag får permission från sjukhuset. Kan det ha något att göra med att jag är sjuk. Men ordet känns så stort. Som ett slag i magen när de riktas till en:

"Du är sjuk Sofia."

Lite dåligt är en underdrift. Ibland är en underdrift. Och när en är sjuk mår en dåligt. Så ja, sjuk är precis rätt ord.

Kan så vara fallet? Men varför förminskar man själv problemen så? Varför alltid det där lilla ordet innan "problem". "Lite problem". På något sätt blir allt så mycket enklare att handskas med då. Att säga att man mår lite dåligt. Att inte ta det på det allvaret det är. Att säga att kroppen inte mår prima när en ligger med dropp som desperat försöker motverka giftbomben inombords är inte en lögn, men en otrolig underdrift. Att säga att det inte är någon big deal när en ligger med döden runt hörnet är en underdrift. Att säga att en mår lite dåligt när en lider av rätt svåra psykiska problem är en underdrift. 
Och att inse att de där problemen är rätt svåra, är svårt. Och att inte bagatellisera dem för att skapa någon slags bekvämlighet är också svårt. För ibland är verkligheten inte bekväm. Och ibland har en svårt att acceptera verkligheten.

Kanske skulle inte en frisk person göra saker som jag gör. Kanske det ligger något sjukt i det hela. Inte "sjukt" som i helt jävla galet, utan mer sjukt som vilken annan sjukdom som helst. Men för mig är allt så himla invant. Det bara blir så. Jag bara gör det huvudet säger att jag måste. Att det sedan finns en bakgrund till det, och ett faktiskt inte så friskt beteende, har nog inte riktigt slagit mig. Om det nu någon gång kan komma in som en accepterad mening i min hjärna, det där med att "du är sjuk", så kanske det kan skapa en åtminstone mild förståelse. Att det är en sjukdom. Som skapar många problem. Som försvårar vardagen. Som förstör vardagen. Som sakta men säkert förstör mig.
Och när det här nu tas ett steg vidare där det faktiskt försöker redas ut om det finns någon ännu djupare rotad orsak, kanske större förståelse kan komma. Om att det inte bara är ett litet problem. Om att det är en verklighet som inte ska bagatelliseras.