På en smal väg är det inte konstigt att en trampar snett

Jag vill inte vara en sådan som säger att allt är bra hela tiden om det inte är det - och tro det eller ej men ingen , inte ens den där lyckopinglan på Facebook, kan ha det fantastiskt varje minut, varje dag. Dessutom ska jag ju försöka säga hur det är just nu och inte hur det var för några månader sedan.

Jag skäms. För att jag inte lyckades helt denna vecka. För att jag inte kan säga att allt har gått jättebra trots att det har varit svårt. Men samtidigt vet jag att det är klart en trampar snett när stigen är smal, krokig och full av hinder. Och klart som fan att jag har lyckats! Inte med allt, men vem gör det? Nu känner jag faktiskt en viss stolthet. För att jag gick upp idag. Och inte gav upp. Igår kändes det som att jag lika gärna kunde gå tillbaka till det trygga, hemska helvetet. För att jag åt något utanför matschemat. Det var inte hetsätning, varken mängdmässigt eller tidsmässigt. Mer tvång. Och jag kräktes inte heller. Trots att det ungefär var det jag ville mest i hela världen just då. Kroppen skakade av ångest och skammen tycktes inte ha någon gräns. Med ett sådant stort självhat och känsla av misslyckande gick jag istället och lade mig. Inte rörde någonting vasst. Lät fingrarna vara utanför munnen. Gick upprätt och aldrig böjde mig ner. Istället låg jag där. Försökte tänka på allt jag faktiskt gjort rätt. Men helst av allt ville jag bara kunna somna, sova hela dagen, skita i att äta och skada mig så som jag förtjänade.

Men jag klev upp idag. Och fortsatte hasa mig fram på den väg jag har börjat på. Inget är ändå perfekt. Så hur fan ska ett tillfrisknande från flera års sjukdom kunna vara det?




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0