Hör mig, hör mig

skriker det inom mig

men vem kan väl höra när jag aldrig talar

det är så mycket jag vill säga

som aldrig sen blir sagt

Edit: En sjuksköterska kom in i mitt rum och pratade en stund med mig. Åh så värdefullt det var! Fick lätta mitt hjärta en aning, även om jag började samtalet med att säga "bra" när hon frågade hur jag mådde trots att jag hade legat i sängen i över en timme och gråtit innan. Men det behövdes för oj så länge sedan det var sedan jag grät sist. Skönt att få släppa på det där lite grann. Sedan fortsatte jag att le och skratta när jag pratade allvarligheter med sjuksköterskan, men jag kan liksom inte rå för att mina känslor på insidan speglar mina känslor på utsidan. Okej, nu ska jag sluta skriva. Mamma och papp har nyss varit här så nu ska jag försöka sova gott. Hoppas ni gör det med. God natt <3