Att ta sitt ansvar
Jag hörde något som fick mig att fundera på något jag inte riktigt har tänkt på. Eller jag har väl tänkt på det, men inte riktigt tänkt på att jag har tänkt på det. Och det är det här med att ta ansvar över sig själv och sitt mående om man mår dåligt till exempel. Till viss del tycker jag väl att samhället har ett ansvar att erbjuda hjälp och se till att man som individ får möjligheter att bli bättre för en klarar faktiskt inte allt själv. Dock ser jag ju självklart att en stor del av ansvaret ligger hos en själv. Ingen kan rå för att hen blir sjuk eller mår dålig, självklart vet jag att det inte är ett val. Ansvaret börjar både hos sig själv samtidigt som att det börjar hos samhället. Jag ser väl som att det är ens ansvar att be om hjälp, trots att det kan vara svårt, för gör man ingenting så kommer ju heller inte något att hända. Att omgivningen är uppmärksamma och egegerade i sina medmänniskor kan ju vara en fördel för att man ska kunna ta det steget till att på något sätt söka hjälp, men man har ändå ett stort ansvar själv. Hur man sedan blir bemött kan man inte rå för, men att någonstans ta ansvaret för att försöka må bättre. Sedan säger jag inte att det är något man klarar själv och bör fixa galant. Får man hjälp kan man ju behöva hjälp att faktiskt få det på en sådan nivå att man är mottaglig för det.
Hjälp är inte lätt att ta emot, men har samhället väl tagit sitt ansvar, tror jag att det ligger i ens egna händer vad man ska göra av det sedan. För trots att man inte behöver göra allt själv så har man ändå ett ansvar. Jag vet att jag inte tar eller har tagit det ansvaret själv och det är inget jag känner mig stolt över. Visst är till exempel behandlingar tuffa, men det är ju någonstans hela poängen - det är jobbigt att utsätta sig för det som är jobbigt. Jag kan påstå att jag visserligen har tagit ett visst ansvar, i olika delar, men i det stora hela så gör jag det inte. För att mina tvång ska bli bättre måste jag aktivt jobba mot dem och ta mitt ansvar att göra vad jag kan. Det jag menar är inte att man ska bli frisk på två sekunder, men att till exempel ta emot hjälp, gå i KBT, men samtidigt inte utsätta sig för det en ska utsätta sig för, är ju inte att ta ansvar. Jag säger inte det som att en måste ta tag i allt på samma gång, nog vet jag att det är viktigt att ta det i sin takt. Dock saktas den takten ner ibland på grund av den där rädslan som självklart är en del av att man har problemen som man har - vore man inte rädd hade det ju varit busenkelt. Där någonstans tror jag att man har ansvaret att utnyttja det samhället har tagit ansvar för och göra det bästa av det. Få takten att gå framåt i lite obehagligare fart än det man egentligen vill. För den där rädslan ställer ofta till det och skapar bortförklaringar om att "sedan", "när jag är redo", "om ett tag" - att då gör man något. Man väljer inte att må dåligt eller bli sjuk, men samtidigt som att samhället måste ta ett visst ansvar, så måste man även göra det själv. Ta ansvar för sig själv och för var man vill komma.
Detta var bara något som passerade min hjärna och tog ett litet extra stopp. Vet egentligen inte vad jag ville få ut av det, men ibland kan det bara vara bra att tänka över lite saker då och då.
Jag kom dit med en vän, hon fick köra mig hela vägen. Jag kände hur hårt hon höll och hur mina tårar brände innan dom föll. Jag stod utanför, såg hur hjärtat slog under tröjan.
Jag tänker en del. Ja, som de flesta människor förmodligen. Och jag oroar mig mycket. Och ältar ännu mer. Tänker tillbaka och grubblar. Just nu tänker jag tillbaka på en vinterdag, onsdagen den andra december om jag inte minns fel. Mitt i allt mörka kaos som var då. I det kaoset jag var. Tillsammans med min, ändå rätt nyfunna vän, Elin. Hon hade spenderat både eftermiddagen och kvällen med mig på sjukhuset dagen innan (och förlorat i finns i sjön fler gånger än någon någonsin kan räkna). Jag var med henne en sväng hem för att vara på skolan på onsdagen för att sedan åka tillbaka till sjukhuset och typ skrivas ut på riktigt - eller vad det nu var...alltsammans var väldigt otydligt - samtidigt som vi både insåg ju att det inte stod rätt till med mig och mitt huvud. Jag försökte säga som det var till personalen på psyk, men när ens otroligt ambivalenta sidor drar åt olika håll samtidigt som en har svårt att be om hjälp gick det inte något vidare. Elin försökte hjälpa mig men tillslut blev det ändå för mycket fram och tillbaka för mig att jag bara fortsatte försäkra dem om att det var lugnt. Trots mitt liv i min lilla instängda bubbla kunde jag ändå se Elins frustration och jag har nog aldrig blivit så tagen av ett litet sammanbrott som jag blev av hennes när vi kom ut där i vinterkvällen. Att säga att ens bästa vän gråter låter kanske banalt för många, men att se hon som verkligen aldrig gråter bli helt blank i ögonen innan tårarna började rulla, ja det tog mitt kalla jag någonstans där djupt inombords. Trots att ångesten steg för varje meter vi närmade oss psykiatrin igen, kunde jag gå framåt för jag visste vilken stark axel jag hade mig att luta mot. Jag visste vilka armar som skulle ta emot mig om jag föll och jag visste vilken röst som skulle tala när min svek. Trots att jag mitt i det mörka började skratta när min ovane gråtare utbrast: "det blir blött i ansiktet!", kände jag vilken enorm trygghet och vänskap jag hade fått på den korta tiden på Framnäs. Trots att jag ville någon helt annanstans än innanför sjukhusets väggar igen så kände jag min skyldig att faktiskt ge något tillbaka av det jag hade fått. Ge lite ro, lämna över mig själv i någon annans händer.
Jag vet inte ens varför jag skriver.
Vad jag skriver.
Men det är lite av det jag tänker på just nu.
För allt som var på riktigt känns på låtsas nu
För ett tag gick det upp för mig hur himla tydligt det är att jag är helt förlorad i mina känslor i stundens hetta. Jag har länge varit medveten om att jag ofta tror att allt kommer vara dåligt förevigt när jag mår sämre - vilket det givetvis inte kommer vara. Jag har även varit medveten om att jag har svårt att ta saker och ting som har varit, på allvar. Men nu har jag insett att jag helt och hållet i princip glömmer bort (alt. förminskar) allt som någonsin har varit jobbigt när jag mår bättre. Det i sig är väl i och för sig inte är något direkt dåligt, men jag tror dessutom att ingenting någonsin kan bli dåligt igen (känner mig misslyckad när livets berg-och-dalbanan tar den regelbundna turen neråt) plus att jag tar så himla lätt på sådant som egentligen är så himla svårt, tungt och jobbigt. Jag skulle kunna få för mig att göra något mindre bra bara för att jag har glömt bort de mörka konsekvenserna av det. Någonting annat som tänkande jag också har insett att det är ändå någonting som kan påminna mig om att
1, så här jävla ont gjorde det när du gjorde si eller så
2, du har faktiskt gjort, och gör fortfarande, en sjuhelvtes jävla resa
3, du har mått dåligt, du mår bra nu, känn dig inte misslyckad när du mår dåligt igen, du kommer även må bra igen, L.I.V.E.T.
Det är musik. Vissa låtar får en bara att slungas tillbaka till en specifik situation, eller till en specifik tid i livet. Eller en speciell känsla. Och då kan jag faktiskt minnas. Inte bara rent logiskt tänka att jo men jag vet ju att jag har gått igenom det och det. Nä, utan verkligen minnas hur jag låg där på golvet, med alla tankar, alla frågor och alla tårar. Utan hopp. Utan tro. Utan vilja. Jag kan minnas det så tydligt, och jag kan se så klart, att var jag var då, är jag inte alls nu. Någon låt tar mig tillbaka när jag, även det efter många tårar, var ute och sprang ifrån mina demoner. Jag minns var jag var, jag minns vad jag hade på mig, jag minns att jag fick sår av sladden från headsetet då jag inte brukade lyssna på musik när jag sprang egentligen. Men tack vare musiken kan jag ändå komma tillbaka till den där känslan. För någonstans tror jag det är bra att inte glömma helt. För när jag gör det så inser jag inte vad jag har klarar av. När jag glömmer så kan jag se för lätt på saker och förminska det som absolut inte borde förminskas.
Tänk om jag kunde bli lika exalterad över att göra saker som skonar mig
Jag vet inte vad kammar ska kalla det. Ivrig? Hög? Exalterad? Jag blir det. Av att göra mig själv illa. Eller att tänka och komma på olika sätt som jag kan göra det på. Nu pratar jag inte bara om det ytliga självskadandet eller ätstörningen, utan om allt. Precis allt. Om någon nämner att gör en viss sak inte är bra, då m bara måste jag göra det. Jag liksom fastnar i tanken och vill bara göra mer. Jag vill inte skapa några sjuka idéer hos någon så jag utelämnar detaljer, men det har, så länge jag kan minnas, varit en fixering för mig som har gett mig ett slags rus. Ungefär som det ruset som jag, och flera andra med en ätstörning, beskriver att hunger kan framkalla. Jag vet att det låter dumt, och givetvis vet jag att det är det, men man kan inte hjälpa vad man känner och tänker.
På senare tid har jag funderat en del på hur jag skulle kunna vända den här extasen åt motsatt håll. För det skulle ju bli mer funktionellt. Varför kan jag inte bli lika upprymd över att komma på nya sätt att ta hand om mig själv och göra saker som jag mår bra av? Förmodligen för att jag har en förmåga att vilja straffa och förstöra för mig själv, vilket troligen beror på synen på mig själv. Och det är väl inte så lättfixat precis. Men om jag bara kunde känna det där ruset när jag gjorde saker som är bra för mig, då hade någon av alla mina fixeringar, som jag får så fort jag börjar med något, kunnat vara till någon nytta.
Självmordsbenägen, men hur tänker läkarna?
Jag är inte mycket för att skylla eller klaga på andra, men det här är ett inlägg som jag skriver för att belysa och ifrågasätta något som jag tycker är ett problem. Här skrev jag hela historien. Nu vill jag skriva mer om hur allt hanterades. För så här i efterhand är jag en aning fundersam över hur lättsam synen på självmordsförsök kan vara.
Jag var med om något liknande i våras när jag, efter ett självmordsförsök (andra inom en månad) skrevs ut direkt efter ett samtal på 32:an, psykiatriska akutavdelningen i Sunderbyn, trots att de hade skrivit i min journal att "efter åtgärder bedöms suicidrisken som hög". Nu november-december begick jag alltså 4 allvarliga självmordsförsök inom loppet av tio dagar. Jag var både två svängar på IVA och även på avdelning 25, den psykiatriska avdelningen. Det kan till en början låta rätt rimligt, men om jag berättar mer precist, tycker jag faktiskt inte att det är okej någonstans och det behövs ifrågasättas.
Här är en överblick på hur det såg ut fredagen den 27:e november till söndagen den 6:e oktober:
Det jag är mest fundersam över är hur läkarna tar vissa beslut, vad som ligger i grunden till dem och vad de egentligen har träffat för patienter då de verkar tro att problemen försvinner över en natt.
På lördagen ringde ju min psykolog efter ambulansen och jag var ett tag på akuten respektive IVA. På morgonen nästa dag frågade en läkare från IVA om jag ville till psykiatrin i Sunderbyn (eftersom de inte har intag på helgerna i Piteå). Självklart sa jag nej för jag vill absolut inte tillbaka till den avdelningen igen. Han frågade vad jag ville och då sa jag att jag ville hem. Sedan var det inget mer med det. Inga frågor, inga funderingar, inga tveksamheter. För motgiftet botar ju inte bara paracetamolförgiftningen, utan även självmordstankarna. Eller hur? Och med ett leende kan man se ut att må så här bra.
På tisdagen efter ännu en natt på IVA efter självmordsförsöket på måndagen, kom en psykiatriker från 25:an och frågade ställde de vanliga frågorna som:
"varför gjorde du det?", "hur mår du?", "har du självmordstankar?", "vill du dö?", "vill du leva?", "vill du ha hjälp?", "vill du bli inlagd?", "har du några planer på att göra dig illa när du kommer hem?", "visst vet du att det är bara att ringa om du känner att du börjar må dåligt igen?"
Och så vidare.
Att svaren kommer automatiskt och att alla utom det första kommer ut som lögner tror jag inte att jag är ensam om, men det är mer läkarnas agerande jag funderar över. Jag förstår givetvis att de måste ställa de där frågorna, men i alla fall för mig upplevs det som väldigt provocerande när någon frågar om en fortfarande har självmordstankar dagen efter ett självmordsförsök. Jag vet inte riktigt vad de har mött för patienter, men för mig försvinner de inte bara över en natt. Jag tänker inte bara så för att jag tycker det är roligt - det finns ett, eller flera, problem bakom som skapar dessa mörka tankar. Det är klart att jag fortfarande har självmordstankar! Det är klart att jag vill dö när jag just misslyckats med det! Det är klart att jag inte vill bli inlagd när jag ska hem och försöka igen! Dock verkade den här läkaren tro på mina lögner, glada fasad och inte förstå att det är ett problem för jag skulle få bli hemskickad efter att motgiftet var slut.
Genom samtal med min vän och genom de samtalen hon hade med IVA-personalen, blev jag dock hemskickad med henne på kvällen för att nästa dag gå till skolan och sedan komma tillbaka för ett utskrivningssamtal. När vi kom tillbaka vid tre som vi hade blivit tillsagda att göra verkade ingen förstå vad vi gjorde där - det verkade i princip som att jag hade kunnat strunta i att ens komma tillbaka. De från psykiatrin hade förväntat sig att jag skulle komma på förmiddagen och när jag inte var där så var det inget mer med det. Jag hade inte blivit utskriven från IVA och dessutom hade jag just begått två självmordsförsök, men ingen verkade bry sig eller ta det på speciellt stort allvar.
När vi väl fick träffa en från psykiatrin var det som att valet låg i mina händer. Nog förstod ju jag att något skulle hända när jag kom hem, men det är inte lätt att be om hjälp när en varken känner sig sugen på livet, eller tagen på allvar. För om läkare och annan kunnig personal säger att man får åka hem om man vill, ja hur ska man då kunna tänka något annat än att två självmordsförsök på fyra dagar inte är så farligt? Efter att min vän hade poängterat hur orolig hon var, och vad jag hade sagt till henne. Efter att jag hade sagt att jag, som alltid har planerat så långt iförväg innan ett självmordsförsök, nu hade som plan att bara försöka tills jag lyckades. Efter att jag tillslut inte orkade prata mer med dem och sa att jag ville hem - då skickade de hem mig med orden "du kan ju höra av dig om det blir värre". Jag hade ju inte bara sagt upprepande gånger att det inte fanns en chans att jag skulle ringa till någon och be om hjälp när jag hade bestämt mig...
Jag blev tillslut inlagd på frivilligvård efter att min vän hade frågat ut mig när vi hade lämnat läkarrummet och jag hade brytit ihop på grund av att jag var så förstörd och visste vad som skulle hända när jag kom hem. Dock fick jag panik av att vara på avdelningen (som däremot verkade helt okej), så det första jag fick göra när jag vaknade var att träffa två läkare som skrev ut mig. Utan att ens blinka. Utan att ens ifrågasätta varför jag var så desperat med att bli utskriven direkt. Utan att kanske ens förstå att jag, som redan hade försökt ta bort mig, skulle göra det igen - fem minuter senare.
Det som hände sedan visste ingen, så hur skulle hon från psykiatrin som ringde mig mitt i natten två dagar senare, kunna veta hur många tabletter som hade passerat mitt svalg och att jag hade slagit på alarmet till nästa morgon för att hinna iväg så fort som möjligt och köpa ännu fler? Trots otroligt oroliga (och arga) vänner som hade ringt till avdelningen, och trots tidigare självmordsförsök, kunde hon inte annat än köpa mina lögner om att allt var lugnt, alla mina försäkringar om att jag inte tänkte så längre.
Det jag undrar är vilka patienter sjukvårdspersonal som dessa har mött? Hur de tänker när de på allvar verkar tro att någon, som både har övervägt att lämna livet och även försökt göra det, ändrar sina tankar till något så motsatt som att vilja leva? För en månad sedan var jag glad över att få bli hemskickad och försöka igen, gång på gång. Jag förstår inte varför dessa, tyligen dödliga doser, inte dödade mig när jag inte fick något motgift och jag undrar hur mycket skit de hade fått om någonting faktiskt hade hänt när de bara skrev ut mig så där. Visst tycker jag att man måste ge patienter förtroende och ansvar att klara sig ute i det riktiga livet för ingen blir frisk av att ständigt vara inlåst, men kommer man in till sjukhuset och till och med har kvar tejprester från droppnålarna på grund av att det var så nyligt man var där - av samma orsak -, då tycker jag verkligen att man som sjukvårdspersonal ska ta sig en funderare. En funderare borde man ha tagit sig även innan utskrivningen som skedde direkt dagen efter första självmordsförsöket.
Det är inte lätt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp, men jag tycker ändå vården borde ta den möjligheten att försöka hålla någon vid liv när de får chansen i sådana uppenbara fall. Kanske dämpas tankarna, kanske försvinner planerna, kanske kan någon form av fortsättning och framtidssyn skapas. Har man bestämt sig för att dö så är det svårt att hindra någon, men det går att få folk på andra tankar, att minska det mörka. Men det går inte på en natt. En självmordsbenägen person talar med stor sannolik inte heller sanning när de klassiska frågorna ställs. Visserligen måste man ju försöka tro på patienterna, men det fungerar inte i alla lägen, för om man vill iväg och ta bort sig med detsamma så vet man att man inte kommer få det om man berättar sanningen. Eller jo, i vissa fall spelar det ingen roll vad en säger - för om en säger att en ska ta bort sig, ja då tänker väl hen inte göra det för då hade hen ju inte sagt något. Fast säger man inte något, ja då säger man ju att man inte tänker göra något heller...
Jag förstår om det kan vara svårt att bedöma sådana situationer där det verkligen hänger på liv och död. Jag förstår att det finns brist på vårdplatser, resurser och dylikt. Jag förstår att det kan vara svårt att läsa av vissa människor för jag vet absolut vad man menar med att ha en "stark fasad". Det är fruktansvärt enkelt att lura alla i sin omgivning att tro att man mår bra när man egentligen inte orkar leva. Ett leende och några föräkranden om att det är lugnt skapar den falska sanningen. Vårdpersonal kan väl aldrig veta säkert huruvida det är lämpligt eller inte att skriva ut en suicidal person, men någonstans måste utbildad personal ha större förståelse för självmordstankarnas inverkan hos en person och dess allvar. Förmodligen har dessa tankar funnits långt innan ett försök har gjorts - en natt med motgift mot en överdos kan inte motverka detta.
Social press
Jag har uppfattat att det är många som upplever en slags social press, som att inte vara ensam hemma på fredagskvällen, eller gå på en massa sociala tillställningar under julen etc. Det är inget jag upplever alls. Kanske kan det bero på att jag redan i början av grundskolan fick veta att jag var tråkig. Kanske är det smällen man får ta som introvert i ett extrovert samhälle, men det har som aldrig stört mig. Givetvis blev jag ledsen när jag förstod att folk tyckte jag var tråkig, när jag förgäves försökte passa in bland "de populära", men ändå misslyckades och när jag såg hur många från laget umgicks utanför planen men inte jag. Men det är det. Att jag skulle tänka att jag måste göra vissa saker på vissa dagar, lägga upp bilder därifrån på Instagram och visa upp vilket socialt liv jag har, finns inte ens på kartan.
Jag har aldrig druckit. Jag har aldrig varit intresserad. Och att trängas inne på någon krog eller stå i kö utanför och frysa ger mig bara obehagskänslor. Visst tycker jag det är roligt att träffa någon av mina fantastiska vänner, ha en mysig pysselkväll eller bara umgås. Men om jag inte har det, utan bara sitter hemma en fredagskväll (som typ igår) så gör det mig ingenting. Jag skäms inte för att jag inte är på värsta partyt. Eller för att jag satt i soffan hela förra nyårsafton helt ensam med mitt pyssel. Inte heller känner jag någon press att tacka ja till en jobbfest eller följa med mina vänner på krogen bara för att inte ses som tråkig (jag vet så väl var jag har mina vänner, att jag vet att de inte slutar umgås med mig annars bara för att jag inte gillar att vara på sådana ställen).
Visst är det (tyvärr) mycket där jag bryr mig om vad folk tycker - som jag hoppas att jag kan jobba bort -, men när det gäller sådant här, ja, då bryr jag mig ungefär lika lite som angående detta. Det vill säga: ingenting. En press på att alltid vara där alla andra är, göra det alla andra gör och känna alla som alla andra känner, nej det har jag aldrig känt av. Och jag hoppas att fler kan känna det lugnet.
...också blev kvargen trendig
Jag lägger inga värderingar i varesig de andras tankar eller detta livsmedel, utan jag vill bara påpeka hur trender verkligen kan påverka oss och våra åsikter.
Ingen som lever i dagens samhälle kan väl ha missat hysterin över Kvarg? Som sagt vill jag inte värdera mat för det jag vill mest av allt är att just låta mat vara mat. Men allmänt så hyllas kvargen. Det är lustigt, för det är något jag började äta för många år sedan. Då hade jag inga kvargkompisar som åt tillsammans med mig eller ens förstod vad jag åt - och när de undrade så var det inga hyllningar.
Det var under en fotbollscup som jag mötte värderingar kring detta livsmedel. När tränarna och lagledaren i fotbollen desperat undrade vad jag skulle äta efter matchen på kvällen då jag inte kunde äta det extremt farliga som de andra i laget åt varje kväll, sa jag motvilligt att de kunde köpa kvarg. Inte motvilligt för att jag var rädd för just kvargen, bara maten i allmänhet (inga fler triggande detaljer osv). När jag satt där och skämdes nog mycket, dels för att jag åt och dels för att jag hade varit besvärlig och speciell, kom pikarna från lagkamraterna. Inte mycket, men nog mycket för att störa en redan ätstörd hjärna. Det jag åt ifrågasattes från olika håll och kanter, bland annat på grund av något visst näringsämne som de var lite skeptiska mot (luddigt, men ni vet hur jag nojar mig över att trigga). I alla fall ifrågasattes jag av några. När jag åt det. För flera år sedan. Idag skulle det inte förvåna mig om någon blev ifrågasatt om hen inte åt kvarg (observera: inte förvåna, däremot är det ju sorgligt att folk har så lite att göra så de måste bry sig om vad andra äter).
Men visst kan några trender skapa en ordentlig svängom i åsiktsbanken? Från att värdera det som något "dåligt" till att det typ är Guds gåva...
När jag tänker på julen får jag ingen rolig känsla
Jag tänker på hur mycket vi konsumerar i form av julklappar som vi i många fall egentligen inte alls behöver. Jag tänker på all mat som köps och slängs i onödan. Jag tänker på alla de barn som far illa och får sin högtid förstörd på grund av diverse missbruk. Jag tänker på de som inte har någon familj att fira denna gemenskap med. Jag tänker på de barn som inte får några julklappar för att ingen har råd med det till dem. Jag tänker på de vuxna som sliter för att kunna köpa någon enstaka liten julklapp till sina barn och kanske slippa det dåliga samvetet men ändå måste säga att det inte blev några i år heller. Jag tänker på alla de som dövas av ätstörningarna röster. Jag tänker på alla pengar och energi som går åt i varje kommun för att julpynta och dekorera gator och torg. Jag tänker på all den stress många människor känner inför denna högtid. Jag tänker på den press som finns att saker och ting ska vara på ett speciellt sätt för att det ska bli rätt.
Fler och fler bilder dyker upp i sociala medier, julpyntet lyser var man än går, och affärerna har haft dekorationer till salu sedan innan halloween.
Men jag bojkottar julen.
Inte för att jag någonsin har haft några hemska jular med traumatiska upplevelser eller något som ens kommer i närheten. Tvärtom, jag har alltid haft det bra med en trygg familj, tak över huvudet och mat på bordet. Men länge har det varit nog för mig. Den är överskattad och ja, tråkig som jag är kan jag tycka att den bara är onödig och jobbig. Visst kommer jag åka hem till mina föräldrar, se Kalle Anka (typ det enda jag gillar med julen hehe) och umgås. Men jag hoppas att den blir som jag så många andra år har önskat: julklappsfri och bara en dag man kan ha det lite mysigt - utan stress och press.
Det mest juliga i min lägenhet kommer vara denna amaryllis som jag fick av min mormor. Allt annat kommer fortsätta gå i temat pastell, blommigt, gulligt och fint - även kring julen.
Tyvärr måste jag berätta
Jag skrev detta för länge sedan. Trodde att jag kanske skulle slippa publicera. Att jag inte skulle behöva. Men jag har insett...att jag tyvärr måste berätta.
Jag önskar att jag slapp skriva något sådant här. Eller ens säga något till någon. Inte för att jag skäms - det har jag aldrig gjort, inte sedan första gången jag fick känslor, som var mer än vänskap, för en tjej. Jag önskar att jag slapp berätta för det borde inte vara någon big deal. Jag önskar att folk inte bara antar att alla är heterosexuella och att du i annat fall måste förklara dig och "komma ut". Och jag önskar att det inte spelade någon roll vilken sexuell läggning någon har, utan att allt bara kan respekteras oavsett om man är en av normen eller inte.
Så tyvärr måste jag berätta. För att annars tar folk för givet något som inte stämmer.
Och nej, jag kommer inte bli kär i dig bara för att du är tjej, lika lite som du blir kär i varenda kille (eller tjej) - eller lika lite som att jag blir kär i varenda kille. Och nej, jag har aldrig haft ett riktigt förhållande - med varken tjej eller kille -, men bara för den sakens skull betyder det ju inte att jag inte kan säga detta. Jag vet ju vad jag känner, och man kan ju säga att man är heterosexuell utan att ha haft något förhållande, eller hur?
Jag är egentligen inte rädd för att säga detta, för helt ärligt så kan jag inte förstå de som inte respekterar kärlek oavsett hur den ser ut. Och sådana människor som jag verkligen inte förstår mig på kommer jag inte heller kunna umgås med. Jag har en sådan stark åsikt angående detta och att det helt enkelt är en självklarhet för mig att man får älska vem man vill så vad någon annan tycker kunde jag inte bry mig mindre om (förutom att det är extremt sorgligt att folk tycker att kärlek ska begränsas så). Jag är inte rädd för vad mina vänner ska säga för så som jag uppfattar det, umgås jag med öppna och kärleksfulla människor. Jag är inte heller rädd för vad mina föräldrar ska säga för jag har högre tankar om dem än att deras känslor för mig skulle bero på vad den jag gillar har mellan benen.
Så jag önskar att jag slapp berätta. Jag vill inte göra någon grej av det. Vi lever i 2015 nu. Men ändå måste jag berätta. För att jag är less på antaganden om att det måste vara en kille. Att det ens måste spela någon roll.
Om en inte ska jämföra
Jag upplever det som att jag rätt ofta poängterar att jag ogillar jämförande angående måendet (annat jämförande tycker jag också att vi kan vara utan). För det gör jag. Jag verkligen ogillar det. Men samtidigt förstår jag ju att det finns olika grader av allt. Jag vet inte hur jag ska få fram det här på ett sådant sätt som jag tänker, men till exempel är det farligare med cancer än en lätt förkylning. Visst, ingen kan säga hur den med förkylningen mår, men någonstans kan man mäta att cancer är värre. När det kommer till psyket finns det ju även olika graderingar, diagnoser (men man behöver inte ha en diagnos för att må dåligt) och dylikt, men oavsett vad som står på pappret, kan ingen någonsin veta vad en annan människa känner. Som sagt är detta min blogg, och endast löst tyckande och tänkande, men jag anser i alla fall att man inte automatiskt kan säga att en som är självmordsbenägen mår sämre än någon annan som också mår psykist dåligt, men av en annan sorts problematik. Självklart mår en person som har tankar begå självmord väldigt, väldigt dåligt - jag har varit där -, men vad jag menar är att ingen kan veta hur det är inom någon annan - oavsett diagnos, grad och vad det nu än är. Man mår olika på olika sätt och det tar sig även i uttryck på olika sätt.
Det kan till och med vara svårt att gradera när det handlar om en själv, kan i alla fall jag tycka. Men självklart, det finns olika grader. Men grader av vad egentligen? När bara du vet vad du känner? Kanske behandlingskrävande är ett bra alternativ? Att vissa personer behöver mer hjälp (kan ju dock bara gälla de som söker hjälp såklart)? För en som behöver mycket hjälp behöver inte "må sämre" än någon som också mår dåligt, kan jag tänka i alla fall. Eller bara att man mår dåligt på olika sätt. För att jämföra leder ingenstans. Och att säga att någon inte mår tillräckligt dåligt kan få väldigt dåliga konsekvenser. Som vårdpersonal som ifrågasätter någon som är deprimerad "men du skadar dig ju inte" eller säger till en som skadat sig "det är inte tillräckligt djupt". Eller att påstå att någon inte kan må så jättedåligt för "du har ju inte försökt ta livet av dig" eller säger att ens ätstörning inte kan vara så jobbig/farlig för "du är ju inte smal". Folk som har blivit nekade hjälp på gund på sådana saker får ju en indirekt uppmaning att man måste se till att hamna i ännu mer destruktivitet för att bli tagen på allvar. Man behöver inte skada sig för att ha det jättejobbigt med en depression. Man behöver inte vara smal för att vara sjuk i en ätstörning. Man behöver inte försöka begå självmord för att man mår jättedåligt. Att någon annan säger åt en att man inte mår som man mår, förminskar ens problem, jämför och säger att man inte mår tillräckligt dåligt, det gör inte att något blir bättre, att någon mår bättre eller att någon blir bemött bättre.
Jag hoppas att någon förstår lite var jag vill komma. Det finns olika typer av mående. Vissa kräver mer och längre behandling än andra, alla mår dåligt på olika sätt. Slutsatser av detta virrvarr av tankar blir väl ändå det jag tror mest på: ingen vinner när vi jämför oss med varandra.
Jag vill vara medicinfri
I don't need your quick fix.
I don't want your prescriptions.
Det var länge sedan jag sist hade någon medicin. Förutom Levaxin för sköldkörteln då som jag motvilligt inser att jag måste ta. Annars var det länge sedan. För att jag inte vill helt enkelt. Herregud, jag har ju knappt ätit en värktablett i hela mitt liv (observera: knappt - alltså det är inget jag tagit om jag har haft ont eller varit sjuk, något vi knappt har haft hemma, och det som många ständigt har med sig skulle jag aldrig kunna ha hemma nu). Nog har många påpekat för mig att jag behöver och att jag i alla fall borde testa, men nej. Dels för en speciell biverkning som finns hos de flesta. Dels för att de inte har fungerat så bra.
Den första antidepressiva jag fick fungerade ungefär precis tvärtemot vad de hade sagt; de två förstaveckorna - som kunde bli sämre - blev jättebra, medan resterande tid - då de skulle börja hjälpa - blev värre. Så jag tog dem mest för självskadande syfte när de dessutom gav mig andningssvårigheter. När jag testade en ny sort antidepressiva så hände det samma sak (minus andningssvårigheterna då). Sömntabletterna jag har haft har fungerat på liknande sätt då de hjälpte i början, men som jag sedan slutade svara på. Den enda medicinen som har fungerat bra för mig är de ångestdämpande jag fick. Dock är ångestdämpande det jag minst vill ha då det är en av de sakerna jag faktiskt kan lära mig att hantera. Sover man dåligt så sover man dåligt. Men ångesten vill jag lära mig att hantera - utan medicin. Jag går i DBT:n för att lära mig hantera detta på riktigt - jag vill inte ha någon quick fix.
Helst av allt vill jag inte ha någon medicin. Men som sagt har det varit mycket prat om att jag borde testa. Det som sades hjälpa mot tvånget hade jag väl inte tackat nej till nu, men jag vill helst av allt vara medicinfri. Jag fungerar ju liksom. Mediciner hade kanske gjort saker och ting lättare, men man vet ju aldrig. Inte kan jag påstå att jag någonsin har haft ett särskilt förtroende till medicin heller, jag kan liksom inte riktigt tro på att den där lilla tabletten kan göra någon skillnad, att den faktiskt har en del att säga till om när den väl får chansen (förmodligen därav mitt extremt lilla intag av värktabletter och dylikt). Jag har helt enkelt ingen respekt för dem. Och jag har heller inte känt av dem speciellt mycket. Man rekommenderas ju bland annat att trappa ner när man ska sluta ta en medicin, men jag har bara slutat tvärt - många gånger. Och inte har jag märkt av något. Inte heller har jag känt något speciellt om jag har glömt att ta dem någon dag.
Att jag sedan har haft problem med ett x antal överdoser gör inte det ju inte lättare att jag måste ta medicinen, trots att jag egentligen inte vill. Varje morgon stiger ångesten för att jag återigen ska uppleva känslan av en liten tablett som sväljs ner. Jag som svalde flera flera tabletter bara som de var, har svårt för att ens svälja med vatten. Förut glömde jag aldrig att ta min medicin. Nu glömmer jag rätt ofta - trots att den är på nattduksbordet. Freudiansk felhandling? Ja, kanske.
Jag minns hur skumt jag tyckte det var när jag först fick Levaxin i typ åttan, och sedan antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter på gymnasiet. Jag har ju aldrig tagit mycket mediciner innan, inte haft mycket sedan heller just för att jag inte känt att de har påverkat mig så mycket, så det kändes så skumt att JAG skulle äta mediciner.
Sedan att jag inte tar dem och därför kanske mår sämre är ju mitt val. Jag kan inte klaga på att jag mår dåligt när det finns hjälpmedel att få. Men jag vill så gärna vara medicinfri just för att jag aldrig har märkt en sådan stor skillnad och för att jag vill lära mig att hantera det jobbiga på andra sätt. Om jag tar mig vatten över huvudet borde jag väl märka det och det går ju alltid att ändra sig.
Men som jag brukar säga, min medicin är Buffy. Bästa medicinen, bästa motivationen.
Se mig! Se mig! skriker det inom mig, men vem kan se igenom alla mina masker?
De senaste åren har jag fått det sagt till mig många gånger att jag är så glad hela tiden. Alla behandlare jag någonsin haft har sagt att jag har en väldigt stark mask, som visserligen kan vara bra ibland om en använder den rätt.
För hur jag mår. Det syns oftast inte. Vissa har lättare att hålla fasade uppe än andra - eller ska jag säga svårare att släppa den? Hur som haver, det är svårt att se om någon mår dåligt.
Jag kan ha världens ångest men ändå delta helt normalt i en konversation (om vi är flera kanske jag dock är mer passiv). Jag kan planera ett självmordsförsök samtidigt som jag skrattar med vänner och pratar framtid.
Vid sådana tillfällen är jag ju dock inte alls medvetet närvarande och gör en sak i taget..;)
Jag har aldrig riktigt känt någon press på att vara så där jätteglad. Jag har aldrig sett mig själv som den där superglada, spralliga. Fram tills dess att jag började höra det överallt. Och saken var den att det var när jag hade börjat må dåligt.
Främst på orkestern. Visst älskar jag den och blir ofta väldigt glad där. Men inte alltid. Det finns gånger jag har suttit där och spelat samtidigt som jag hindrat gråten att forsa ner från mina kinder. En gång (en helg) minns jag så väl. Dagen innan hade jag varit SÅ nära på att avsluta mitt liv. Jag har varit där under mina värsta dagar. Jag har fått höra "det är så roligt att se att du mår bättre" dagen före då jag hade planerat att ta mitt liv, men denna gång med en fortsättning på meningen som löd: "men det är ju bara vad man ser, man vet aldrig vad som döljer sig där inne". Då höll det på att brista för mig. Men jag log, gick in på toaletten på Kulturskolan - där jag för övrigt "väntade på min död" (journalcitat) knappt ett år innan -, grät en skvätt och gick sedan tillbaka till de andra - och var glad.
När jag gråter syns det tydligen inte heller så mycket. Efteråt alltså. Gråter gör jag nog som de flesta: lugnt och stilla eller hej vilt med snörvel och hulkningar. Men efteråt försvinner den där svullnaden och röda färgen rätt snabbt. Vilket bara bygger på min mask och glada fasad. Men alltså det där med glad...jag kan faktiskt varken förstå eller hålla med. Jag är väl mest sur kring folk kan jag tycka? Nåväl, tillbaka till gråten. Det syns tydligen inte. Har jag fått höra. Återigen varken något jag riktigt har reflekterat kring eller kan hålla med om.
Jag har aldrig heller förstått det här med att ens känna press att vara glad. Men nu gör jag verkligen det. Förstår. Känner. För det är väl klart att man tänker att man "borde" vara glad när folk refererar till en som "alltid är så glad". För vad händer om man inte är glad? Trots att jag inte värderar det som varken något positivt eller negativt har jag en föreställning att folk skulle bli besvikna. Eller förmodligen obekväma om jag visade min sanna sida. Inte mina nära vänner, nej, många har redan sett även mina hemska sidor. Men andra. Jag vet inte om jag på något sätt vill bevisa att en med psykiska besvär kan vara glad. Kan fungera som vanligt.
Det är absolut sant. Men det är ju faktiskt inte så hela tiden. Inte för en som mår bra heller. Alla mår ju dåligt ibland. Varför är det så svårt att visa? Och så svårt för somliga att bemöta? Kanske för att många är som mig, rätt dålig på att inte vara glad när en inte är glad?
En psykiskt sjuk kan fungera som vem som helst!
Som vilken fysisk sjukdom som helst. Du kan fungera. Du kan ha begränsningar. Du kan behöva hjälp. Men du kan vara i en helt vanlig miljö också. Självklart ligger en nybehandlad cancerpatient på sjukhus. En med brutet ben kanske är sjukskriven ett tag eller kanske får arbetet anpassat. En förkyld person kan komma till jobbet om hen inte är alltför orkeslös.
Som kan variera från dag till dag. Som kan variera beroende på arbete. Som kan variera mellan olika personer.
En starkt självmordsbenägen människa kan behöva vara inlagd. Eller en som befinner sig i en psykos. För någon som har blivit utbränd eller har en depression är kanske har sjukskrivning en bra lösning. En med en depression kan också jobba. Eller en med en ätstörning, schizofreni, panikångest, bipolär sjukdom, PTSD, tvångssyndrom OSV (älskar "osv"). Det spelar ingen roll! Det kan självklart spela roll. En med bipolär sjukdom kanske behöver vara sjukskriven. En kanske är inlagd. Någon annan får medicin. Medan den ena får arbetet anpassat och den andra gör allt precis som vem som helst. Det jag försöker säga är att en psykisk sjukdom kan hindra en från arbete, skola med mera lika lite eller lika mycket som en fysisk sjukdom. Att man inte påverkas alls är väl inte så troligt, men det är ju samma sak om man har en fysisk sjukdom; det kanske inte syns i resultatet, men arbetet bakom är mer än det vore om man mått prima.
Vissa behöver inläggning, andra sjukskrivning, några anpassning... Men något som alla behöver är förståelse! Inte hur det är exakt för varje människa som enskild individ, men förstå ATT det är. Bemöta personen som individ, vad just hen klarar av. Är det så att någon behöver vara sjukskriven så behandlas personen på ett annat sätt än en psykiskt frisk, men detta är då utifrån den sjukes bästa. Det är inget bemötande som kränker individen, utan ett som är till för att hjälpa. Om någon däremot inte anställer en med en psykisk sjukdom, som utåt sett kanske jobbar precis som vem som helst, för att hen är just psykisk sjuk då är det annorlunda bemötandet allt annat än okej.
Vi ska fortfarande absolut aldirg förminska psykiska sjukdomar, men det är skillnad på att vifta bort en sjukdom och att behandla en psykiskt sjuk person som en jämnlik.
Det är, som jag många gånger har nämnt, precis som med en fysisk sjukdom; begränsningar kan förekomma. anpassningar kan behövas, men man kan även fungera som vem som helst. Låt inte en sjukdom definiera och en hel person.
Förändringarna behöver ibland "bara" göras
Förändringar är något alla möter, flera gånger om. De kan vara både små och stora, påverka både utanför och/eller endast inom en själv. Somliga förändringar flyger lättsamt, och nästan obemärkt förbi. Andra grundas i val vi har gjort så som exempelvis en ny skola eller ett nytt jobb, men det finns även de där vi har makten över när och om dessa förändringar ska ske. Vissa av dem upplevs som mer valfria, medan andra är sådana förändringar vi vet måste ske men bara väntar på den rätta stunden.
Man planerar och förbereder för just den där dagen då förändringen ska ske. Planeringen gör det ju automatiskt det till en stor grej, något där det inte få gå fel. Men saken är det att det kan alltid bli fel, och samtidigt kan inget bli fel, det bara blir. Ändå väntar väntar på att stunden "när man är redo" ska infinna sig. Då man kan sätta sin plan i verket och göra den där förändringen. Också skjuter man på det och bygger upp förväntningar och rädslor.
Jag tänker så angående mycket. Att "det där måste jag göra för att inte vara bli låst för för resten av livet...- men jag gör något åt det när jag är redo." Ingen förändring som en gruvar sig för är något "bara", men kanske är det i längden lättare att "bara" försöka börja på den där förändringen och minska planerandet. Hade det då mån tro inte blivit en sådan stor grej (och rädsla) för mig att ha på mig vissa typer av kläder jag inte anser att jag har rätt att bära? Hade steget inte känts så stort? För det är något jag har tänkt i en evighet, att jag ska börja våga använda mina andra kläder också. Någon gång har jag gjort detta på det bestämda datumet, men det har inte varat länge. Också har jag fortsatt att vänta på rätt dag. Jag söker alltid efter ett bättre tillfälle. Kanske jag "bara" ska ta och börja följa matschemat - inte på fredag och inte på måndag, utan nu. Bästa dagen att ta på mig kortärmat i ett nytt sällskap (just nu: klassen) kanske är nästa dag jag har skola. Och den dagen jag är redo för att ha på mig kortare kjolar och tightare tröjor kanske aldrig kommer, utan att jag själv gör något åt det och faktiskt förändrar. För jag vet det - jag blir aldrig redo.
Vissa förändringar kan man behöva bearbeta och förbereda sig inför - för att faktiskt vara redo -,men planerandet kan även det nå sin gräns. Kanske blir man aldrig riktigt redo för att göra vissa förändringar, utan ibland man måste skippa det där "sedan" och göra det nu. Vissa förändringar kanske det inte blir en sådan stor grej av om vi inte gör det till det. Det där rätta tillfället kommer kanske inte. Ibland kan det vara bättre att göra den där förändringen spontant och lägga planerandet på hyllan. För att slippa bygga upp oro och göra tröskeln ännu svårare att ta sig över kanske det är dags att "bara" överraska sig själv och inte göra "det där" sedan, utan göra det nu.
Vad fantastiskt att vi brinner för olika saker!
Tänk så många sätt det finns att kunna hjälpa till, vara med och påverka trots att en inte kan befinna sig just på det stället eller har stor kunskap inom det forskningsområdet. Ibland känns det som att det svämmar över av hjälporganisationer av olika slag. Att det sedan finns tveksamheter kring vissa angående hur stor del av pengarna eller dylikt som går till det som det är till för är en annan femma som jag inte tänker ta upp nu. Men jag tycker hur som helst att det är fantastiskt att man på enklare sätt kan hjälpa till. Bland det mesta.
Att höra vissa säga att man ska stödja det ena eller andra ISTÄLLET för att det "är bättre" är som att säga att något annat inte är viktigt. Det finns så otroligt mycket man kan göra, men ingen kan faktiskt göra allt. Unicef, BRIS, WWF, Hjärnkoll, Cancerfonden...ja listan kan göras lång. Att man då är engagerad i olika saker är väl bara något positivt. Att man har något som man känner något lite extra för. Om man då tycker att det man själv gör är det enda viktiga kan man väl få tycka det, men man behöver ju inte be andra att sluta hjälpa till med det de gör.
Jag är varken politiskt engagerad eller med i någon organisation men visst bryr jag mig om miljön. Mitt hjärta blöder när jag inte får källsortera. Jag släcker lamporna jag inte använder och jag skulle aldrig drömma om att ha i en laddare som inte laddar något. Jag älskar djur och vill dem allt väl, men jag skänker varken pengar eller tar hand om herrelösa hundar. Men jag äter inte kött och kollar alltid så att väskorna är av fakeläder. Och visst vill jag att alla barn ska få gå i skolan och att fattigdomen en gång ska vara ett minne blott. Jag önskar att alla som drabbades av cancer blev friska och att alla människor fick ha det bra. Visst stödjer jag sådant då och då, men hur mycket jag än vill så kan jag inte göra allt. Inte du heller.
Men jag gör så gott jag kan. Och har råd med. För trots att jag, och många andra, har det väldigt bra så kan man inte skänka pengar som överskrider ens egna ekonomi för att man så gärna vill hjälpa andra. För sitter du i klistret kan du inte hjälpa lika mycket längre.
Men det mitt hjärta klappar lite extra för är psykisk ohälsa. Det är där jag känner att jag gör något. Inte bara ekonomiskt till olika organisationer, för annat kan också vara viktigt. Även i andra sammanhang. Som att tänka på vardagliga saker när en handlar, ens färdsätt, att inte överkonsumera eller att skänka bort kläderna istället för att slänga dem. Visst kanske inte vem som helst kan börja forska om cancer bara så där, men gällande psykiska sjukdomar kan man prata. För det är många som inte söker hjälp på grund av tabun och råkar illa ut istället. Om man då försöker i vardagen att påverka det man kan så kanske samhällets syn tillslut ändras. För det är samhällets syn det är fel på. Men det är samtidigt vi som är samhället. Och det är viktigt att förstå att tillsammans kan vi faktiskt gör en hel del. Och fortfarande - gällande allt. Inte en som gör allt, utan alla som gör en liten del.
För det är viktigt att hjälpa naturkatastrofdrabbade länder. Det är viktigt att forska om cancer. Det är viktigt att barn slipper bli mobbade. Det är viktigt att förebygga självmord. Allt är viktigt. Är det inte då fantastiskt att vi brinner för olika saker?
Jag är ju en fantast av armband så att en genom dem kan hjälpa till är ju som två flugor i en smäll. Dessa är från Tilia, The Feather Collection, Corpo by Cerboni, Suizide Zero, Aldrig Ensam och Fributiken. (skriver som jag skrev på Instagram, att det ligger där på sidan för att jag inte känner att jag vill ha på mig det nu när jag inte kan stå för det.
Mångfald bland kroppbilder tack
Nog vet jag att alla har olika kroppar. Att det finns olika kroppstyper - trots att jag inte tänker på människor som kroppar, t ex "där kommer hen som har en sådan kropp." Men en sak har alla gemensamt: de är inte fula och äckliga som min.
Visst vet jag att man blir påverkad av vad som visas, men nu har jag förstått det på ett helt annat sätt.
Om de som säger att de älskar sina kroppar och passar in i idealet har jag ofta tänkt: "ja men det är väl klart de älskar hur de ser ut de är ju för de uppfyller ju samhällets krav!"
Nu har jag upptäckt en annan sida. Jag har börjat se att vissa faktiskt har kroppar som liknar min lite grann. Men de är inte äckliga så klart. De är kroppar precis som alla andra.
Jag har börjat se olika kroppstyper i sociala medier. Och jag har blivit medveten om denna påverkan. Och jag tror det kan hjälpa mig. Speciellt med kläderna jag förbjuder mig själv att ha för att jag inte får ha dem eftersom jag ser ut som jag gör.
Jag ser på modellerna och på skyltdockorna hur kläderna sitter. På dem. Och tror att det är så de ska sitta. Ser mig själv ha de på mig och hata mer än varje bit. För att min kropp är fel för att jag ser så ful ut i kläderna. Men efter att under en tid har sett kläder på andra än just en skyltdockskropp har jag börjat förstå. Jag vet inte hur de ser ut på andra än skyltdockor. För att jag inte tittar på sådant. För att jag inte tänker på andras kroppar på samma sätt som jag tänker på min egen. Men jag har börjat titta. På några jag följer på Instagram. Och - för att värdera -, kläderna sitter ju jättefint på dem! De sitter inte likadant som på skyltdockorna, men de sitter där och bara för att det är annorlunda är det absolut inte sämre. Och de har kläder som många säger att de inte "ska" ha på grund av deras kroppstyper. Som att en magtröja bara är till för en med magrutor eller underhudsfett som är lika med noll. Som att kortkjol endast ska bäras av de med vissa typer av ben. Det handlar givetvis om vad man själv tycker är fint och känner sig bekväm i, men låt aldrig idealen tala om för dig vad du har rätt att ha på dig - det är du som ska ha den kontrollen!
Så för er som inte upptäckt detta med att omges av olika kroppstyper även på internet: testa! För trots att man vet att alla är olika, tror jag det är nyttigt att även få se denna mångfald kontinuerligt. Så att man får en mer rimlig bild. Så att man själv kanske vågar mer.
För jag vill också kunna visa min kropp i alla typer av kläder trots att jag inte ser ut som skyltdockorna. Känna att jag visst har rätt att ha på mig en kort kjol eller en tight tröja.
Jag tror det blir mer normaliserat om man ser olika kroppar - liksom det har blivit normalt att bara se dagens modellkroppar. Jag tror mångfalden bland vad man ser i media kan ha en stor betydelse. För att minska det här med "en normal idealkropp".
Problemet avgör svårighetsgraden
Vissa klagar på att det är så lätt att gå upp i vikt - och svårt att gå ner. Medan andra menar att de är tvärt om och blir provocerade av att någon kan påstå att det är lätt att gå upp i vikt när de kämpar utav sjuttsingen för att lägga på sig något kilo, samtidigt som de inte behöver anstränga sig det minsta för att förlora några.
Men saken är den att inget är lättare än det andra, samtidigt som att det ena är betydligt lättare.
Jag tror de flesta får en negativ upplevelse när någon påstår att det man själv har svårt med är lätt. Ingen vill väl ha sitt problem förminskat?
För de som har problem med överätning, hetsätning, övervikt, fetma t ex, så klart de tycker det är lätt att gå upp i vikt och svårt att gå ner - det är ju det som är problemet.
Lika logiskt som att de som har problem med svält, överträning, undervikt t ex tycker det är lätt att gå ner och svårt att gå upp eftersom det är just det som är problemet.
(Alltså jag menar ju inte att vikten är hela problemet i problemet eller ens en del av det egentliga, men ni fattar va?)
Om man lätt går upp i vikt är det ju klart att man tycker det är lätt och att gå ner i vikt svårt. På samma sätt som en som har lätt för att gå ner i vikt tycker att det är lätt att göra det och svårt att gå upp.
Det gäller ju allt. Om man har problem med något är det ett problem och ett problem är svårt. En livsglad person förstår kanske inte hur det kan vara så svårt för den som varje morgon kämpar för att ens ta sig upp ur sängen. Den som väljer hissen när det är för många trappor kanske inte förstår den som hellre skulle betala än att stänga in sig i ett trångt utrymme. Och så vidare. Det är klart att det är något som är så mycket lättare än det andra - för varje enskild individ.
Jag har sett många på internet som har blivit provocerade av de som säger att det är lätt att gå upp i vikt när de själva har svårt för det. Förståeligt. Men för den sakens skull behöver ju inte de hugga tillbaka och säga att de har fel, att det är en baggis att gå ner.
Man kan säga att "det är lätt för mig". För det är det ju. Tycker man det så är det så. Okej jag kan inte säga att det är lätt för mig, absolut inte, men att inte skada mig är lättare än att göra/inte göra vissa andra saker. Samtidigt som jag vet att det för för många är som att att bestiga Mount Everest baklänges med cykel med handbromsen i.
Det behöver inte heller vara världens problem. Det kanske bara är att koka kaffe. Jag lovar att mamma hade kunnat göra det i sömnen, medan jag inte ens kan göra det med hjälp av instruktioner. Det beror ju helt på var svårigheten sitter. Vissa saker är superlätta för någon, medan de är jättesvåra för andra.
Vi är olika. Våra svårigheter likaså.
Människa som människa - Krönika á la Sofia 16 år
Nu har jag hittat en till krönika från nian, denna dock från svenskan (lite haha på innehållet i denna också men jag var ju bara nyss fyllda sexton). Minns inte riktigt utgångspunkten, men detta var i alla fall vad jag skrev:
Jag förstår verkligen inte de som gjorde sådana där uttalanden (och jag minns att läraren blev förskräckt och sa: "inte säger väl folk i din ålder sådant?", jo de finns tyvärr). Jag förstår inte hur man kan tycka att det är så fruktansvärt hemskt att låta alla älska den man älskar. Jag förstår inte!
Okej, bara för att vissa visar öppet sina känslor och står för det behöver alla kanske inte älska sig själv i alla aspekter, men de kan acceptera sin sexualitet och älska sig själv för det. Det är inget farligt. Det är fantastiskt! Speciellt när det ändå finns så mycket hat. Men varför detta hat? 2015. Jag förstår fortfarande inte. Det enda de gör är att älska en människa av samma kön (eller känner att de inte är född i rätt kön om man är tanssexuell). Om det nu är så hemsk, alltså på riktigt, finns det inte finns värre saker?
Och seriöst, argumentet att homosexuella inte kan få barn håller inte. Vi har inte precis brist på befolkning i världen. Och tänk alla som är heterosexuella och faktiskt inte vill ha barn -nej, alla vill inte det -, hatarna tycker väl de är "rätt" ändå? Så hitta ett hållbart argument till varför det skulle vara fel att vara homo-, bi-, transsexuell eller queer och försök få mig att förstå hur folk kan tycka något annat än att kärlek är kärlek oavsett vem man älskar.
Här är inte Sofia 16 år, men Sofia 20 år har fortfarande samma åsikter. Och sitter på min eviga fråga: Hur kan människor vara så emot kärlek?
Våga vägra lyckohets
De flesta vet att ens profil på Facebook eller bilder på Instagram inte speglar en hel människas liv. Men ändå tycks folk kunna veta att hen där är så lycklig - för det visar ju bilderna och statusuppdateringarna. Och den som är lyckligast vinner ju, eller hur?
Jag har börjat bli bättre på att förstå att alla inte har sådana liv som de ibland kan tyckas via sociala medier - och det är en lättnad. Helt ärligt bryr jag mig inte så mycket om den personen reser dit eller om någon annan har ett sådant underbart jobb. Jo självklart är jag glad för personens skull, men längre än så tänker jag inte. Jag vet att hen har ett annat liv också, eller samma liv men en annan sida av det.
Det är okej att visa sig ledsen. Det är lika okej att gråta som att skratta. Åtminstone borde det vara så. Det är okej att säga att man absolut inte har gjort någonting under hela semesterveckan, att middagen bestod av frysta köttbullar och gårdagens potatis eller att faktiskt svara "nej det är inte så bra" på frågan "hur mår du?". Det är okej även om du inte mår jättedåligt. Det är okej även om du mår jättedåligt, men inte har något skrivet som en diagnos i en journal. Och det är okej att må dåligt om du har det också. Lika lite som det är en tävling vem som är "lyckligast", lika lite är det en motsatt tävling om vem som "mår sämst". Varken mellan psykisk friska och psykiskt sjuka, eller psykiskt sjuka mot varandra. Och det här med att inte "vara tillräckligt sjuk" eller "må tillräckligt dåligt" är bara nonsens. Om du mår dåligt, mår du dåligt. Ingen kan veta hur du mår. Förstå, ja. Men veta och känna? Nej. Man kan vara nedstämd, orolig eller ha negativa tankar om sig själv utan att ha en psykisk sjukdom.
Livet går upp och ner för alla. Olika för alla, men ingen är lycklig jämt - oavsett hur det ser ut på Facebook. Visst ska man kunna berätta vad man har gjort, men låt det stanna vid det. Lika väl du som läser. Du är ingen sämre människa för att du har grälat med en familjemedlem idag och inte lägger upp en bild på er, lyckliga familjen. Det säger inget om dig. Vad det däremot säger något om är dina värderingar och attityder. Är det verkligen sådant som gör en människa?
Jag tror inte bara vi behöver våga prata om psykisk ohälsa, utan även om vanligt dåligt mående i allmänhet. För det ska vara okej att visa att man har en sämre dag. Eller att man glömde bort sonens utflykt och skickade med köpta bullar istället för nybakade (som du helst började med klockan sex samma morgon).
Alla gör vi misstag. Alla är vi ledsna ibland. Och alla vet det. Varför ska vi inte då få visa som det är? Varför ska det ligga en värdering i hur glad en kan vara? Kan vi snälla sluta hetsa om än det ena, än det andra? För jag tror det kan göra en lyckligare.
Något som gör mig lite lycklig just nu är alla dessa blommor. Vem blir inte lycklig av dem? Allt blommar nu och det är som ett hav av färger, dofter och surrande humlor! Vita rosor, rosa rosor, lupiner i alla dess färger... Så underbart!
Utseendefixerade kommentarer på bilder
Jag har länge varit less på dessa utseendefixerade kommentarer. Speciellt på bilder på internet. Och ännu mer på kommentarer, svar på kommentarer, svar på svar på kommentarer osv.
Visst kan jag också slänga ur mig någon kommentar som är uteseenderelaterad - mest/typ bara i verkligheten dock -, men rent generellt är jag sjukt less på dem. Visst att man ska få lägga ut bilder på sig själv, men ofta tycker jag de efterföljande kommentarerna går helt till överdrift. Kanke har många inte mycket annat att kommentera än att ge en komplimang om personens utseende? Eller kanske ser många utseendet som det viktigaste? Vad vet jag. Det jag vet är att jag både tycker det är tröttsamt och sorgligt hur utseendefixerade kommentersfälten på mångas bilder är.
Lade ut denna bild (eloge för mig, typ) på Instagram och Facebook för ett tag sedan - bara det att jag tog den jävla bilden är ett under - med lite text.
Och jag fick inte en enda kommentar om utseendet. Och det kändes så bra! (Och om jag någonsin får några, klarar jag ändå inte av att ta åt mig, eller så tror jag inte på dem så de spelar ändå ingen roll).
Jag fick däremot kommentarer som sa att det var bra att jag skrev om ett sådant viktigt ämne, sa att de sände mig kramar, att jag är stark, att jag skrev bra, att det är viktigt att vi måste våga prata, att jag är imponerande, att jag är en förebild, frågade om hen fick dela det jag hade skrivit, att mina ord har hjälpt och att jag är modig (vilket i och för sig är lite sorgligt för det borde inte behöva krävas mod för att skriva om något sådant egentligen, men i dagens samhälle är det så). Det gjorde mig glad. Det känns viktigare för mig att få höra sådant om mig än positiva eller negativa saker om mitt utseende. För visst att jag har många fixeringar, komplex och allt därtill, men det är ju vad jag tycker. Och det är det som är det viktiga. Och det kan jag jobba med. Att andra bara skulle värdera mitt utseende skulle inte väga ens hälften så högt som att de faktiskt gillar mig för den jag är (vem det nu är) eller ge komplimanger för dessa typer av saker som jag gör, som jag faktiskt brinner för, som jag tycker är viktiga. Det är något som betyder något för mig. Och att läsa att jag har hjälpt någon. Det gör mig mer gott än någon positiv kommentar, om det jag hatar mest på mig själv, någonsin kan ge.
Att andra inte tycker att jag är mitt utseende (trots att jag så så så många gånger tror det) kan göra det lättare för mig att förstå det.
Att andra inte lägger vikt vid mitt utseende (samma här, jag tror dock det) kan göra det lättare för mig att inte göra det.
Att andra värderar saker som rör mig som person kan göra det lättare för mig att så småningom kunna göra det.
Det är så mycket lättare för mig att ta åt mig kommentarer som jag fick, och faktiskt hålla kvar vid det, än jag någonsin har varit med en kommentar om utseendet.
Jag tycker detta inlägg av Liselotte är klockrent: Utseendekommentarer : för och emot (Livskick så klart).
