Blä
Jag har haft det så bra sedan jag fick permission för en vecka sedan. Som jag har nämnt typ tusen gånger så har jag så mycket mer energi nu är förut - men jag tjatar om det bara för att det är så nytt och fantastiskt.
Nu vill jag dock bara gråta.
Skada mig.
Försvinna.
Jag orkar inte. Inte nu. Men kanske är det för att jag känner mig så ofantligt utmattad som ångesten tränger sig på så starkt. Har nästan börjat se den kopplingen; när jag är trött får jag ofta ångest. Kanske behöver jag bara lite sömn.
Men just nu känns allt svart.
Kommer ingen vart.
(Och nej, jag ska inte börja rimma. Skrev just en dikt för att få ut alla känslor jag känner nu.)
Känns bara som att jag går sönder inifrån. Men jag märker hur mycket bättre jag är på att hantera det.
Men det gör ont. Inombords.
Och jag vill inte ha det så här nu.
Ska försöka hantera allt det här på ett konstruktivt sätt. Lite rita. Lite podd. Lägga mig tidigt. Kanske läsa lite Buffy.
Får se hur jag lyckas med det.
Eller jag kommer lyckas göra det. Får bara se hur mycket det hjälper.
Kommentarer
Tankar om utmattning
Känner igen mig i det där med ångesten. Ju tröttare jag är desto lättare kommer ångesten tillbaka. Jag brukar tänka på det som överansträngningsångest. Så kan jag konstatera för mig själv att, nu har jag överansträngt mig, då behöver jag vila och återhämta mig ett tag innan jag fortsätter med allt jag vill göra.
För mig är bara det ordet bättre än att börja tänka på alla sjukvårdstermer som de pratar om. Jag är hyfsat frisk, men jag är överansträngd just nu. Då känner jag mig friskare. På nåt konstigt sätt! Kramar!
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
