Det går tungt nu. Och jag hatar mig själv lite mer. Men jag blir som besatt. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv när jag blir hindrad att göra mina ritualer. Jag vill inte, men jag har en sådan stark kraft inom mig som växer sig större och större för varje minut som jag inte följer tankarna. Jag är som bortom kontroll och ingen lösning verkar finnas. Personalen blir frustrerad och trots att de gör allt annat än att förminskar mina problem (som jag däremot ofta gör) så tror jag inte de förstår helt hur starka mina tankar kan bli. Jag kan inte säga till och be om hjälp för tankarna har sedan länge vuxit större än så. Jag vet inte vad jag ska göra! Snälla någon, säg vad jag ska ta mig till! Jag är trött på dessa ständiga tårar, personal som försöker lugna ner mig, jag som knappt kan andas men försöker få ur mig "jag vet inte vad jag ska göra!". Och denna besatthet. Min hjärna som är så fokuserad på en enda sak. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och när läkarna säger att tvång är svårt att behandla (när de tidigare har sagt att medicinen jag äter har visat goda resultat) då vill jag bara skrika ut allt jag känner: hopplöshet. Snälla tankar, låt mig vara! Ni är sparkade! Uppsagda! Vräkta. Vad som helst...bara jag får lite ro. Snälla? En liten stund i alla fall. Jag tyckte mig höra att personalen skulle söva mig. Jag blev så glad, men det visade ju sig inte vara så bra.