Alltid lika glad och varm när färdighetsträningen har börjat. Vi har ju tystnadsplikt i gruppen så tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket, men vad mer behöver jag egentligen säga? Om jag har en dålig dag eller inte skrattat på evigheter, blir jag genast botad när jag kommer dit och någon i gruppen säger något roligt eller om vi gör någon "delta-öving". Det är måndagar klockan ett som får mig att se på framtiden som ljus. Trots att jag inte känner människorna speciellt väl, känner jag mig ändå mer bekävm med dem än i många andra samanhang.

Dock är det smärtsamt att gå därifrån. Men det brukar fungera. Jag har ju laddat upp med välbehag för nästan en vecka. Och med välbehag menar jag inte bara skratt och sköna stunder, utan acceptans att vara som jag är och känna det jag känner. Liksom ett lugn om att det är okej just nu. Det får vara så här. Det löser sig.