Rubriken (med som vanligt ord från en av Melissa Horns sånger), säger det mesta. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte tänkt så alls. Förra helgen skulle jag sova i min lägenhet för första gången sedan tionde juli tjugohundrasexton. Istället hamnade jag på 25:an igen. Jag vill inte gå in på det. Men jag bad i alla fall om hjälp. De på avdelningen sa att jag inte skulle se det som ett misslyckande, men det gör jag fortfarande. Jag skäms så otroligt. Speciellt eftersom jag är här igen. De har sagt att det inte är hela världen, men för mig känns det just som det. Jag undrar hur de inte kan se mitt misslyckande. Jag undrar hur de kan vara så snälla när fel är allt jag gör.

Det var fan inte tänkt att det skulle bli så här.