Hopplösheten

De säger ju att det går


Vad är det jag inte förstår?


Jag måste ju tro på dem


Tro att jag kan hitta tillbaka hem


Att de säger sanningen


Att det går att bli frisk igen


Men det är svårt att förstå


Hur det någonsin ska gå



Jag skrev detta för några år sedan i min desperation och förtvivlan angående min extremt lilla tro på de som sa att det gick att bli frisk från en ätstörning. Jag trodde verkligen inte på de som sa att det gick för jag var helt uppgiven, men sedan den 3:e juni 2016 syntes orden på datorskärmen i den där salen, med den där personen, efter det där testet: "ingen ätstörning". Trots att jag har kvar en del beteenden tycker jag att jag än idag kan kalla mig så gott som frisk gällande ätstörningen: alla dess former som den har varit i de där sju åren. Dock finns det mycket annat kvar. Ja, uppenbarligen gör det eftersom en frisk person inte skulle ligga inlagd på sjukhuset och ha legat där sedan i mitten på juli. Just nu är det även svårt att förstå hur det någonsin ska gå att bli frisk från något. Hur jag ska hitta livslusten igen har jag absolut ingen aning om. Om det visar sig att jag har någon neuropsykiatrisk diagnos går ju inte den att bli frisk från, men det är en helt annan sak. 

Just nu känns allt hopplöst och jag har gett upp lite grann för länge sedan. Jag ser en utväg för mig och det är döden. Visst vet jag att jag inte på något sätt har ett hemskt liv eller har varit med om något hemskt alls, men jag mår dåligt ändå av någon anledning som jag inte vet om. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv, det är bara så här det är. Visst känner jag mig negativ, men det är så här jag tänker. Personalen på avdelningen är så positiva och uppmuntrande mot mig och säger att det kommer bli bra, men jag har så svårt att tro på dem. Jag förstår verkligen inte hur det ska kunna ändras, hur det ska kunna bli bra för allt jag ser just nu är svart. Jag vet inte riktigt hur jag ska försöka förklara det, men jag ser verkligen inget ljus och jag förstår inte hur jag ska göra det heller. Jag bryr mig om rätt lite saker just för att jag inte tänker att jag kommer leva så länge till och det är väldigt befriande. Jag vet att jag inte har så länge kvar och det gör mig lite lugnare mitt i all den här hopplösheten och inre kaoset.

Jag har just nu så sjukt svårt att skriva. Som jag skrev tidigare har mitt minne blivit så himla värdelöst så att bygga ihop en text är fan en riktig pärs. Det här inlägget tog banne mig en evighet och då menar jag inte någon timme, utan några dagar. Så vad jag tänkte skriva mer har jag ingen aning om och jag orkar inte söka eller vänta längre på att hitta orden igen. Men summan av kardemumman så är hopplösheten rätt stark och frågan om hur det ska gå är stor. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta. Jag tror inte jag tar mig igenom detta.



Kommentarer
Lena

Du kommer att klarar det. Jag tror på dig.💕

Svar: Tack Lena 💕
Sofia Kihlström

2017-01-23 @ 16:18:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0