Så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Jag vill skriva något roligt. Något glatt och bra. Men jag vet helt ärligt inte hur det ska gå till. Jag fick äntligen träffa läkaren idag efter att ha väntat förgäves igår. Jag fick tillåtelse att åka till skolan idag vilket borde ha gjort mig jätteglad, men det kändes istället bara fel. Så jag åkte inte. Istället gjorde jag som alltid och stängde in mig på mitt rum. En sjuksköterska kom in efter ett tag och var lite hård mot mig. Då brast det och jag kunde äntligen gråta för första gången på säkert en månad. Vi pratade och hon lugnade ner mig och sa att hon blev glad över att äntligen se mig ge en reaktion efter att ha haft stoneface hur länge som helst. Jag fick vila ett tag men sedan tvingade hon ut mig. Vi spelade lite kort där ute och sedan slutade hon och jag gick återigen in till mitt rum. Försöker sova bort tiden men det går inge vidare för det känns som jag kvävs av klumpen jag har i halsen. Vill bara fortsätta gråta, gråta ut allt, men det går inte. Jag borde vara glad för att det är skola imorn men jag vet inte ens om jag kommer orka ta mig dit. Just nu känns det mest jobbigt att behöva vara bland folk och upprätthålla en fasad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0