Jag tycker vi ska kunna prata om det jobbiga. Svara annat än "bra" om så är fallet när någon frågar hur en mår. Jag skriver det för jämnan. Jag tänker på det desto mer.
Men nu.
I den här sitsen.
Vad är okej att skriva då?
När det inte finns någon vilja och kämparglöd. Är det okej att prata om det då? Eller ska man hålla det inom sig tills man fått tillbaka gnistan? Jag har aldrig varit så motivationslös som nu. Ingen motivation. Ingen vilja. Ingen gnista. Medicineringen har ökat med hopp om att det ska göra en förändring. Annars väntas nytt beslut på fredag och eventuellt en annan behandling. Mer vågar jag tyvärr inte skriva. För jag vet inte vad som är okej. Är det ens okej att må så här trots den hjälp man får?