Igår var det två månader sedan jag blev inlagd. Idag är första dagen på vecka tio. Jag räknade lite snabbt och insåg att innan de här två månaderna hade jag haft ganska precis en månads sommarlov. Nu alltså tionde veckan. Det är ett sommarlov. Ändå känns det som att tiden har stått still. Ingenting känns förändrat. Men förhoppningsvis blir jag utskriven snart för idag droppas sista droppet med Anafranil om jag har förstått det rätt. Eller där har jag märkt en skillnad - medicinen har hjälpt mig så att smuts inte är lika ångestframkallande som det var tidigare. Men har jag samma tankar och känslor kring livet som för två månader sedan: ja. Eller då hade jag bara ett tvång som skrek åt mig att ta tabletter. Nu vill hela jag det. Jag önskar att jag inte ville för jag vet att det inte är så roligt för mina nära att jag känner så. Men det är så jag känner och jag vet på riktigt inte vad som skulle kunna ändra på det. Men visst har medicinen hjälpt. Bara inte med allt.