Lov. Rätt kaos. Men jag ska inte röra maten. Jag ska inte förstöra det jag håller på att bygga upp. Jag ska inte. Att skada mig känns till och med som ett bättre alternativ. Inte för att det är bra precis. Inte för att jag ska göra det heller. Men hur det än blir, hoppas jag för allt i världen att det inte går ut över maten. Jag får hata mig själv hur mycket jag vill, göra inte alltför bra saker för att hantera det jobbiga, men det ska inte gå ut över maten! Ätstörningen är mitt främsta helvete och för mig är inget så hemskt som att vara i det träsket. När jag väl har börjat vandra bort därifrån ska jag inte tillbaka. Visst, värsta helvetet men samtidigt den trygga zonen och bästa vännen. Men det där positiva är bara lögner. Jag vet det. Och jag vill fortsätta vandra därifrån. Även om det betyder att jag gör andra destruktiva saker. Ett rättså destruktivt tänk, men jag vägrar att sabba allt jag kämpar för!