och den stämmer in så himla bra. Inte för att jag har trott att det skulle bli lätt, men jag har ändå trott att allt går framåt så fort jag bestämmer mig. Saken är ju den att du bestämmer dig inte för att bli frisk från en ätstörning en gång, utan det är flera gånger - varje dag. Nu gick jag inte direkt tillbaka till gamla vanor bara för att middagen blev några minuter senare. Eller för att jag missade frukosten. Jag har hela tiden försökt ha orden "allt men inte alltid" med mig för att inse att jag inte kan utesluta saker som känns jobbiga och samtidigt tro att jag kan bli frisk. Fick världens känslopåslag med skam, skuld och ångest varje gång jag tog en viss sak i skolan. Istället för att låta det skrämma iväg mig och fortsätta hålla mig låst, tog jag av det i princip varje dag tills de känslorna inte var lika starka längre och tankarna inte malde på lika mycket. Nu har jag börjat variera och försöka känna efter vad det är jag vill ha. För det där är inte så lätt. Att återfå och förstå sina hungers- och mättnadskänslor när de har varit i sådan obalans. Men jag börjar sakta men säkert kunna förstå ibland vad kroppen menar. Det får väl ta sin tid.

En annan sak som har varit annorlunda är att jag inte har upplevt någon viktfokus på Comede - dvs jag har inte känt att mina problem har blivit förminskade på grund av att jag inte är underviktig, vilket jag har upplevt på andra ställen. Jag kände mig verkligen tagen på allvar och det är något som är enormt viktigt tycker jag. Dessutom fick jag väldigt mycket information om vad som händer i kroppen och hur tankarna kan påverkas när man t ex hetsäter och kräks, svälter sig och när man har brist på vissa näringsämnen. Detta har skonat mig från så många självanklagelser som jag tidigare haft. Att jag verkligen försökte sluta kräkas - oavsett om jag ansåg att jag hade hetsat eller inte - var också en viktig del. Annars har jag tänkt som så att om jag gör en sak "fel" så är det lika bra att göra allt fel. Jag har sett det som ett större problem att jag äter - kräkningen har inte egentligen varit något jättenegativt har jag tänkt. Men det har varit så viktigt att behålla maten för annars fortsätter kroppen vara i ständig obalans, men herregud så det har smärtat! Både psykiskt och fysiskt. En mage naturligtvis inte bra av att en hela tiden kräkas

Sedan har jag haft min stora inspiration i form av min hårt kämpande vän Elin. Jag har sett henne jobba och slita och det har gett mig både så mycket kraft att fortsätta och en sådan stor rädsla att trigga henne om jag skulle gå åt motsatt håll. Och hon har hjälpt mig. Så enormt mycket. Liksom många av mina andra vänner också. Som har ringt behandlare, som har besökt mig på sjukhus, som har funnits i skolan, som har skrivit till mig... Ja, jag vet inte vad jag hade gjort utan alla. Samtidigt vet jag att denna gång var annorlunda just för att jag gjorde jobbet och att jag gjorde det för min skull. Jag har bott ensam och kunnat göra vad jag vill, men jag har gett migsjälv den här chansen att bli frisk - för min skull. 

I själva ätstörningsbehandlingen har det ingått taktilmassage och det har hjälpt mig otroligt mycket med min kroppsuppfattning. Innan nästan skrek jag åt badrumsväggen att låta bli att röra mig om jag råkade nudda med höften i den när jag duschade t ex. Bara tanken på att någon skulle röra det jag verkligen hatade mest gav mig ångest och en enorm skam. Taktilen skulle egentligen genomföras i bara trosor, men jag började med leggings och linne som i princip var samma sak för mig som att vara naken. Jag var så himla obekväm och första gången hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det blev lättare eftersom. Jag tog bort leggingsarna och min behandlare började beröra fler ställen på kroppen - vissa jobbigare än andra. Benen började kännas rätt okej efter ett tag och ganska snabbt efter det började jag se dem på ett värderingsneutralt sätt. Jag som har känt ett sådant enormt har gentemot varenda millimeter av min kropp kunde nu tänka på mina ben som just ben. Varken fina eller fula. Utan ben som bär mig. Visst håller det inte i sig hela tiden, men det blir bara bättre och bättre. För jag har utmanat mig rejält också med kläder. Utmanaronsdag, trotstorsdag och facing your fears Friday som jag och Elin har kört med har gjort att jag har tagit på mig kläder jag inte har haft på år och dar på grund av att jag har viljat dölja min kropp. Nu försöker jag ta på mig det jag vill och det går nästan alltid. I torsdags gick taktilen inte lika bra, samtidigt som den gick bättre än någonsin. Jag tog för första gången av mig linnet, men när beröringen kom till magen blev det för mycket. Just där och då kände jag mig så oerhört misslyckad, men nu börjar jag förstå vad min behandlare menade när hon sa att inte var konstigt att det blev jobbigt när det var första gången - trots att det har gått framåt annars. 

Något annat jag har gjort är att jag gick ner med vågen i källaren. Att slänga en har jag redan testat, men jag köpte bara en ny. Innerst inne har jag vetat att problemet har suttit i huvudet - det märktes tydligt när jag gick ner ett x antal kilo som borde ha synts men jag såg ändå bara samma sak och kände samma hat -, men det har varit svårt att våga. Sedan vägde jag mig inte på kanske två-tre månader, jag märkte på kläderna att jag hade gått upp, men allt eftersom började jag ändå känna mig bekvämare i min kropp än jag någonsin hade gjort förut. Den insikten var så otrolig, och upplevelsen att något jag absolut inte trodde skulle gå, verkar kunna gå..! Den hjälpte mig även väldigt mycket idag när jag - trots att jag bestämt hade sagt åt mig själv, pratat med min behandlare och vägt mig med ryggen mot siffrorna - ändå sneglade på datorn när hon sa att jag skulle kolla bort. Jag såg vad jag vägde och bröt ihop totalt - trots att jag vet att de där siffrorna inte spelar någon roll, men jag är inte riktigt där ännu. Men med den insikten jag har fått tror jag faktiskt att jag kan hantera det där. Jag ska inte ta tillbaka vågen och börja väga mig. Jag vet vad jag väger nu. Jag vet att det är mer än förut. Men samtidigt vet jag ju att jag mår bättre på den fronten än vad jag gjorde då. Jag kommer inte må bättre om jag går ner i vikt när mitt problem sitter i huvudet.

En annan viktig insikt jag kom till var att jag aldrig kommer känna mig redo. Det perfekta tillfället kommer aldrig. Det gäller att kasta sig ut i det okända, för den rätta tiden kommer aldrig. Det perfekta tillfället är just nu.

Det är så mycket mer jag tänker på. Det är så mycket som har förändrats i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt. Men det har redan blivit en bok. Jag var bara tvungen att skriva av mig. För jag blev friskförklarad från Bulimin idag. Efter bedömningsavslutet framkom "ingen diagnos". Jag är frisk från ätstörningen. På pappret i alla fall. Som sagt är det mycket bättre än de senaste sju åren, men jag vet att jag har en bit kvar också. Och det känns tryggt att veta att många har den här känslan efter de har blivit friskförklarade - det tar tid. Jag känner mig absolut inte fri, men friare än jag var för fem månader sedan. Jag är sjukt stolt och nöjd över hur långt jag har kommit, men jag tänker inte nöja mig när jag nu tror på att man kan bli både frisk och fri. Något som kan vara svårt för många att förstå är den där nakenheten eller förvirringen i att vara utan diagnosen. Trots att man inte är sin diagnos, trots att det inte är något positivt att ha den, så kan det kännas som att det blir en del av en. Och när man har levt länge med den så kan det kännas lite tomt. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den igen, men det är lite som samma sak som jag sa med det där med att sakna att kräkas. För att det är en trygghet. En falsk trygghet, men det är ändå någonting man känner igen. Det är många gånger jag har varit så förvirrade den senaste tiden som jag bara har viljat gå tillbaka till det jag vet om. Men det är inget liv, jag vet. Ibland är ens tankar bara inte så logiska. Ätstörningen är det absolut värsta jag personligen har varit med om. Jag vill fortsätta gå ifrån den. Men jag tror det här bara måste få smälta lite. Jag är stolt, men jag trodde att jag skulle vara gladare. Kanske måste det bara få sjunka in. Låta det ta sin tid. Liksom vägen till min frisk- och frihet. För en dag vet jag att jag uppriktigt kommer kunna säga att jag känner mig helt frisk och fri.

Nu fortsätter en ny behandling, men mer om det en annan gång.