Nu skriver jag bara för att skriva. Inte för att jag har något att skriva om. Men jag skriver bara för att göra något annat ett tag. För dagen har sett ut som alla andra dagar den senaste veckan. Och jag känner att jag står ut lika lite som då. Skulle träffa läkaren idag igen, sa han när vi träffades igår, men inte blev det något av det inte - han är inte ens här på onsdagar tydligen. Det kändes lite grann som att han bara ville jävlas med mig, annars förstår jag inte varför han ens sa det. Och det andra han sa igår var väl inget att hurra för heller.

Nu är jag less på allt och alla och jag vill bara vara ensam i ett rum där jag kan ha sönder allt. Jag vet att man måste försöka och blablabla, men just nu vill jag inte ens det. Att vara instängd här skapar inte bara ännu mer kaos i skallen - det tar sakta men säkert bort den lilla motivation som kanske fanns. Jag vaknar och längtar tills jag får gå och lägga mig igen. Inte för att jag sover speciellt bra för det snarkas, sparkas och smälls i dörrar lite här och var, men bara för att slippa tänka, slippa prata, slippa finnas till. Om jag inte har ett läkarsamtal inbokat, då är det dagens höjdpunkt för man vet att chansen att få komma hem kanske finns. Efter igår har jag väl dock förstått att det inte går så lätt, att det kan ta en tid innan frågan ens tas upp. Men vad ska man göra. Man måste ju hoppas.

Man kan ju alltid försöka sig på ett leende. För nog finns det saker att le åt också, trots att pessimistiska jag kanske glömmer att berätta det.