Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar, jag har känslor utan uppehåll

Jag är så arg på mig själv. Att jag inte kan säga något annat än "bra" när det här finns massvis med människor som frågar hur det är. Jag är så arg på mig själv att jag inte kan be om hjälp för att jag känner mig ivägen. Jag är så arg på mig själv för att jag, trots att jag vet att de sitter på makten och jag inte har något att säga till om, har så dåligt samvete över att jag tar upp en plats här.

Jag är också arg på mina tankar. Som bara skriker i mitt huvud. Som är för många för att sortera. Som gör att jag gråter floder så fort jag är utom synhåll för någon. För visst kan jag gråta, men helst inte när någon annan är i närheten. Jag är också arg på att jag inte kan göra något av den här ilskan. Jag vet att det är bra för min del att jag knappt vågar göra någonting. För annars hade det kunnat bli jobbigt. Men jag vill så gärna också kunna skrika. Sparka och slå och bara spotta ut min ilska. Säga ifrån och inte bara tyst säga "snälla".

Det känns som ett mindre kaos. Där jag inte har någon kontroll. Och jag får panik. För jag vet inte hur jag ska göra. När alla tankar tränger på. Jag vet inte hur jag ska förklara hur det blir. Och jag blir så arg. Här i min ensamhet. Men inte ens då kan jag släppa ut det. Jag bara slits mellan olika alternativ. Och min ambivalenta tvånghjärna tystnar aldrig. Blev av med vaket nyligen, vilket kan vara en del till varför alla dessa tankar är starkare än någonsin - nu kan jag göra precis vad jag vill, allt tankarna säger åt mig att göra.

Nog har man ju sett renare hår.


Kommentarer
Sanna Nilsson-Lidin

Inte ivägen, aldrig ivägen! bamsekramar!!❤️❤️❤️

Svar: Kraaam ❤️❤️❤️
Sofia Kihlström

2016-07-23 @ 03:45:46
URL: http://sannanilssonlidin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0