Ännu en dag

Uppgivenhet. Hopplöshet. Frustration. Ja, jag vet inte riktigt vad jag känner. Tvången stiger mig åt huvudet här inne. Igår tog de mig till akuten. Inget farligt alls, bara något en sjuksköterska råkade se precis då jag skulle gå och lägga mig, trots att jag har försökt dölja det så mycket jag kan. Men jag erkänner; tvången är starkare än mig. Och inte blir det bättre av att vara här. Jag går inte emot dem av egen vilja - jag tvingas gå emot dem för det finns inget annat möjligt val, men då byter det istället form fort som attans. En tanke och poff! Ett tvång. Som sedan blir flera tvång. Och det blir totalt kaos i min skalle. Så kaos att jag inte ens kan prata med de flertal (!!!) från personalen som försöker prata med mig. Nu har det blivit ännu fler restriktioner, eller vad man nu ska kalla det, och jag började morgonen med tårar och en gnagande ångest. Jag förstår varför de gör som de gör, men det tar kol på mig.

Hamnade i samma rum på akuten som jag var i förrförra måndagen. Mådde dock betydligt bättre fysiskt nu än då.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0