Det blev ju liksom mitt hem när Fia flyttade in efter att vi hade varit i Prag. Det var då det kändes klart. I början blev jg rädd varje gång det lät, innan jag insåg att det var hon. Nu är det så tyst. Ingen pratar med mig. Ingen hälsar mig välkommen när jag öppnar dörren. Ingen skriker sent på kvällen och väcker grannarna. Det är bara tyst. Så småningom kanske Hans och Buffster börjar prata med mig, men det kommer aldrig vara samma. 

Jag grubblar mycket över huruvida det var rätt eller inte. Om jag gjorde fel eller om det var bäst för henne. Men jag kommer aldrig få veta. För nu sitter jag i soffan och tittar mot hörnet tvärs över rummet. Och där är det tommare än det var när jag flyttade hit. Buren står på balkongen för jag vill inte se den stå där i hörnet och vara tom. Det är tomt nog.