Tårar när en är sådär känslig mest hela tiden
Det har varit många tårar sedan jag började med mitt miljonte försök att genomföra en behandling och ta kontroll över ätstörningen.
Just nu sitter jag i ett väntrum som jag även kommer göra de kommande ca tre timmarna då Elin springer mellan olika personer. Men jag har pennor och papper så jag överlever nog rätt bra.
Hade så mycket mer och bättre att säga, men inlägget raderades ett x antal gånger så nu blev det som det blev.
Det har varit tårar innan maten för att ambivalensen mellan vad som är "rätt" och rätt, vad jag ska göra, om jag ska göra något alls, har tagit kol på mig.
Det har varit tårar under maten för att känslorna har skrikit neeeej medan tankarna har fått besticken att fortsätta röra sig i samma riktning. Om och om igen.
Det har varit tårar efter maten inne på toaletten där jag har gått runt och krupit på väggarna och så gärna viljat öppna toalocket och sticka ner näven i halsen.
Men på senare tid har det även varit andra tårar efter maten. Tårar som bara kommer när en är sådär känslosam mest hela tiden. Tårar som kommer när en inser vad en just har gjort. När det där superomöjliga ändå känns lite mindre omöjligt. Att efter middag om en, istället för att springa direkt på toan innan en ens hunnit tugga klart, stannar upp och inser att man ätit både frukost, lunch och middag denna dagen och att det faktiskt har gått. Då får jag den där känslan av upprymdhet och ibland kommer tron på att det kan gå. Inte alltid, men att den ens finns där ibland är stort. Och viktigt.
Det är en lång väg. Det går inte att ändra på en dag. Inte på en vecka. Eller ens några månader. Men bara för att vägen är lång, betyder det ju inte att den är oändlig. På något sätt har jag börjat inse att det är jag som måste göra något. Jag har fått hjälp, jag får hjälp, men om jag inte för något så förändras ju inget heller. Jag har länge tänkt att när jag väl bestämmer mig så vill jag att allt ska ändras på en gång det inte är någon idé att försöka ändra på beteendet när tankarna ändå sitter kvar som sten. Men. Jag har börjat förstå att det konkreta beteendet måste tas itu med för att man ska kunna jobba med tankarna. Och under den korta tid som jag har gått i behandling på Comede ser jag en stor förändring i mitt beteende och det har gått bättre än jag någonsin hade kunnat tro. För jag har gjort något. När det hände senast att jag var kompensationsfri två av fyra veckor vet jag inte ens. Att det börjar bli vår nu oroar mig dock lite då våren inte riktigt har varit min grej och då jag blir otroligt väderpåverad av just smältande snö, vårsol och vatten som droppar från taket. Men det får jag väl också hjälp med att hantera förhoppningsvis. När behandlingstiden på Comede tar slut vet jag som sagt inte vad som händer, men något händer och det känns bra. Dock vill jag ju inte bara vara kompensationsfri, fri från ätstörningen och allt annat, jag vill så småningom vara fri från behandling också. Men jag tänker att det får ta sin tid. För jag vill gå till botten med allt en gång för alla.
Just nu känns det rätt psoitivt. Jag är med Elin i Umeå på en minisemester (aka Elin ska till sjukhuset och jag är sällskap) och när vi kommer hem blir det två dagar i älskade skolan.
Hade så mycket mer och bättre att säga, men inlägget raderades ett x antal gånger så nu blev det som det blev.Kommentarer
Trackback
