Jag vet inte hur många gånger jag har kommit in hit och skrivit idag. Skrivit och raderat.
För på något sätt låser det sig.
Men jag gör ytterligare ett försök. Ett försök till att få något av sörjan i skallen att bli till ord.
Har matat min hjärna med livevideos med Melissa Horn och nu ser jag framemot det igen. Imorgon tar jag mitt pick och pack och sticker från sjukhuset i några dagar. Jag hoppas jag kan njuta av det och lämna meningslösheten, hopplösheten och ångesten här i rum nummer 15. Rummet jag förövrigt har spenderat alla dessa dagar här i. Fram tills igår då en sjuksköterska här, efter ett kvällssamtal och många om och men, fick ut mig en timme vid tv:n. Satt där med en hel del ångest och tvångstankar, men jag lyckades ändå få något hum om vad som hände på skärmen. Efter en timme fick jag "lov" att gå (det var absolut inget tvång med i det hela, hon bara föreslog att jag skulle se hela programmet). Pratade lite mer medan jag fortfarande satt kvar där ute och sedan gick jag trött in på mitt rum igen.

Idag har min första behandlare som jag hade på öppenvården börjat jobba här och hon har fått ut mig två gånger till och med. Fick även en stunds frisk luft ute i rastgården. Så nu har jag på mindre än ett dygn både sett hur dagrummet (?) och rastgården (?) ser ut - som jag då alltså inte har sett under dessa veckor jag har hållit mig instängd på mitt rum. Dock har det gjort mig extremt trött haha, är inte van vid så många intryck på samma gång. Får väl se hur det går med det nu när det ska resas. Mitt LPT kommer förresten prövas återigen till ett ÖPT (eller tror inte ens det prövades förra gången utan att de drog tillbaka det). Får väl se vad som händer denna gång.

Nu har jag i alla fall skrivit en del. Och jag ska inte radera nu. Nog för att jag inte har skrivit något vettigt, men det är också okej. Dagen har gått och min hjärna har fått omformulera lite tankar till meningar.