Det känns så mycket inom mig. Men jag får knappt ut något alls.
Jag försöker pressa fram tårar för att få bort det onda inombords. Men det går inte.
Har försökt sätta ord på hur det känns. Men jag får inget sammanhang.

Imorgon ska jag i alla fall få prata med min kontaktperson här eftersom det inte hanns med idag. Hoppas bara jag får ur mig något vettigt. Jag träffade läkaren idag, men det var ju inget pratsamtal precis, utan bara lite om framtiden. Framtiden som jag inte vill veta av. Jag ser fram tills den tjugonde då jag kommer från Stockholm. För i mina tankar finns det fortfarande möjlighet till den resan. Men egentligen tvivlar jag på att jag kommer få åka ensam. Och måste jag åka och ha någon med mig känns det som att jag inte kan åka alls. Vad som händer efter den tjugonde vill jag inte ens tänka på. Eller ännu värre - om jag inte får åka. Då kommer jag gå sönder.

Det är bara måndag och det känns som att den här veckan har varat i en evighet. Jag försöker göra saker som får tiden att gå, men innan jag ens har börjat så ger jag upp. För det känns meningslöst. Hopplöst. Och lönlöst. Som det mesta annat. Jag bara önskar att jag fick veta något om resan nu. Så jag kunde få känna en mening. Så jag kanske för en stund blir uppdragen ur det här mörka hålet.
Jag vet att en resa inte förändrar så mycket på lång sikt.
Men den här kommande veckan.
Och de fem dagarna på språng.
Skulle bli så mycket mer rofyllda och ljusa om jag bara fick det beskedet jag ville. Nu gör jag inte som jag brukar göra: förvänta mig det värsta, utan nu hoppas jag så innerligt att jag får åka. Jag planerar, skriver packningslista och lever mig in i situationen. För det ger mig i alla fall lite hopp och ljus. Om de planerna krossas. Ja, då vet jag vem som kommer ligga i en blöt pöl någonstans. Och bara sköljas över med mörker.

Ja, spegeln har vit färg på sig