Du tror att allting kan vänta men känslor fungerar inte så

Känslor. Stora feta känslor. Det är ofta jag bara önskar att de kunde sluta existera - även de som är bra. För det tar så himla mycket energi från mig. Att känna allt så himla mycket. Så det är ofta jag önskar att de bara försvann helt och hållet. Ofta vill jag bara skrika rakt ut, lägga mig raklång på golvet och låta dem försvinna från mig föralltid. För ibland är de bara så extremt utmattande. 
Men. 
Innerst inne vet jag ju hur mycket gott de ändå gör för mig när jag hanterar dem på rätt sätt. Det är tack vare mina stora känslostormar som jag kan skriva. Det är tack vare dem som jag kan måla. Det är tack vare dem som jag kan grotta ner mig i en Buffymugg och sitta och måla i fem timmar. Ibland går jag tillbaka och läser inlägg jag har skrivit. Eller dikter. Och blir lite smått illa till mods. Men jag ska inte behöva skämmas för det jag känner. Jag ska inte behöva skämmas för det jag skriver. Ibland är det utelämnande. Men det är okej det också. Om jag inte har några problem med att vara personlig, vem har då rätten att säga att jag inte borde göra det jag gör? Är det obekvämt så 1, det visar ju bara vilken syn vi har i samhället på känslor och 2, man behöver inte läsa.
När jag, i stora stormar av känslor som aldrig tycks ta slut, kan få ner dem i ord och på så sätt förstå mig själv bättre och hindra mig från att ta till destruktiva metoder, då ser jag inget som helst negativt med att varken känna eller utrycka det jag känner. Visst får en ta vissa smällar i form av att luften helt går ur en, men samtidigt ger det mig så otroligt mycket. Det är okej att vara lite småarg när de där känslorna aldrig tycks ta slut, men i slutändan ska jag ändå försöka komma ihåg att det är de som gör att jag kan göra allt jag älskar. Och att jag kan vara jag. Vem det nu är. Men å andra sidan är det faktiskt den enda saken jag är riktigt säker på; jag är en som känner mycket. Och känslor är faktiskt väldigt intressanta. Trots att jag ibland får frispel på mig själv när det ska kännas så himla mycket gällande allting. Ibland vill jag inte bli så himla glad. Ibland vill jag bara ta det lite lugnt, vara lite samlad. Jag förstår faktiskt mig själv. Och det är okej. Men det är när tankar som om att jag "inte borde" eller "inte får visa att jag känner" som det är bra att stanna upp. För vem säger vad som är rätt och fel när det gäller känslor när känslor bara är? Varken bra eller dålig. Rätt eller fel. Visst kanske man får tänka sig för innan man skäller ut någon som har gjort något litet man retar upp sig på, men blir man ledsen av ett avsked, eller berörd till tårar av en låt, ja då ska man få visa det också. Skam över att en känner känslor, är inget en ska behöva känna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0