Ett nytt kapitel börjas just nu. Och sedan går jag vidare. Och vidare. Och vidare. Små, korta kapitel som jag försöker jobba mig igenom. Sedan är de historia. Som gårdagen. Jag var mest ett gråtande vrak. Men jag gjorde något som verkligen får skrivas in i min historiebok, eller något. Jag nyttjade telefonkontakten som jag får genom DBT:n. TVÅ gånger. Och det där med att be om hjälp, att lägga sig raklång och erkänna att "just nu klarar jag inte detta, hjälp mig, vad ska jag göra?", det är jobbigt. Det tar emot. Men jag gjorde det. Först på morgonen. Och såklart trodde jag att jag skulle komma sent till skolan eftersom jag cyklade fyra hela minuter senare. Nä jag kom ju alltså först. Svettig dessutom. 

Sedan ringde efter middagen. Och grät. Och hyperventilerade. Och skämdes. (Och bad om ursäkt för att jag ringde igen vilket jag tydligen inte alls skulle göra). Sedan, eller mitt under, kom Elina för att vi skulle se Buffy (favvoavsnittet dessutom). Och det var så skönt. För att jag kunde säga till min psykolog att jag inte behövde sluta prata, att jag bara kunde släppa in Elina och be hon vänta. Rödgråten och allt. För att jag vet att hon förstår. För att jag just då bara kunde släppa allt och säga att det var skit. För vad annars skulle jag säga? Så Elina kom in, jag fortsatte prata, lade på, gick ut i vardagsrummet och vi slog på Buffy. Och konstigt nog (eller ska jag säga logiskt?) kändes allt mycket lättare bara för att jag kunde sitta där, inte att jag pratade ut alla min känslor och så, men bara säga att det inte var bra och sedan sitta där och låta det vara så. Jag blev ju visserligen på bättre humör av att se musikalavsnittet, men jag kunde liksom låta känslorna få gå av sig själv - inte maskera dem bara för att verka glad och trevlig.

Nu sitter jag och andas ut ångesten och andas in den friska höstluften på balkongen. Det är kallt men rätt skönt att ta med det sista av morgonteet ut och sitta en stund.

Och ja, nu när jag publicerar detta är jag i skolan för här har jag internet.